Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (2 st)

Beskrivning

Svensk producent, regissör och skådespelare. Född Karin Sofia Svanström i S:t Olai församling, Norrköping. Död i Stockholm.-Karin Swanström är en av de stora doldisarna i svensk filmhistoria. Som skådespelare går det att studera hennes insatser i alla de filmroller hon hann med mellan 1921 och 1942 då hon dog, blott 59 år gammal. Men som regissör gjorde hon bara fyra stumfilmer, inspelade mellan 1923 och 1926, plus två ljudfilmer där hon enbart deltog som regiassistent. Ändå går det inte att bortse från Swanströms inflytande under en...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Svensk producent, regissör och skådespelare. Född Karin Sofia Svanström i S:t Olai församling, Norrköping. Död i Stockholm.

-

Karin Swanström är en av de stora doldisarna i svensk filmhistoria. Som skådespelare går det att studera hennes insatser i alla de filmroller hon hann med mellan 1921 och 1942 då hon dog, blott 59 år gammal. Men som regissör gjorde hon bara fyra stumfilmer, inspelade mellan 1923 och 1926, plus två ljudfilmer där hon enbart deltog som regiassistent. Ändå går det inte att bortse från Swanströms inflytande under en av de vitalaste perioderna i svensk filmhistoria. För i rollen som konstnärlig rådgivare på Svensk Filmindustri mellan 1933 och 1941 var det hon som i stort sett bestämde vilka filmer som skulle spelas in.

Swanströms debut som filmaktris skedde med Mauritz Stillers De landsflyktige (1921) och både filmen och hon fick strålande kritik. Swanström beskrevs "som den vackraste medelålders dam med scenisk rutin som kan uppletas." Hon forsatte att varva arbetet framför kameran, där hon utvecklade en imponerande bredd som karaktärskådespelare, och bakom kameran, där hon styrde och ställde med järnhand, ständigt sekonderad av sin man, kapten Stellan Claësson.

1923 startade Albert Bonniers Förlag Bonnierfilm för att i första hand filmatisera egna litterära succéer. En ny filmateljé på Kungsholmen iordningställdes för det nya filmbolaget. Swanström utsågs till Bonnierfilms produktionsledare och kreativa kraft och redan samma år hade fyra filmer premiär. Först ut var filmatiseringen av det oerhört populära folklustspelet Hemslavinnor (regi Ragnar Widestedt) med Dagmar Ebbesen i huvudrollen. Därefter följde komedierna Anna-Clara och hennes bröder (regi Per Lindberg), Norrtullsligan (regi Per Lindberg) efter en roman av Elin Wägner, samt Boman på utställningen som alla tre hade premiär innan året var slut. Swanström regidebuterade med Boman på utställningen där hon även spelade den kvinnliga huvudrollen.

Under 1924 rivstartade Bonnierfilm med actionkomedin Unge greven tar flickan och priset (regi Rune Carlsten) med Gösta Ekman som blev en stor succé. Därefter dröjde det innan Kalle Utter fick premiär 1925, med manus av Hjalmar Bergman, Anders de Wahl i titelrollen och regi av Karin Swanström. Trots att filmen blev en succé, särskilt för Swanströms del, blev det Bonnierfilms sista produktion. Swanström regisserade ytterligare två filmer som producerades i Kungsholmsateljén av bolaget Skandinavisk Film: Flygande holländaren (1925) blev en besvikelse men Flickan i frack (1926) var en charmig komedi som har kommit att räknas som en av den svenska stumfilmens komiska pärlor.

1933 fick Swanström överta ledningen av Svensk Filmindustris Filmstaden i Råsunda. Hennes första insats som producent, eller "konstnärlig rådgivare", var på Fridolf Rhudin-succén Simon i Backabo (Gustaf Edgren, 1934). Under 1930-talet och fram till 1941, då hon tvingades avgå från sin post, möjligen på grund av ett manusplagiat, var Swanström Filmstadens obestridliga ledare. SF utvecklades till Sveriges största och mest inflytelserika filmbolag där så väl folklustspel som eleganta komedier och melodramer producerades. Där arbetade filmregissörer som Gustaf Molander, Gustaf Edgren och Weyler Hildebrand, och stjärnor som Sickan Carlsson, Tutta Rolf, Edvin Adolphson, Åke Söderblom och Ingrid Bergman.

Mikaela Kindblom (2011)

-

1890 började hon vid Dramatens elevskola och redan under elevskoletiden uppmärksammades hennes skådespelarbegåvning när hon 1891 uppträdde i elevföreställningarna Blond och brunett och Bröllopet på Ulfåsa. 1892 engagerades hon av Dramaten och var där ytterligare fem år innan hon via ett år hos Hjalmar Selander 1897-1898 flyttade över till Svenska Teatern i Helsingfors 1899, där hon kom att ytterligare utveckla sin scenkonst.

Efter fem år flyttade hon tillbaka till Sverige och startade 1904 ett eget turnésällskap som skulle förbli verksamt in på 1920-talet. Detta blev ett av de mer kända med en repertoar som växlade mellan klassisk dramatik och rena farser. Både Karl Gerhard och Valdemar Dalquist, som för en tid tillhörde detta sällskap, har på var sitt håll givit livfulla skildringar hur det gick till på dessa turnéer. Karl Gerhard ger en bild av henne i ett par artiklar i Vecko-Journalen (nr 30 och 31, 1959) som en verklig primadonna men även som en duktig teatermänniska och regissör. På 1920-talet spelade hon på olika scener som Blanche och senare 1926-1931 på Oscars-teatern. Hon var även för en tid 1924 produktionschef för det kortlivade Bonnierfilm och då regisserade hon även några spelfilmer.

1933 blev hon konstnärlig rådgivare, i praktiken produktionsledare, vid Svensk Filmindustri, en post hon upprätthåll till kort före sin bortgång. Som skådespelare var hon mångsidig med såväl tragiska roller som rent burleskt komiska på repertoaren. Under sin tid på SF gjorde hon ofta biroller som en ofta komisk och vimsig överklasstant som i Fasters millioner (1934) eller Bröllopsresan (1936), men även rena karaktärsporträtt av sådana högreståndsfiigurer som På Solsidan (1936) och Äventyret (1936), samt även kvinnor av lägre klass som hushållerskan Boman i Swedenhielms (1935) och manufakturhandlare i Ryska snuvan (1937).

Som produktionsledare blev hon i hög grad ansvarig för den inriktning produktionen fick och då spelade erfarenheterna från turnérandet ofta in vid val av ämnen, som då ofta blev gamla slagnummer från scenen. Hon hade också sin särskilda betydelse som talangscout och bidrog till att unga talanger som t.ex. Ingrid Bergman och Alf Kjellin kom in vid filmen. Den bild som Birgit Tengroth ger i sina memoarer Jag vill ha tillbaka mitt liv är dock ganska negativ och ger närmast intrycket av Karin Swanström som en macchiavellisk maktfigur.

P O Qvist (2004)

Insatser

Regi
Roll
Produktionsledare
Arkitekt
Regiassistent
Konstnärlig rådgivare

Musikstycken

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?