Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Herra Puntila ja hänen renkinsä Matti
Filmtyp Långfilm
Regi
Manus
Förlaga
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Sverigepremiär 1980-02-15

Medverkande

Lasse Pöysti
Johannes Puntila, godsägare

Pekka Laiho
Matti Aaltonen, dräng

Arja Saijonmaa
Eva Puntila, Johannes dotter

Martin Kurtén
Eino Silakka, attaché vid finska UD

Elina Salo
apoteksfröken

Ritva Valkama
Langar-Emma

Visa alla medverkande

Handling

Finland. 1930-tal. Johannes Puntila - alltid kallad Puntila - äger ett stort gods som också heter Puntila i Tavastland. Godsägare har han blivit genom ingifte, men själv skulle han säga...

Visa hela handlingen

Press

Det rådde delade meningar huruvida Ralf Långbacka lyckats med att överföra den pjäs han tidigare haft så stor framgång med på teatern i både Finland och Sverige. Alla recensenterna...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Samproduktionstitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel

Filmteam

Regi
Manus
Produktionsledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Scripta
Inspelningsledare
Produktionsassistent
B-foto
Stillbildsfoto
Elektriker
Passare
Ljussättare
Rekvisita
Kläder
Smink
Klädassistent
Klippassistent
B-ljud
Mixning

Medverkande

Lasse Pöysti Johannes Puntila, godsägare
Pekka Laiho Matti Aaltonen, dräng
Arja Saijonmaa Eva Puntila, Johannes dotter
Martin Kurtén Eino Silakka, attaché vid finska UD
Elina Salo apoteksfröken
Ritva Valkama Langar-Emma
Pirkko Nurmi Lisa
Maria Aro Laina
Tauno Lehtihalmes prosten
May Pihlgren prostinnan
Karin Pacius Fina
Rolf Labbart mejeridisponenten
Sven Ehrström häradshövdingen
Sulevi Peltola Surkkala
Soli Labbart Telefon-Sandra
Yngve Lampenius
Thomas Backlund
Algot Elgström
Asser Fagerström
Atso Fagerström
Stig E. Holmqvist
Aaro Kurkela
Martti Palasti
Paavo Piskonen
Ivar Rosenblad
Pehr-Olof Sirén

Bolag

Handling

Finland. 1930-tal. Johannes Puntila - alltid kallad Puntila - äger ett stort gods som också heter Puntila i Tavastland. Godsägare har han blivit genom ingifte, men själv skulle han säga att han blivit det genom idogt arbete, i synnerhet då han nu är änkeman. Han har en giftasvuxen dotter, Eva, som ingen man duger åt utom en som Puntila själv valt ut - Eino Silakka, attaché vid finska UD och med rötter i en av de finaste finska familjerna. Eino är en man på väg uppåt i samhällshierarkin, men han är svårt skuldsatt och behöver äktenskapet för att komma åt Puntilas utlovade 6.000 mark i hemgift.

På besök hos attachén har Puntila lämnat dottern i huset och själv bänkat sig för en tredagars suporgie med en vän på Park Hotel i staden. Han har betalat orkestern och personalen för att lyda hans minsta vink, men efter 36 timmar börjar de bli utmattade.

Situationen räddas av att drängen Matti Aaltonen, som för tillfället även fungerar som chaufför, kommer in, betalar hotellet och bokstavligen lyfter ut sin arbetsgivare till bilen. På fyllan blir Puntila sentimental och intim, och Matti blir snart hans förtrogne. Till honom säger sig Puntila gråtmilt vara missförstådd och egentligen vilja leva som en enkel människa.

Tillbaka i attachéns hus blir Puntila utskälld av dottern, som har haft tråkigt med sin blivande make. Puntila medger att attachén inte är någon riktig karl och föreslår Eva att i stället gifta sig med Matti. Hon fnyser men förefaller inte helt avvisande vid tanken. Puntila blir snart rastlös i huset, särskilt som det inte finns någon mer sprit, och beger sig mitt i natten av i sin bil. Det dröjer dock inte länge förrän han krockar med ett träd.

