Damturken (1984)

Ett gammalt nedslitet badhus med damturk är samlingsplatsen för en grupp olika kvinnor, där de kopplar av och pratar om sina liv. Här finns Nancy, vars man har övergivit henne och deras tre barn, och slagit hennes borgerliga hemmafrutillvaro i spillror. Sarah har satsat på karriären och valt bort man och barn, men ändå . . . Alla tiders Josie ställer upp på det mesta, ändå sticker karlarna alltid. Hennes senaste slår henne, men han kommer tillbaka varje natt -- för sex. Mrs Meadows' engångserfarenhet har lärt henne att det överhuvudtaget inte finns några anständiga män. Produkten av denna erfarenhet, hennes dotter Dawn lider av fobier och är övertygad om att polisen spionerar på henne. Violet, den varma och generösa jordemodern, finner sig i sin lott, men drömmer om att bli expedit på Woolworth. När badet hotas av rivning gör de en gemensam aktion mot myndigheterna -- och segrar.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Även om "Damturken" är en film som tyngs av släktskapet med sin litterära förlaga, teaterpjäsen med samma namn av Neil Dunn, och regissören har nog överskattat den bitvis träaktigt konstruerade dialogens filmiska möjligheter, så är den ändå en film som glöder av vilja att komma under huden på det lilla kvinnokollektiv den skildrar. Det är en film att glädjas åt och att hämta styrka ur." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Att "Damturken" ursprungligen är en teaterpjäs behöver man dock aldrig betvivla. Den är ordrik och använder sig inte av filmens förmåga att skapa spänning i bilder, tidsförskjutningar och tysta scenerier. Den är helt uppenbart en konstruktion gjord för att framföras på scen.

Det betyder inte att "Damturken" är omöjlig som film, tvärtom. Möjligtvis är den förvånansvärt högaktningsfull. Liksom handdukarna skickligt draperas kring kvinnokropparna framför det avslöjande objektivet döljs de djupaste konflikterna i ett slags andlig prydhet.

Den goda feministiska ytan syns bättre än de riktigt svarta och svåra sidorna i kvinnors liv -- med män, och inte minst kvinnor emellan.

Visst finns här gripande och av slöjande passager, ty det är inget dåligt gäng skådespelerskor som besätter rollerna: Patti Love som arbetartjejen Josie, med både son och man i fängelse, Vanessa Redgrave som den självutplånande överklasshustrun Nancy, som en dag finner sig övergiven, Sarah Miles som den ensamstående karriärkvinnan, Diana Dors som den allmoderliga badmadamen med famnen öppen för alla "sina flickor"." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"En "kvinnopjäs" där det som mest diskuteras om mäns tölpaktiga beteende och om kvinnor bör arbeta eller inte. Diskussioner som låter hopplöst nattståndna. Kanske är det förmätet, men jag tänker: Vilken tur att vi kvinnor i Sverige har diskuterat färdigt och tagit ett steg vidare . . .

Joseph Loseys bidrag till en sannare kvinnobild i filmens värld är i stället att han visar nakna kvinnokroppar alldeles naturligt och avspänt, utan biavsikter.

Detta är inte en bra film, men den har förstås ett värde i att detta är sista chansen att se två stora i aktion. Regissören Joseph Losey och den sagolika engelska aktrisen Diana Dors dog bägge strax efter det att filmen spelats in." Britta Svensson i Expressen

"Textens svaghet ligger i att den karaktäriserar och individualiserar kvinnorna och deras situationer på ett schablonartat sätt. Dock rollbesatte Losey sin film så lysande att den torftigheten hålls någorlunda tillbaka. Ett salt är Patti Love som den tuffa arbetarbruden med risigt kärleksliv. Det är energi och temperament i den rollprestationen! Att höra Vanessa Redgrave tala är alltid en njutning. Här lyckas hon gestalta en stilfull ehuru förgrämd och oföretagsam, övergiven överklasskvinna. Sarah Miles framtoning går på ett välgörande vis stick i stäv mot den klichébild av en yrkeskvinna som hon fått på sin lott. Också de mindre rollerna är väl omhändertagna.

Finessen ligger annars i Loseys och han fotografs (Christopher Challis) bildarbete. Där finns en sinnlighet som är närmast impressionistisk och aldrig blir närgången, som inkluderar hela det märkliga etablissemanget med bassänger och lanterniner, trappor och balustrader. Det är en arkitektur som är ett äventyr. Ett lätt ångande äventyr." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se