Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (185 st)

Alternativnamn
Roll
Sångare
Visa alla filmer
Utmärkelser

Beskrivning

Svensk skådespelare och regissör. Född Gustav Edvin Adolphson i Furingstad, Östergötland. Gift med skådespelerskan Margot de Chergé 1916-1925, med skådespelerskan Harriet Bosse 1927-1932, med Mildred Folkestad 1932-1947 samt med Ulla Balle-Jensen från 1952. Far till skådespelaren Kristina Adolphson, sångaren Olle Adolphson, skådespelaren Mia Adolphson, TV-producenten Kari Thomée och skådespelaren Anna-Greta Adolphson.-Edvin Adolphson regisserade åren 1929-1947 tio långfilmer, vid fyra tillfällen ihop med andra: Julius Jaenzon,...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Svensk skådespelare och regissör. Född Gustav Edvin Adolphson i Furingstad, Östergötland. Gift med skådespelerskan Margot de Chergé 1916-1925, med skådespelerskan Harriet Bosse 1927-1932, med Mildred Folkestad 1932-1947 samt med Ulla Balle-Jensen från 1952. Far till skådespelaren Kristina Adolphson, sångaren Olle Adolphson, skådespelaren Mia Adolphson, TV-producenten Kari Thomée och skådespelaren Anna-Greta Adolphson.

-

Edvin Adolphson regisserade åren 1929-1947 tio långfilmer, vid fyra tillfällen ihop med andra: Julius Jaenzon, Valdemar Dalquist, Lorens Marmstedt och Sigurd Wallén. Han höll sig i allmänhet till den lättare genren. När han i sina två sista filmer Begär (1946) och Ingen väg tillbaka (1947) tog sig an ett tyngre gods, psykologiskt drama och en thrillerhistoria i nazistockuperade Danmark gjorde en enig kritikerkår resolut tummen ned.

Tidigare hade han i rätt hög utsträckning haft kritikens bevågenhet. Han regisserade Sveriges första ljudfilm, komedin Säg det i toner (samregi: Jaenzon, 1929), där ljudinslaget bestod av sånger medan replikerna textades. Titelsången, av Jules Sylvain, blev en landsplåga.

Adolphsons filmer byggde oftast på förlagor från teaterscenen. Det gäller äktenskapskomedin Modärna fruar (1932), om en otrogen fru som vill skilja sig men ångrar sig när mannen lägger an på den tilltänkte makens fru. Flickornas Alfred (1935), är en social komedi om en godsherre som vill bli av med några gamla damer i en undantagsstuga, varvid dessa får hjälp av advokaten Alfred som visar sig vara en icke erkänd son till godsherren. Klart till drabbning (1937), en militärfars med folklustspelsförflutet på scenen, visar upp trion Thor Modéen, Åke Söderblom och Weyler Hildebrand i komisk högform. Komedi i kombination med olika spänningselement finns i När rosorna slå ut (1930, Sveriges första hundraprocentiga talfilm), Atlantäventyret (samregi: Marmstedt, 1934) och Ingrid Bergmans debutfilm Munkbrogreven (samregi: Wallén,1935). Ovanligt seriös i Adolphsons produktion är Vad veta väl männen? (1933), om en småstadsflicka som blir med barn med en charmig handelsresande från Stockholm. Diverse förvecklingar laddar för ett lyckligt slut.

Det enda avtryck i svensk filmhistoria som regissör gjorde Edvin Adolphson med Brokiga Blad (samregi: Dalquist, 1931), en crazybetonad film som utspelar sig i skuggan av Stockholmsutställningen 1930, och som hämningslöst blandar och skojar med olika filmgenrer. Det är en nummerrevy i filmisk form, med Valdemar Dalquist som pratglad konferencier. I en scen har Adolphson klippt in Gustav V, vars tennisserve träffar en man i huvudet så han druttar i sjön. Ett exempel på fantasifullheten i filmen.