På vägen möter han Langar-Emma, som erbjuder honom sprit, men han vill ha laglig sådan, inte hembränt. I stället lyckas han få ut sprit på ett veterinärrecept på ett litet apotek. Upprymd blir han på förlovningshumör, och delar ut ringar han tagit från en gardinstång för sin eklatering med en rad olika damer han råkar passera, inklusive Langar-Emma och telefonisten Telefon-Sandra. Väl hemma hos attachén igen möter han Eva och Matti som väntat på honom hela natten. Eva blir rasande vid åsynen av honom och slår sönder hans stora spritflaska.

På väg tillbaka till sitt gods stannar Puntila till i en närbelägen by för att hyra arbetskraft. Först dömer han av olika skäl ut alla han ser som odugliga, men efter några glas får de alla arbete. På fyllan är Puntila nämligen en rättvisans man, indignerad över klasskillnader och snar att ta även bolsjeviker i försvar. Därför blir han upprörd när han av Matti får reda på att han på prostens inrådan sparkat kommunisten Surkalla, som nu är på väg från gården med sin familj. Snabbt hämtar han in denne, ger honom tio mark och återanställer honom prompt. Några kontrakt får arbetarna emellertid inte, och då någon nämner detta blir Puntila rasande över att någon vågar ifrågasätta hans välvilja.

Väl nykter - eller någotsånär - efter ett bastubad blir Puntila som förbytt. Sur och vrång tar han tillbaka sina anställningslöften och kastar ut arbetarna, vilka inget kan göra då de inte fått något anställningskontrakt.

Eva börjar på allvar intressera sig för Matti, och börjar med honom planera hur hon ska undslippa äktenskapet med den tråkige Eino. De låtsas vara älskande som möts för en kärleksstund i bastun just som Puntila och Eino går förbi. Men det är bara Puntila som blir upprörd; Eino förefaller inte förstå någonting, utan tror blint på Evas genomskinliga förklaring att hon bara spelat kort med Matti i bastun.

Framåt kvällen söker Eva åter upp Matti. Hon säger sig omedelbart vilja ro ut och fånga kräftor till förlovningsfesten. Matti går med på det, men tar det som en sexuell invit och struntar i fångstredskapen. Upprörd över hans fräckhet kräver Eva mitt på sjön att de ska ro tillbaka till land, men väl tillbaka föreslår hon överraskande giftermål. Matti avvisar henne med att berätta om en dräng som gifte in sig i överklassen men som av frun och barnen ändå behandlades som en dräng.

Förlovningsdagen börjar dåligt för Puntila. Hans fästmör från friarstråten några dagar tidigare dyker oväntat upp och säger sig vara inbjudna till festen. De blir ivägkörda men skämmer ut Puntila med sång och högljutt prat. Senare framåt eftermiddagen ser det dock ut att gå bättre. Till festen anländer nämligen ingen mindre än utrikesministern. Puntila bugar djupt och underdånigt inför överheten. Men på kvällen börjar några av Puntilas vänner undra var värden blivit av. De finner honom ensam i arbetsrummet med en flaska framför sig. Han har surnat till över den blivande svärsonens överklassfasoner och kallar denne för en gräshoppa i frack. Det hela förvärras av att Eino kommer in och demonstrerar sina mest fjantiga manér, vilket retar Puntila till raseri.

Inför gästerna kastar Puntila ut Eino ur huset och jagar honom till skogs med stenkastning. Därefter förklarar han att förlovningen nu ska fortsätta men med en ny kandidat - Matti. Förfärade beger sig alla gästerna hastigt från gården, häcklade av en drucken Puntila.

De få återstående gästerna serveras tillsammans med tjänstefolket sprit kring ett långbord och får bevittna hur Matti prövar sin tillkommande hustru i rollen som drängfru. Efter att ha ätit saltströmming, dragit av stövlar och blivit ombedd att stoppa hålen i sockarna inser hon att leken är slut. Hon avbryter förlovningen och går upp till sig. Puntila, som dessförinnan åter lovsjungit klasskillnadernas upplösning, blir arg och skriker åt henne att hon kan packa sig från gården.

