Arne Sucksdorff

Media (1 st)

Svensk regissör, filmlärare och fotograf (filmer och TV 1940-1972). Född i Stockholm. Död i Danderyd.

-

Finns det någon annan svensk filmskapare som hade ett sådant bildsinne som Arne Sucksdorff? Kombinationen av skönhet och symbolik i Sucksdorffs bilder ger hans filmer en plats bland filmhistoriens mest anmärkningsvärda. Det är inte en slump att André Bazin jämförde Sucksdorff med Luchino Visconti.

Sucksdorff var förvisso dokumentärfilmare, eller naturfilmare, men han lät sig inte nöja med att bara betrakta naturen. Han använde den och formade den efter sina syften och behov. Mycket bygger på trickfilmning och kulisser, och ofta är filmerna så stramt regisserade att det är diskutabelt huruvida de ska betraktas som spelfilmer eller dokumentärfilmer. Men det ska inte ses som kritik. Sucksdorff var konstnär, om än en konstnär med ett ekologiskt patos, och om man betraktar hans filmer inte i utbildningssyfte utan som historier, karaktärsstudier, som i Trut! (1944), och debattinlägg så blir han lättare att förhålla sig till.

Även om Sucksdorff började med att göra en serie kortfilmer om Sverige så vidgade han snart sina vyer. Några av hans bästa filmer är från Indien, som Vinden och floden (1953). Men Sucksdorffs filmer präglas förstås av sin tid och det finns ett romantiserande och naivt drag över de av hans filmer som handlar om andra kulturer än hans egen. Även om han menar väl så blir det ofta en form av exotism.

Mot slutet av sin karriär flyttande han till Brasilien där han stannande i uppåt 20 år. En anledning till att han flyttade var att hans enda regelrätta spelfilm, Pojken i trädet (1961), blev ett stort publikfiasko. Den försatte Sucksdorff i ekonomisk knipa och han kände att han inte hade någon framtid som filmskapare i Sverige. I Brasilien undervisade han på en filmskola och engagerade sig i miljöfrågor, särskilt i kampen för att rädda regnskogen i Amazonas. Han gjorde också filmen Mitt hem är Copacabana (1965) i Rio de Janeiro.

Han gjorde bara fyra långfilmer sammanlagt, där de två mest imponerande är Det stora äventyret (1953) och En djungelsaga (1957), och även om hans berömmelse idag bygger på dem så är hans kortfilmer av samma klass. En av dem, Människor i stad (1948), var den första svensk film som vann en Oscar. Sucksdorffs stil präglas av impressionism, och med tidens gång blev bildberättandet alltmer självständigt, i bemärkelsen att det inte behövdes någon berättarröst. Vissa av kortfilmerna är ljussatta som om de var skräckfilmer men vanligare är bilder av soldis genom grässtrån, dimma över vatten och regndroppar på asfalt. Det är sådana bilder och sekvenser som understryker att Sucksdorff var något av en filmisk poet, snarare än renodlad dokumentärfilmare.

Fredrik Gustafsson (2011)