I februari 1978 får paret Bengt och Eva Svensson besked om att de, efter många års väntan och längtan, blivit godkända som adoptivföräldrar. De åker till Bogotá, Colombia och hämtar sin son, som de döper till Anders.
Anders Svensson växer upp, som parets enda barn, i Orminge utanför Stockholm. Under uppväxten funderar han mycket på sitt ursprung. När han är 22 år gammal åker han till Colombia på besök - mot sin adoptivpappas vilja. “Vad fan ska du dit och göra? Du är ju svensk!” utbrister Bengt.
Emilio känner sig omedelbart hemma i Bogotá och bestämmer sig att resa hit fler gånger för att studera spanska och försöka förstå dragningskraften han känner till landet. Under en av dessa resor öppnar paret Svensson hemma i Sverige, som har hand om sonens post, ett kuvert från patentverket. Brevet förkunnar att Anders Svenssons namnbyte till födelsenamnet Emilio Cuesta blivit godkänt. I samband med detta inser föräldrarna till sin bestörtning att sonen inte bara är på besök i Colombia – landet de förknippar med våld, fattigdom och allmänt obehag - utan att han faktiskt har flyttat dit.
Bengt övervinner sin rädsla för Colombia och bestämmer sig för att resa dit och tillbringa lite tid med sin son. När han anländer har Emilio just börjat söka efter sina biologiska rötter. Han har nyligen funnit sin mapp på de sociala myndigheterna där han blev lämnad som spädbarn. I papprena nämns en by norr om Bogotá där Emilios farmor en gång bott.
Bilresan på den colombianska landsbygden som nu följer ska visa sig bli en viktig inre resa för både Bengt och Emilio. En resa som kommer att förändra deras relation för alltid.