Bakfull och ångerfull dagen efter, konfronteras Puntila med några vänner från den lokala militären, som undrar varför inte bolsjeviken Surkalla körts bort trots Puntilas tidigare löfte. Surkalla blir därför omedelbart inkallad och avskedad. Han får sin lön, men Puntila drar av de tio mark han tidigare fått vid sin återanställning. Fast besluten att aldrig mer falla offer för flaskans frestelser låter han tjänstefolket samla ihop all sprit i huset. Men Matti synar bluffen och erbjuder sig snabbt att göra jobbet. Puntila blir rädd och hittar på en ny förevändning för att ta sig ett glas.

Snart är Puntila återigen på fyllan. Nyckfull, som vanligt, ber han Matti bestiga berget Hatelmala med honom. Eftersom Puntila inte orkar ta sig till berget, får Matti bygga ett berg åt honom av möbler på bibliotekets biljardbord. Med illa dold ironi följer Matti ordern till punkt och pricka. Möbler slås sönder och staplas ovanpå varandra tills de når taket.

Puntila bestiger sitt berg och blickar i fantasin och i ett nationalromantiskt rus ut över Tavastlands skogar och åkrar. Trött på sin arbetsgivares lynnighet, förbannad över att Surkalla fått sparken och med förvissning om sitt eget avsked då en tillnyktrad Puntila ser förödelsen i hemmet, tar Matti bussen från gården.

I slutet ger en berättarröst dramats sensmoral: den ende gode herren får man då man blir sin egen herre.

Censur

Censurnummer 120978
Datum 1980-01-30
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Kommentar Aktlängder: 495-510-570-555-580-350 = 3060 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Optisk mono
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 3060 meter
Längd i minuter 112 min
Akter 6 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Det rådde delade meningar huruvida Ralf Långbacka lyckats med att överföra den pjäs han tidigare haft så stor framgång med på teatern i både Finland och Sverige. Alla recensenterna skrev visserligen mycket gott om Långbacka som teaterregissör och öste lovord över Lasse Pöystis rolltolkning, men sedan hade flera av dem invändningar mot vad de ansåg vara uppenbara teatrala grepp och som de inte tyckte passade för en filmversion.

Åke Janzon, SvD: "Många har braverat i rollen och de flesta har varit bra. Men det skulle förvåna mig om någon någonsin kunnat mäta sig med Pöystis Puntila. Han är inte någon reslig man, men han har en förmåga att få omgivningen att krympa som är ganska skrämmande. Hans godmodighet i den första scenen på restaurangen är nästan sagolik - en trappa av nyanser i den stora humorns branter. Överdådet i de tokiga frieriscenerna är på en gång suveränt och litet avmätt. Men när Puntila vid den stora förlovningsfesten dragit sig tillbaka med buteljerna ger Pöysti honom en ny dimension och en inblick i en ensamhet som liknar döden. När han i biblioteket bestiger Hatelmas konstgjorda berg och Puntila blir en patriotisk vältalare inför den finländska naturen, är det en opera i människobröstet och en ny ensamhet.

Det schematiska i berättelsen om en storbonde lika grym i sin nykterhet som blödig i sin fylla har Ralf Långbacka torpederat - det finns ingenting att lita på hos Puntila, det är sig själv han tycker synd om och det han söker hos andra är tolerans och medkänsla. Allt annat är kallt. Man kan göra politik av detta om man vill, men problemet är snarast psykologiskt - eller rent av metafysiskt. Lasse Pöysti och Ralf Långbacka har gestaltat alltsammans storartat i en film som blir litet patentidyllisk i de yttre scenerierna men som i allmänhet håller en grandios ton i en salt och rivande demonstration av den historiska verklighetens sociala domäner."

Jan Olov Ullén, Chaplin: "Medan Brecht alltjämt vänder sig till en i grunden borgerlig teaterpublik och då utnyttjar sin episka metod för att få åskådaren att intellektuellt reflektera över skeendet på scenen, vänder sig Långbacka på ett mera direkt sätt till biopubliken. Eftersom han vet att publiken trots allt älskar den gamla filmkomedins konventioner, kan han på ett ironiskt sätt utnyttja dessa för att framföra sitt politiska budskap mera direkt. Att filmen, förenklingarna till trots, blivit så underhållande beror främst på spelet, på den säkra tonträffningen, den exakt avvägda ekonomin i berättandet. Långbacka frigör skådespelarna genom att hålla dem i strama tyglar.

