Gallipoli (1981)

Västra Australien 1915. Archy är traktens främste löpare på kortdistans. I en lokal tävling vinner han över sin huvudmoståndare Frank. Så småningom blir de två vänner. Första världskriget har nyligen brutit ut och i tidningarna kan man läsa hur australiensare kämpar på engelsmännens sida på Gallipoli-halvön i nordvästra Turkiet som är tyskallierat. Engelsmännen värvar friskt unga australiensare från landsbygden som står i kö för att komma ut i världen. Archy är en romantiker, en hängiven patriot som ljuger om sin ålder för att kunna gå med i kriget. Frank däremot är en realist som inte har den minsta lust att bli slaktad för ett främmande lands ära -- han mer eller mindre tvingas ta värvning när hans kamrater beskyller honom för feghet. Från hamnstaden Perth avseglar skeppslast efter skeppslast med destination Egypten. En månads lekfulla krigsövningar i sanden utanför Kairo ska få rekryterna på fighterhumör. Sedan skeppas de över till Gallipoli för att ta sig an turkarna. Meningen är att de skall hålla stånd mot fienden och avleda dess uppmärksamhet medan engelsmännen landstiger med mer soldater. Archy blir erbjuden att bli ku!rir, men föreslår i stället Frank. Med understöd av engelsmännens eld ska australiensarna krypa upp ur skyttegravarna och anfalla turkarna. På grund av ett tidsfel offras våg efter våg av soldater som inte har någon chans mot de väl nedgrävda turkarna. Befälhavaren står så småningom inte ut med att offra fler soldater som kanonmat utan beordrar Frank att löpa till högkvarteret för att få ordern ändrad. För sent återvänder Frank. Befälhavaren har just sänt iväg nästa anfallsvåg -- och i den ingick bl a Archy . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Medvetet har Weir låtit filmen ha de unga männens romantiska perspektiv tills det plötsligt bryts vid krigsattacken. Kriget är inte längre något äventyr och döden någon fjärran vinkande herre utan en påtaglig realitet som man tvingas rakt emot.

Det är ohyggliga scener. Gallipoli blir en film inte bara om de många i onödan döda för snart sjuttio år sedan utan om hur fruktansvärt krig är så fort de romantiska hjälteslöjorna rycks undan.

Det blir ett pacifistiskt budskap viktigt i dessa tider med ökade spänningar mellan öst och väst." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Filmen "Gallipoli" visar detta cyniska massoffrande mot allt förnuft. Men den gör det på ett sätt som fjärmar åskådaren från riktigt engagemang. Det mesta är skickligt utfört av en av Australiens bästa filmregissörer, Peter Weir. Ändå saknas en intensitet och en inlevelse i det fruktansvärda som gjorde en annan australisk film -- "Ärans fält" (Breaker Morant) -- om en avlägsen krigskådeplats, -- sekelskiftets boerkrig, till en så stark upplevelse.

"Gallipoli" blir trots sitt ohyggliga verklighetsinnehåll mest ett habilt utanverk. Till det medelmåttiga intrycket bidrar ett ovanligt slentrianmässigt bruk av filmmusiken. T ex Albinonis "Dagio" som sentimentalt smetas över filmens sista tredjedel. Är det möjligen producenten Robert Stigwood (han med Bee Gees) som stuckit ett av popskapande förhärdat finger i luften? Bra är det inte." Jan Gustafsson i Dagens Nyheter

"Relativt unge lovande regissören Peter Weir berättar en rak historia i klara starka bilder med inbyggd spänning. Lycka och dödsångest speglas i ansikten som vi kommer mycket nära, ansikten som sitter kvar på näthinnan.

Skådespelarna är nästan alla unga. Ännu ett bevis på hur mycket en ung människa kan ge med regissörens stöd.

Weir har gjort en sällsynt stark antimilitaristisk film utan att agitera. Där ubåtar går på grund i sina försök lyckas Weir genom att verkligen visa krigets ansikte. Och i dessa dagar märker vi ju att myten om att dö för nationen ännu lever." Torbjörn Wahlstedt i Expressen

"Problemet med "Gallipoli" är att Peter Weir inte riktigt vet vad hans skall använda slutstriden till. Under den första halvtimmen låter han sina två huvudpersoner, som också är idrottsmän (sprinters), traska genom Australiens öknar för att ta värvning i Perth. Sedan låter han dem bli lurade av falska antikhandlare i Kario. Och avslutningsvis stupar den ene i en sprinterattack mot fienden, ledsagad av Albinonis sönderspelade Adagio i g-moll.

Det är varken en spänningsfilm eller en antikrigsfilm Weir har gjort, utan sens moralen blir att en man måste göra vad en man måste göra. Och det känns inte särdeles tillfredsställande, med tanke på att Weir inte ens verkar övertygad om att han själv har gjort rätt." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se