Gunder Andersson (2012)

-

Han föddes strax utanför industristaden Norrköping och började sin skådespelarbana i amatörsammanhang i Norrköping. Uppgifterna går isär om detta tidiga skede i hans karriär. Hans memoarer, Edvin Adolphson berättar om sitt liv med fru Thalia, fru Filmia och andra fruar, publicerades så sent som 1972 och hans egen kronologi och dateringar där är uppenbart osäkra. Dock kan man finna visst stöd i intervjumaterial från 1930-talet. Av allt att döma tycks han dock ha gjort sina första lärospån inom ramen för nykterhetslogen Ambrosius teateramatörer och enligt uppgift kan detta ha skett omkring 1909 i pjäsen En cigarr. Han menar dock i sina memoarer att Arbetareföreningens teater var hans första riktiga insats vid teatern, där han kom i kontakt med vad han kallar "riktiga" skådespelare. Vanligtvis brukar man placera hans debut här till 1912 (och enligt honom själv 1909) men denna kan i själva verket förläggas till ett par år dessförinnan i Frans Hodells Fabriksflickan, vilken han brukade nämna som sin riktiga debut (med premiär i november 1910) sedan han tidigare samma höst haft en del statistuppgifter, bl.a. i Grefven av Monte Christo. Fadern ogillade hans teaterplaner och efter värnpliktstjänstgöring 1911 skickades han till Västerås för utbildning vid ASEA. Där kom han dock att fortsätta spela amatörteater kring 1912. Därefter var han verksam vid Skådebanans sommarturné 1913 och förblev där till och med 1914. Vid nyåret 1915 inträdde han i Knut Lindroths sällskap och var sedan engagerad vid Axel Hultmans samt därefter Karin Swanströms sällskap från 1916, där han fick sin första framgång i Tolstojs Utan Gud. 1917 blev han enligt egen uppgift engagerad vid Folkets Teater (senare Folkets Husteatern) i Stockholm, som då blivit Skådebanans fasta scen i Stockholm. Troligen är denna uppgift något för tidig, då hans debut där, enligt vad han själv uppger, ägde rum i Portvaktens dotter med premiär i november 1919. Repertoaren där bestod i allmänhet av den mer folkliga dramatiken.

Under resten av 1920-talet växlade han mellan olika scener i Stockholm med ett mellanspel i Göteborg innan han kom tillbaka till Stockholm och Oscars-teatern 1927, där han fick det som anses hans stora konstnärliga genombrott i Rollands Spelet om kärleken och döden. Han flyttade efter några år till Dramaten 1933 men slutade 1935 efter en schism med Olof Molander och övergick därefter mer eller mindre till filmen. Vid Svensk Filmindustri organiserade han lite löst ett teaterföretag F.S. som gav några komediuppsättningar på Oscars-teatern, där han var i ledningen 1938-39.

Under sin långa karriär regisserade han även en rad spel- och kortfilmer. Den mest notabla är Säg det i toner (1929) som innebar ljudfilmens genombrott i Sverige. Det intresse för sociala frågor som grundlades under de tidiga åren i Norrköping bestod ända in på ålderdomen då han blev en aktiv förkämpe för skådespelarnas rättigheter, särskilt de som dragit sig tillbaka, och Adolphson arbetade flitigt för stiftelsen Höstsol som grundats för detta ändamål.

Adolphsons karriär var lång och omväxlande där fokus sakta försköts från de stora älskarrollerna på film under 1930- och 40-talen, då han betraktades som svensk films "he-man", till mer renodlade faders- och patriarkfigurer i takt med stigande ålder och kom därigenom att undslippa att bli den "tragiske älskare" som Nils Beyer förutspådde i sin bok Skådespelare 1945. Ett typexempel på det senare och tillika en av hans mest uppmärksammade roller var som farbrodern i Hon dansade en sommar (1951) och andra av 1950-talets filmer, särskilt inom landsbygdsgenren såsom Ung sommar (1954) och Sången om den eldröda blomman (1956). Han hann även medverka en del i den tidiga tv-teatern, bl.a. var han kungen i Alf Sjöbergs pionjäruppsättning av Hamlet (1955), och alldeles i slutet av hans karriär kom en av hans största triumfer som värdhusvärden Markurell i TV-serien Markurells i Wadköping (1968).