Det var längesen man såg en så lysande prestation som Lasse Pöystis Puntila. Han är tung och vig på samma gång, farligt oberäknelig, en maktmänniska som på ett fullständigt omedvetet vis leker med sin makt; en Ordningens representant som i varje ögonblick är beredd att släppa lös den mest hänsynslösa anarki! Arja Saijonmaa, lång och klumpig, spelar godsägardottern med kantig värdighet (på scen brukar Eva framställas som enbart efterbliven och löjlig). Pekka Laiho gör Matti till en genomskådare, stark och helgjuten. Långbacka har som sagt reducerat rollens verkliga möjligheter. Å andra sidan är varje biroll in i minsta detalj utarbetad med kärlek och noggrannhet.

T o m scenen där Puntilas fästmör kommer till gården för att skoja med sin under fyllan så generöse beundrare, lyckas för Långbacka, trots att just den scenen ju så tydligt skvallrar om att dess dramaturgiska hemvist egentligen är teatern, inte filmen. Detsamma kan tyvärr inte sägas om slutet av filmen, bestigningen av berget Hatelma. Den scenen är en av Brechts mest geniala teaterskapelser (jag utgår alltså ifrån att den verkligen är hans). (-) På teatern har denna scen sin egen inneboende dialektik, eftersom vi som åskådare har så lätt att själva se framför oss just det som Puntila i sin fantasi manar fram. Det är ju det som är teater. På scenen kan ett enkelt bord i en blink förvandlas till ett högt berg, det räcker med att skådespelarna använder det så.

På bio är det annorlunda. Visserligen har Långbacka filmen igenom förberett åskådaren på teatermässiga illusionsbrytningar, men vid berget Hatelma ser vi plötsligt på Puntila med samma nyktra klarhet som Matti. Bestigningen av biljardbordet blir en berusad mans bestigning av ett biljardbord, punkt och slut. I filmen blir Hatelma-scenen utdragen och spänningslös. Pöysti förlorar plötsligt sina komplikationer, kvar blir en tämligen långtråkig deklamation. Scenen kräver för att fungera en viss beredskap hos åskådaren att åtminstone för ett ögonblick gå med på Puntilas lek, men eftersom vi i filmen inte längre kan betrakta honom direkt utan genom Matti eller kameran är den utvägen stängd.

Till sist visar det sig alltså att film ändå kräver sin egen dramaturgi och att Långbacka här - trots allt - är en nybörjare. Herr Puntila och hans dräng Matti är lika fullt en av de bästa svenskspråkiga filmer man kan se på repertoaren. Vi kan lugnt utgå ifrån att Långbacka kommer till nästa filminspelning med ett djupare kunnande än de flesta."

Sven E Olsson, Arbetet: "Den börjar så dråpligt och bra med fyndiga distanseringseffekter genom en berättare, som för oss fram till herr P, men av denne delvis tvingas korrigera det som sagts. Därpå blir det mest primitiv och tafatt realism. Illustration av en text helt enkelt, där valet av halvnära bilder dessutom beskär dramatiken och fråntar åskådaren den möjlighet till full insyn och fria ögonval i skeendet som exempelvis en teaterpublik har möjlighet till. Att detta leder till att scenerna plattas till, att det allmängiltiga suddas bort, har inte helt kompenserats av närheten till det lysande och briljanta spel som aktörerna nu kan visa fram. (Inte minst är Pöystis dubbelbottnade storbonde en magnifik tolkning.)

Förtjänsterna i enskilda scener - som där den salta sillen bjuds runt ett mycket blandat sällskap - kan inte heller ändra min sordinerade upplevelse. Utan att vara helt dålig, är den här film-Puntila inte mycket mer än en kvartsfigur mot vad han är på teaterscenen. Jag saknar frodigheten hos honom och folklivet runtom, doftigheten i komedin och miljön och - framför allt - en gnista mellan film och verklighet. Vad angår oss egentligen herr Puntilas affärer?"

