Tema (1979)

Genom ett snötäckt vinterlandskap färdas en ensam bil. En av resenärerna är den officiellt hyllade dramatikern Kim Jesenin. Tillsammans med en författarkollega och en ung kvinna har han just lämnat det sena 70-talets Moskva. Han känner sig trött och konstnärligt utbränd. Men en ny pjäs ska skrivas och Jesenin söker sig till lugnet i den urryska provinsstaden Suzdal. Här, på betryggande avstånd från storstadens hets, hoppas han återfå sin förlorade inspiration. Jesenins konstnärliga kris är dock inget nytt fenomen. Sedan lång tid tillbaka är hans författarskap en kompromiss. Sina bästa verk skrev han på 50-talet, men därefter har ingenting varit sig likt. Hans strävan efter yttre framgång ledde snabbt till att han gjorde avkall på sina konstnärliga ideal. Etablissemangets välsignelse blev viktigare än självständigt skapande och Jesenin antog Mefistofeles' skepnad. Opportunismen sattes i system och hans familj och vänner började överge honom. Alltmer självupptagen blev han till sist oförmögen att älska någon annan än sig själv. Men i Suzdal blir han plötsligen hopplöst förälskad i museiguiden Sasja. Till Jesenins förvåning imponeras hon dock inte av hans berömdhet och istället älskar hon en man som är hans diametrala motsats. En yngre, icke officiell författare som inte kompromissat och istället framlever sitt liv som dödgrävare i Suzdal. Successivt avslöjas Jesenin som en opportunistisk livslögnare i systemets tjänst . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Gleb Panfilovs "Tema" är det hittills muntraste numret i den lilla men högintressanta ström av "glömda" filmer som når oss från Sovjetunionen sedan Gorbatjov proklamerade reformer.

Den är ett förbehållslöst lustmord på den offentliga lögnen i ett land i moralisk kris, serverad med drypande ironi och ett näst intill molièreskt sinne för mänskliga tillkortakommanden.

Efter Tjechovskt recept låter Panfilov tristessen på den ryska landsbygden bli den fond som gör livsöden synliga. Och den gåta vår författare behöver för att komma ur sin leda heter Sasja; sval, vacker och intelligent och till Jesenins masochistiska förtjusning besatt av sanningslidelse.

Men hon älskar en ung författare, som hellre än att prostituera sig jobbar som dödgrävare och som nu, i protest mot tillståndet i riket, är på väg att emigrera till USA.

Det är ett beskt piller. För vår författare. Och för de sovjetiska censurmyndigheterna, som på sjuttiotalet satte "Tema" i halsen." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Lika märklig som frispråkigheten i filmen är berättartonen. Ett disharmoniskt stämningsläge som till att börja med har sina komiska poänger, men som tilltar i styrka och slutligen utmynnar i förtvivlan och sammanbrott.

Här finns en oavbruten inre spänning som Panfilov uppnår genom långa, genomarbetade och mästerligt spelade scener. Tjechov med sina ryska människors spontanitet och livsgrubbel är aldrig långt borta.

Sålunda är skådespelarna viktiga -- Michail Uljanov med sin buffliga oro och den märkliga Inna Tjurikova, regissörens hustru, med sanningens stora och ogrumlade blick återför oss för en stund till den ryska 60-tals vågens oförglömliga filmagerande.

"Tema" är ett verk av sällsynt kvalitet och äkthet. Den besitter både modet hos dem som vågade gå ut med sanningen innan den var opportun, och den konstnärliga kraft som gör sanningen effektiv när den äntligen blivit tillgänglig.

Att se den är en njutning!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

""Tema" handlar naturligtvis om Sovjet; om åsiktskorruption, idoldyrkan i stället för kritiskt tänkande och påtvingad, desperat flykt till USA och Israel.

Men den kan också överföras på rent allmänmänskliga förhållanden, den handlar om lidelsen till konsten, sanningen och medmänniskorna. "Tema" är en spännande och ytterligt välspelad film, som på ett enkelt, nyanserat och överraskande tragikomiskt sätt tar upp livsviktiga frågor som angår alla. Även i den "fria" västvärlden." Helena von Zweigbergk i Expressen

"-- -- --

Även om det på den här beskrivningen kanske inte låter särdeles muntert så är det i replikväxlingarna med spydigheter, gliringar i kombination med en precis människouppfattning som komiken uppstår; med sanningar om figurerna och det samhälle de lever i. Här finns hela skalan från den rättfärdige trafikpolisen till den sorglöse författarkollegan som trycker ur sig en novell om förmiddagens upplevelser medan han fortfarande rapar efter lunchen.

Här finns också sådana vardagligt kritiska noteringar som att bladen till vindrutetorkarna bör förvaras i handskfacket för att inte försvinna, att kylskåp i Sovjetunionen gärna låter som mindre kraftverk etcetra. Det är sålunda en blandning av vardagens små förtretligheter och en idékritik av samhällets privilegiesystem som Gleb Panfilov framför på detta typiskt ryska men knappast sovjetiska sätt, där komiken går hand i hand med tragiken och där bara självföraktet hotar ordningen.

Tema är förutom detta naturligtvis också en film om värdighet, om den medmänsklighet som finns under den offentliga lögnen, under förstenad byråkrati och korruption. Trots en till synes enkel yta är det en rik film som säger mycket om såväl Ryssland som Sovjetunionen samt inte minst om oss människor. Se den!" Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se