Han har ansetts som en av Sveriges mest manliga skådespelare i betydelsen erotiskt tilldragande. En Gallupundersökning 1942 placerade honom bland Sveriges fyra mest populära skådespelare, särskilt hos den kvinnliga publiken där han var den mest uppskattade av alla. Det gäller framförallt den tidigare delen av karriären då han fick spela på en ren och närmast "rå och animalisk maskulinitet", som kunde representera något lockande men farligt för det motsatta könet. Det är karaktäristiskt att han redan i sin debut på Folkets Teater i Portvaktens dotter spelade en förförare, enligt Social-Demokratens recension "i den biografhjältes stil, som lär vara ödesdiger för nutidens flickhjärtan". På film fick detta kanske sitt främsta uttryck i filmer som Sången om den eldröda blomman (1934), På Solsidan (1936) eller En enda natt (1939). Denna karaktäristik till trots kunde han också gärna betraktas som något av oförstört naturbarn, något som kanske hade sin grund av att han länge var en oskolad aktör som fick lära genom de erfarenheter han i likhet med många andra skaffade sig bl.a. i turnésällskapen.

Man skall heller inte glömma att han till en början skolades i en repertoar som till stor del var hämtad ur den folkliga dramatiken. Genom sin saklighet blev han på sätt och vis något av en motpol till en Gösta Ekman, vilket innebar vissa komplikationer när han skulle spela den lättsinnige, "feminiserande" drömmaren i sonen Hasse Ekmans Kungliga patrasket. (1945). I mycket kom denna roll att gå på tvärs mot de ursprungliga intentionerna med filmen. Under framför allt sin tidigare karriär fick han på grund av sitt något mörka utseende även spela representanter för etniska outsidergrupper som "Latin Lover" (t.ex. Bröllopsresan, 1936) eller zigenare, vilket var helt i enlighet med hans allmänna macho-image. Men det kunde också lika gärna bli en manlighet eller manbarhet med komplikationer, det man kan beteckna som "den ansatta maskuliniteten", med disharmoniska män som döljer detta genom ett beslutsamt yttre. Detta framgår tydligt när han gjorde mer samvetsslitna karaktärer som general von Döbeln i filmen med samma namn (1942) eller huvudpersonen och fadermördaren i Ett brott (1940). Man kan kanske även säga att Adolphsons stil med de ofta dramatiska och intensiva känslokasten kunde vara något ojämn. I mindre begåvade händer kunde den lätt bli något manierad medan begåvade personinstruktörer som t.ex. Anders Henrikson eller Hasse Ekman kunde nå mer elektrifierande resultat såsom i Ett brott eller En dag skall gry (1944).

Han var bl a gift med skådespelerskorna Margot de Chergé, Harriet Bosse samt den norska konstnären Margit Folkestad och är far till skådespelaren Kristina Adolphson, sångaren Olle Adolphson, skådespelaren Mia Adolphson, TV-producenten Kari Thomée och skådespelaren Anna-Greta Adolphson (gift Beck-Friis).

Han erhöll Teaterförbundets De Wahlstipendium 1923, den kungliga medaljen Litteris et artibus 1943, Teaterförbundets guldmedalj 1957, Folket i Bilds filmpris 1957 för bästa manliga huvudroll i Sceningång och Filmakademins silverplakett 1968. Därutöver var han Riddare av Nordstjerneorden och Vasaorden. Han erhöll även några utländska utmärkelser som Finlands Lejons Orden, Finlands Vita Frihetsmedalj, Konung Christian X:s Frihetsmedalj samt S:t Eriksmedaljen.

P O Qvist (2004)

Utmärkelser

Svenska Filmakademins silverplakett Stockholm 1968
Folket i Bild Stockholm 1956 Sceningång (roll)
Svenska Filmsamfundet Stockholm 1949 (hedersdiplom)
Stockholm 1940 (plakett)

Insatser

Regi
Manus
Roll
Speaker
Ej inspelat manus
Scenario

Förlaga

Författare

Musikstycken

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?