Kommentar Svensk filmografi

Bertolt Brecht (1898-1956) gav visserligen ut dramat Herr Puntila und sein Knecht Matti 1940 under eget namn, men det var inte helt och hållet hans eget verk. Under sin exil från nazi-Tyskland bodde han bl a under en period hos den finländska dramatikern Hella Wuolijoki (1886-1954). Hon hade skrivit ett utkast till en pjäs med titeln Sågspånsprinsessan, ur vilken Brecht hämtade inspiration. Hella Wuolijoki själv arbetade om materialet till pjäsen Iso-Heikkilän isänta ja hänen renkinsä Kalle (Herren på Iso-Heikillä och hans dräng Kalle), som publicerades 1946 och sattes upp samma år på en arbetarscen i Helsingfors. Brechts pjäs uruppfördes i Zürich 1948.

Den finländske regissören Ralf Långbacka (f 1932) hade tidigare varit chef för bl a Åbo svenska teater (1960-63) och varit verksam som teaterregissör i Sverige under olika perioder från 1960-talet och framåt. För svensk TV regisserade han Prinsen (1960) och Ritten till havet (1962), och senare kom han att bli känd som något av en Brecht-specialist på teaterscenen. På Göteborgs stadsteater gjorde han berömda uppsättningar av Herr Puntila och hans dräng Matti (1970) och Den kaukasiska kritcirkeln (1978). Han har också skrivit böcker i ämnet teaterestetik, t ex "Bland annat om Brecht" (1982). Herr Puntila och hans dräng Matti var inte bara filmdebut för Långbacka utan även för sångerskan Arja Saijonmaa (f 1944).

Vid TV-premiären 24.5.1981 presenterades filmen som en del i serien Världens klassiker - ett samprojekt mellan Utbildningsradion och Dramaten.

Lasse Pöysti tilldelades ett av årets Chaplin-priser med följande motivering: "Dialektiken i Puntila-gestalten tvingar skådespelaren till en svår balansgång mellan ytterligheter och skenbara motsägelser: Puntila är knipslug lika väl som spontan och öppen, arrogant kylig lika väl som gråtmilt sentimental och rörande barnslig, bedrägligt långsam och överrumplande snabb, maktmänniska och full av svagheter, giftorm men även kanin.

Att göra denne krävande, paradoxale Puntila till en helgjuten person tillhör de svåra uppgifterna inom dramatiken, en uppgift som Lasse Pöysti löst på ett lysande sätt med en väl avvägd, nyansrik tolkning, förebildligt anpassad till filmmediet." (Chaplin nr 174/1981)

Förlaga

Originaltitel Herr Puntila und sein Knecht Matti (Pjäs)
Författare Bertolt Brecht


Visningar

Sverigepremiär 1980-02-15 Filmstaden Stockholm Sverige 110 min
1980-02-15 Kista Bio Stockholm Sverige 110 min
1980-02-15 Sandrew Södertälje Sverige 110 min
TV-visning 1981-05-24 TV1 Sverige
1990-11-30 TV2 Sverige
1990-12-02 TV2 Sverige
1998-07-20 SVT2 Sverige
Urpremiär 1979-12-21 Adams Finland
1979-12-21 Corona Helsingfors Finland

Utmärkelser

Chaplin-priset Stockholm 1980 Lasse Pöysti (roll)
Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag Stockholm 1980 (bidrag om 226 158,22 kr)

Ämnesord

DK Drama
DK Relationer, Samliv

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 16 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Duplikatpositiv
Bredd 35 mm
Längd i meter 3060


Typ Duplikatpositiv Huvudtext
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Originalnegativ bild
Bredd 35 mm
Längd i meter 3060


Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 35 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Puntila and his hired man by Bertolt Brecht. A folk play, after the tales and a dramatic sketch of Hella Wuolijocki of Finland.
Omfång 89 s. Rollista (1 s.) ingår.
Språk Engelska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Herr Puntila och hans dräng Matti. Litterärt manus: januari 1979.
Omfång 128 s. Förord (1 s.) ingår.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Puntila.
Omfång 117 s.
Språk Engelska


Typ Dialoglista
Manustitel Dialoglista Herr Puntila och hans dräng Matti.
Omfång 53 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Dialoglista Herr Puntila och hans dräng Matti.
Omfång 53 s. + 2 s. trailer.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Herr Puntila and his servant Matti.
Omfång 31 s. + 10 s. kompletteringar.
Språk Engelska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Puntila.
Omfång 113 s.
Språk Svenska


Typ Kringmaterial
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper SET
Färg papper SET
Bakombild papper 3
Dia SET
Album Ja


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?