Mimi Pollak

Media (16 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1922-1991) och regissör (filmer 1950-1956). Född Maria Pollak i Karlstad. Död i Engelbrekts församling, Stockholm.

-

Med sitt korpsvarta hår och österrikisk-judiska påbrå hänvisades Mimi Pollak gärna till excentriska och mystiska biroller på filmduken. Något affischnamn blev hon aldrig, även om hon regisserade några filmer på 1950-talet. På teatern var hon däremot ett betydande namn, som skådespelare men än mer som uppskattad lärare på Dramatens elevskola åren 1942-1964 och som regissör till ett sextiotal uppsättningar vid Dramaten mellan 1948 och 1975. Regidebuten innebar för övrigt att nationalscenen hade fått sin första kvinnliga regissör.

Efter sin egen skådespelarutbildning på Dramatens elevskola 1922-1925, då hon var kurskamrat med bl.a. Greta Garbo och Alf Sjöberg, arbetade hon på olika scener tills hon från 1942 återkom till Dramaten för att stanna. På film är hennes karriär sporadisk, ibland frekvent men rollerna befinner sig genomgående i handlingens marginal; namnet står ofta långt ner i rollistan. Hennes två största roller på 1940-talet är som mordmisstänkt sekreterare åt titelpersonen i Mannen som alla ville mörda (Arne Bornebusch, 1940) och som Fredrika Bremer i den av LO och Fredrika Bremer-förbundet producerade feministhistoriken Den långa vägen (Torsten Bergström, 1947). I övrigt syns hon som "anställd vid modehus" (Gustaf Molanders En, men ett lejon!, 1940), "balettlärarinna" (Schamyl Baumans Spökreportern, 1941) eller rätt och slätt "kvinna" (Stig Järrels Sjätte budet, 1947).

Biobesökarna minns henne nog mest för temperamentsfulla gestalter i marginalen som friherrinnan Réenchrona i Vi hemslavinnor (Schamyl Bauman, 1942) och som modehuschefer i Klänningen (Vilgot Sjöman, 1964) och Nattmara (Nattmara, 1965). Fast ibland dök hon upp i helt andra roller, t.ex. statarkvinnan Erika i Bara en mor (Alf Sjöberg, 1949). Senare i karriären var hon mystikomgärdad gumma, bl.a. som mörk dödsgestalt i Ingmar Bergmans Sommarlek (1951), synsk mentalpatient i Marianne Ahrnes Långt bort och nära (1976), mormor i Lars Lennart Forsbergs Kristoffers hus (1979), mormorsmor i Agnes Cecilia (Anders Grönros, 1991) och "rymdkvinna" i Birgitta Öhmans TV-film I staden bor en ängel (1995).

Att hon hade ett starkt feministiskt engagemang vittnar hennes två kortfilmer och enda långfilm om. Kooperativa Förbundet-producerade kortfilmen Mamma gör revolution (1950) efter Elsa Appelquists manus skildrar hur en mor (Anna Lindahl) lämnar sin förtryckande familj, som först då inser värdet av hennes arbete och kärlek. Den omarbetades senare av Schamyl Bauman till den betydligt uddlösare långfilmen Mamma tar semester (1957), något som författarinnan öppet beklagade. KF producerade även Pollaks andra kortfilm, Malin går hem (1953), i vilken den på ålderdomshemmet placerade titelpersonen (Naima Wifstrand) vägrar finna sig i den nedlåtande behandlingen och flyr till sin gamla stuga. Europa Film-producerade långfilmen Rätten att älska (1956) tog sig an det kontroversiella temat sexualupplysning. Filmens stridbare förespråkare i ämnet, docenten och läkaren Bernhard Borg (Stig Järrel), baserades på den då rikskände lektor Torsten Wickbom i Katrineholm. Pollaks film är den ena av totalt två långfilmer regisserade under 1950-talet av en kvinna. Den andra var Barbro Bomans relationsdrama Det är aldrig för sent med premiär en vecka tidigare samma år.

Michael Tapper (2012)

-

Hon var dotter till ett par österrikiska emigranter som kommit till Sverige och som båda hade en påtaglig konstnärlig ådra. Hon uppträdde redan vid sju års ålder vid en välgörenhetstillställning på Karlstads teater i "Glada änkan". Modern såg till att hon fick privata teaterlektioner och 1922 fick hon en roll i Gustaf Molanders amatörfilm Pärlorna via en tävling i Filmjournalen. Samma år kom hon in vid Dramatens elevskola och blev kurskamrat bl.a. med Greta Gustafson, senare Garbo. Hennes första scenroll blev i "Antonius och Kleopatra". Efter ett kort mellanspel 1925 vid Helsingborgs stadsteater var hon 1925-1931 vid Komedi-teatern och därefter vid varierande scener som 1932-1933 Blanche, 1934-1935 Göteborgs stadsteater, 1935-1942 Djurgårdsteatern och Oscarsteatern och från 1942 Dramaten, där hon även 1942-1964 kom att fungera som lärare i scenframställning.

Det var när teaterchefen Ludvig Josephson såg de elevövningar hon gjorde som han insåg att hon skulle passa som regissör. 1948 började hon därför regissera vid nationalscenen med en uppskattad debut med Jungfruleken och fram till 1975 var hon ansvarig för 63 uppsättningar. Hon regisserade även några filmer. 1990 återkom hon på scenen med ett sista framträdande i Onkel Vanja men hade därefter några mindre TV-roller vilket gör att hon hade en av de längsta karriärerna någonsin i svensk skådespelarhistoria. Till en början placerades hon på grund av sin mörkhet gärna i roller som satmara eller lättfotad dam. Senare blev det mer av små trolska gummor. I Bergmans Sommarlek (1951) fungerade hon genom sitt utseende som en symbol för döden. Skådespelarkarriären slutade med barn-TV-filmen I staden bor en ängel (1995), där hon som en liten svart gumma fungerade som skrämselfigur för barn.

1976 gav hon ut sina memoarer med titeln Teaterlek. Hon var också föremål för en TV-biografi, Mimi Pollak - ett vänporträtt (1989). Hon belönades 1970 med den kungliga medaljen Litteris et artibus. Hon var 1927-1938 gift med skådespelaren Nils Lundell.

P O Qvist (2004)