Georg af Klercker

Media (3 st)

Svensk regissör och skådespelare. Född Ernst Georg af Klercker i Kristianstad. Död i Malmö. Löjtnant i Svea livgarde 1903. Började 1907 vid teatern. Gift 1905-1911 med Tyra Zelina Sundqvist, 1911 med skådespelerskan Selma Wiklund och 1930 med Vera Boman.

-

1912 var den franska manusförfattaren och regissören Paul Garbagni i Sverige och spelade in I lifvets vår. Det anmärkningsvärda med filmen är att de manliga huvudrollerna spelas av Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Georg af Klercker; det vill säga de tre filmskapare som något år senare själva skulle utgöra stommen i det som kallas den svenska filmens guldåldern. Av olika anledningar så hamnade emellertid af Klercker tidigt vid sidan av. Det berodde nog delvis på att han arbetade i Göteborg för Hasselblad, och inte för Svenska Bio i Stockholm som de andra. En annan anledning är att han slutade filma 1918, ungefär samtidigt som Stiller och Sjöström blev internationellt ryktbara. Men af Klercker återupptäcktes på senare år tack vare ett retrospektiv på filmfestivalen i Pordenone 1986. I början av 1990-talet uppmärksammades han av dessutom av Ingmar Bergman som tilldelade honom Ingmar Bergmanpriset postumt 1992. Året därpå uruppfördes Bergmans nyskrivna enaktare ”Sista skriket” på Cinemateket i Stockholm med skådespelarna Björn Granath och Ingvar Kjellson. Pjäsen skildrar ett tänkt möte mellan Klercker och Svenska Bios mäktiga direktör Charles Magnusson.

Sin storhetstid som regissör hade af Klercker åren 1915-1917, då han var mycket aktiv. Bara 1916 spelade han in 14 filmer. Det kan ha lett till att han gick in i väggen, i alla fall fick han ett nervsammanbrott vintern 1916. Nästa år regisserade han ”bara” nio filmer och slutade sedan helt 1918. Han gjorde bara ett misslyckat försök till comeback 1926, med Flickorna på Solvik.

Det som kännetecknar af Klerckers filmer, som ofta är melodramer eller äventyr, är framför allt deras rika mise en scène. Tack vare den framstående fotografiska utrustningen som Hasselblads kunde bidra med skapade af Klercker sinnrika iscensättningar. Det är påkostat och vitalt och mycket omsorg har lagts ner på allt som syns i bild, såsom dekor och kostym. Dessa scenerier utnyttjades till fullo genom ett skickligt användande av djupfokus. Användning av speglar för att vidga rummet och bilden är också ett kännetecken för af Klercker. I en recension av Fången på Karlstens fästning (1916) skrev Svenska Dagbladet: ”Briljantare dekorationer än dessa naturliga bilder kan man knappt önska. Belysningseffekterna äro äfven förstklassiga och visa, att vi äfven här hemma kunna arbeta med små men förståndigt använda medel”. Det är ett omdöme som står sig. Filmen fotograferades av Gösta Stäring,. Många av af Klerckers filmer fotograferades annars av Carl Gustaf Florin, däribland Kärleken segrar (1916) och I mörkrets bojor (1917). Manusen skrev af Klercker vanligtvis  själv. Han experimenterade med avancerade berättarstrukturer, ibland med parallella tidsplan, och han använde sig ofta av återblickar och drömsekvenser.

Det är svårt att säga något konkret om vilket inflytande af Klercker haft på svensk film, det är för lite forskning gjord på området. Men det kanske räcker med att slå fast att under de få år han var verksam gjorde han en serie av visuellt och emotionellt imponerande filmer. Hans filmer är en rik källa att ösa ur för den som är intresserad av både svensk stumfilm och europeiskt inflytande på densamma.

Fredrik Gustafsson (2011)