Domslutet (1982)

Boston. Den nergångne advokaten Frank Galvin får av sin gode vän Mickey tips om ett fall av medicinsk felbehandling. Han träffar offrets syster, Sally Doneghy, och hennes man Kevin. De vill göra upp i godo -- det gäller bara att komma överens om skadeståndets storlek. Göra upp i godo vill också biskop Brophy, vars ärkestift sköter om driften av St Catherines sjukhus. Men efter ett besök på sjukhuset för att träffa offret avvisar Galvin biskopens erbjudande -- Galvin tänker dra fallet inför domstol. Mickey varnar Galvin att Towler, läkaren som stäms för vårdslöshet, representeras av den framgångsrike advokaten Concannon, men Galvin litar på sitt medicinska expertvittne doktor Gruber. Gruber försvinner emellertid och ett reservvittne tas fram i alla hast, doktor Thompson. Han är äldre och svart och misskrediteras snart av Concannon i rättssalen. Mickey och Galvin spårar upp Towlers sköterska -- f ö den enda i Towlers team som vägrar vittna -- och får genom henne namnet på intagningssköterskan, Kaitlin Costello Price, som nu bor i New York. I vittnesbåset förklarar Kaitlin hur Towler beordrat henne att ändra i ett intagningsformulär där det framgick att patienten hade ätit en timme innan hon fördes till sjukhuset och därför var olämplig för nedsövning. Galvin vinner målet.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Sidney Lumet använder sig av hela det register av beprövade klichéer som genren bjuder på. Men han gör det så skickligt att man glömmer av det.

Trots ett trettiotal filmer och drygt tvåhundra TV-dramer har Lumet för första gången medverkat också på manussidan. Och han visar sig vara en lika god domptör av dialog som av skådespelare och atmosfär.

I Lumets produktion trängs de taskiga alstren bredvid de klart lysande.

"Domslutet" hör otvivelaktigt till den senare kategoring. Det är en effektivt berättad historia. Berättelsen har fett suggestivt drive och bygger omsorgsfullt upp spänningen." Jannike Åhlund i Aftonbladet

"Sen har Lumet sitt speciella sätt att berätta denna ganska enkla story, men det sättet gör mig snarast betänksam. Han använder tunga, oerhört välkomponerade bilder och ett långsamt tempo och manar fram en innerhållsdiger stämning med religiösa övertoner som gör en föväntansfull. Men efteråt tycker man det är pretentiöst.

Spännande på det ordinära viset är dock hans film, spelet förträffligt om än utan överraskningar, och samhällskritiken har en viss försåtlig tyngd.

Särskilt James Mason som etablissemangets försvarare, med en svärm av medhjälpare till förfogande i sitt juristhus, ger en elak bild av den samhällsbevarande cynismen.

Men som skildring av kampen för rättvisa befinner sig "Domslutet" långt fårn det fascinerande slagfältet i Lumets "Tolv edsvurna män"!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Stiligt fotograferat, stiligt spelat, men somf helhet hanska trist.

Som i Lumets förra film, "Prince of the city", är tempot långsamt. Där kändes det motiverat av den komplicerade historien.

Här känns det dock bara som ett påfrestande pompöst sätt att berätta en ganska banal historia.

Torts de goda skådespelarinsatserna kommer man heller inte människorna i filmen särskilt nära.

Lumet, med sitt litet träigt pedagogiska sätt att göra film, behöver nog ett matigare underlag för att komma till sin rätt." Mårten Blomkvist i Expressen

"Det två timmar som föregår Newmans slutplädering fyller Lumet med mycket pratande i murriga miljöer, med (förstås) en tvivelaktig femme fatale, och med Newmans beundransvärda skildring av en alkoholist. Skakande händer och självförakt, en tacksam roll som hade blivit bättre om Sidney Lumet kunde avhålla sig från repliker av typ "om jag tar pengarna är jag förlorad."

Men naturligtvis är "Domslutet" sevärd. Men, igen, just detta "naturligtvis" är också filmens svaghet. Den rullar fram som på väloljad räls och gör följaktligen inga utvikningar i de okända." Mia Tottmar i Stokcholms Tidningen

"Regissören Sidney Lumet arbetar i god traditionell stil: välgjord underhållning med seriöst innehåll. Kanske är det ambitionen att göra den i sig raka historien tillräckligt underhållande som ibland förleder Lumet till onödigt snåriga utvikningar.

Men framför allt blir han omständlig i sin skildring av Frank Galvins krogliv och han lyckas genom upprepningar förta verkan av sinf inledande suggestiva presentation av den flifpperspelande Galvin i färd med att försöka samla ihop sitt trasiga jag kring den meningslösa sysselsättningen.

När det blir dags för rättegången visar Lumet sin styrka: varj schackdrag är motiverat, varje utvikning öppnar nya möjligheter. Och i rollen som Galvins motpart i rättegången har han med säker känsla placerat gamle James Mason, i hela sin framtoning Newmans motsats. Och det kan ju inte hjälpas fast det är orättvist: Mason besitter den förmåga att skapa en förträtad och spännande atmosfär kring sin person som den rätlinjige Paul Newman saknar." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se