Jan Aghed

Media (1 st)



Svensk filmkritiker. Född i Karlskrona. Död i Malmö.

-

Jan Aghed var en filmkritisk slugger. Få kunde matcha hans slagkraft. Passion och bildning gav tyngd och gjorde honom till en av Sveriges mest kända kritiker under de många år han skrev för Sydsvenska Dagbladet (från 2004 Sydsvenskan). 1995 blev han hedersdoktor vid Lunds universitet. Aghed var anställd vid tidningen 1960-1999 men fortsatte att skriva även som pensionerad.

Aghed föddes på Saltö utanför Karlskrona, familjen var arbetarklass. Efter utbildning vid journalisthögskola var han snart inne i tidningsvärlden, där film blev hans specialitet. Aghed började som dagspresskritiker då filmen gjorde revolt på 1960-talet, med franska nya vågen som förtrupp. Han förblev präglad av den tiden. Cahiers du cinéma-grundaren André Bazin (1918-1958) stod sig som en förebild och Agheds kritik kom från vänster. Då Aghed själv kritiserades var det vanligen för att vara väl uppskattande mot film som kom från samma håll, och väl puritansk i förhållande till lätt underhållning. Möjligen paradoxalt var Aghed även stor älskare och kännare av westernfilm, där han särskilt fokuserade på John Ford och Sam Peckinpah.

Hans betydande stilistiska förmåga ifrågasattes knappast. Den hade stor betydelse för att han så länge kunde fortsätta att vara läst och relevant. Även meningsmotståndare kunde se att texterna levde, som då Aghed analyserade italienska maffiaskildringen Gomorra (2008) och lyfte den till skildring av ett samhällssystem: "På ett osökt allegoriskt plan ser vi en skakande vision av en kapitalism utan gränser, utan andra regler än sina egna och utan flyktmöjligheter för sina fångar."

Aghed var en beläst kritiker. Han behärskade förutom engelska även italienska och franska väl nog för att kunna läsa filmtidskrifter respektive -litteratur från dessa språkområden. "Han var helt enkelt sanslöst allmänbildad, och låg alltid i träning för att hålla bildningen i form" skrev Agheds tidigare chef Daniel Sandström i dödsrunan i Sydsvenskan. Tidningar som brittiska Sight & Sound, franska Positif och italienska Filmcritica anlitade också Aghed.

Jan Aghed beklagade ofta att film, som han såg det, inte togs på samma allvar som exempelvis konst och litteratur. Detta manifesterades, ansåg han, i att oseriösa, okunniga och slappa skribenter fick breda ut sig som filmkritiker. Flera av dessa i Agheds mening eländiga kritiker blev genom åren hudflängda i hans spalter. Med sin beläsenhet och sitt allvar var han även i en vidare betydelse många svenska filmkritikers dåliga samvete.

Mårten Blomkvist (2018)