Granatäpplets färg (1970)

Filmen skildrar den armeniske 1700-!talsförfattaren Sajat Novas liv.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Granatäpplets färg" är den ryske regissören Paradjanovs mästerverk från 1969, om den armenske 1700-talspoeten Sayat Nova. Det är en mycket egenartad film, den saknar allt det som amerikansk action-film har av spänning och yttre dramatik. Just det gör den så sevärd.

Sergej Paradjanov berättar sin historia i symboler. Han bygger upp sina scener som rörliga bildkonstverk, dialog saknas. Skådespelarnas rörelse och inbördes positioner berättar för oss om livsglädje, stolthet och kärlek.

Jag går igenom flera olika känslor när jag ser "Granatäpplets färg". Jag fascineras av berättartekniken, tycker den är långtråkig och hajar plötsligt till inför oerhört intensiva scener.

Jag tror ingen filmintresserad människa kan gå oberörd från denna film." Ingvar von Malmborg i Aftonbladet

"Det är en kärlek som genomsyrar hela filmen. "Älska pennan, älska skrivkonsten, älska böckerna", skriver Sayat Nova. Det är ord som på ett säreget sätt kan sägas få sin illustration i filmens början. I en bild ser vi ett stort stenblock med inristade skrivtecken, på vilken det ligger en klase druvor. Så plötsligt kommer det en naken fot och pressar ner druvorna så att saften ser ut att rinna ner och in i skrivtecknen.

Det är en bild som genom sin bedövande skönhet och nästan magiska närvaro pockar på uppmärksamhet och uttolkning. Och kanske får man det lite senare i filmen, där vi i ett helt annat sammanhang ser hur ett stort stenblock läggs ner på en bok och där vatten plötsligt pressas ut ur den. Sammantaget blir bilderna till ett slags omvända spegelbilder av varandra, I det ena fallet är det som om vätskan sugs upp av skriften, i det andra som om den pressades ut. Den abstraktaste av konstarter har så blivit den sinnligaste; sällan har väl någon bild visat en sådan kärlek till skrivkonsten!

Samtidigt är dessa bilder exempel på hur Paradjanov sammanställer ting som i vanliga fall brukar hållas isär. Sten och druvor, bok och vatten; hårt och mjukt, abstrakt och konkret, två helt olika former, två helt olika kategorier: som om natur och kultur jämkades i en och samma bild.

Kanske är det ett slags metamorfoser Paradjanov skildrar. Den märkligaste är i så fall den att han med sina ibland andlöst vackra bilder lyckas förmedla både poeten och poesin: konst och liv blir ett, får ett och samma uttryck." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"För oss fjärran betraktare är "Granatäpplets färg" en exotisk skönhet, en ikon med många mönster. En mycket märkvärdig film." Bernt Eklund i Expressen

"Första bilden: tre granatäppeln på vit linneduk. Saften tränger ur dem som blod. Nästa bild: en dolk som likaledes blöder. (En kvalfylld själ? Liv och död?)

Poeten som barn släpar på stora böcker. Han ligger i ett glest hav av böcker vars tunga blad bläddrar i vinden. (Så mycket finns att lära).

Tolkningarna haltar, ty "Granatäpplets färg", gjord 1969, kan knappast översättas till ord. Den är en djupdykning i Armeniens kulturtraditioner, laddad med symboler som är placerade utanför tid och rum och den saknas rak handling. Samtidigt är den glödande tllgänglig i sin hjärtskärande skönhet och i poesi som

"Jag näktergal i okänt land

Den gyllene buren är du".

Sovjetisk 20-talsformalism stilla, registrerande kamera och kompositioner som är symmetriska som triptyker eller armeniskt miniatyrmåleri.

Längtan efter kärlek och harmoni genomsyrar bilder av porlande vatten, livgivande vind och tunga mattor, vars starka färger talar ett symboliskt språk. (Men vilket?)

I dödsscenen ligger poeten utsträckt på kyrkgolvet, omgiven av fladdrande ljus. Lågorna släcks av kringrusande huvudlösa höns, som nyligen offrats. Den som vet att poeten mördades i kyrkan av persiska invasionstrupper kan tolka scenen som att poeten, liksom hönorna, är ett offer för kyrkan." Ingrid Hagman i Stockholms Tidningen

"Mycket i Granatäpplets färg är undflyende och svårt att tyda den fulla betydelsen av men att de nationellt armeniska hänsyftningarna, religionen och kyrkan samt ett androgynt eller dualistiskt drag hos huvudpersonen gjort den sovjetiska censuren misstänksam är lätt att förstå.

Att Pradjanov använt sig av en berättarform som är skild från den i De blodröda hästarna beror förmodligen på att han velat förankra sin film i den armeniska kulturen. De plana uppställningarna minner om ikoner, boktryckarkonst och mönster vävda i mattor och i det är den stillastående kameran som är den utanförstående betraktaren, omvärlden.

Att Paradjanov vid sidan av sin poetiska stilkänsla också har en välgörande humor visar en scen där en grupp munkar tigande men med tydliga slafsljud mumsar på var sitt granatäpple, denna mytiska och på sina håll smått "dekandenta" frukt." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se