Innehållsförteckning

Grundfakta

Media (1 st)

Beskrivning

Svensk regissör, manusförfattare, skådespelare och scripta (filmer 1941-1961). Född Barbro Breithaupt Meyer i Göteborg.-När Barbro Boman 1956 regidebuterade med Det är aldrig för sent var det inte bara ett trendbrott i en mansdominerad värld. Det var även en stor personlig revansch för henne efter en inledningsvis misslyckad karriär inom filmbranschen cirka femton år tidigare. Efter avlagd studentexamen i Göteborg och ett par avstickare till Sorbonne och Granada begav sig Boman under början av...

Visa hela beskrivningen


Relaterat

Beskrivning

Svensk regissör, manusförfattare, skådespelare och scripta (filmer 1941-1961). Född Barbro Breithaupt Meyer i Göteborg.

-

När Barbro Boman 1956 regidebuterade med Det är aldrig för sent var det inte bara ett trendbrott i en mansdominerad värld. Det var även en stor personlig revansch för henne efter en inledningsvis misslyckad karriär inom filmbranschen cirka femton år tidigare. Efter avlagd studentexamen i Göteborg och ett par avstickare till Sorbonne och Granada begav sig Boman under början av 1940-talet till Stockholm för att söka jobb. Hon fick jobb som scripta i Sandrewateljéerna. Det blev endast en film, vilket är förståeligt med tanke på hennes eget omdöme av insatsen; "Jag var världens mest obegåvade script-girl", som hon beskrev det hela i en tidningsintervju. Sandrews och Boman fann det bäst att avsluta samarbetet och hon flyttade till Östersund där hon gifte sig och bildade familj.

Men hon släppte aldrig helt kontakten med filmbranschen och efter att ha sålt ett par manus, som aldrig blev filmade, var hon 1948 tillbaka i Stockholm med jobb på SF:s ateljéer i Filmstaden som reklamansvarig och manusläsare. Under denna tid regisserade hon även ett antal reklamfilmer samt medverkade i en liten roll i Tull-Bom (Lars-Eric Kjellgren, 1951). Under samma period såg hon den amerikanska kortfilmen Angry Boy (Alexander Hammid, 1950), en undervisningsfilm om psykiskt handikappade barn. Filmen var en aha-upplevelse för Boman som övergav sina skådespelarambitioner och istället beslutade sig för att bli filmskapare, och målet var att göra liknande filmer. Viljan att undervisa är något som går som en röd tråd genom hennes filmskapande, oavsett om det gäller spelfilmer eller de dokumentära kortfilmer hon gjorde i Danmark. Det framgår exempelvis tydligt i det manus hon skrev om den vid tiden omdiskuterade barnbyn Skå, där barn med olika former av psykiska och sociala problem bodde och behandlades. Det blev en väl mottagen film med namnet Vägen genom Skå (Hans Dahlin, 1957), och i den tar hon tydligt ställning för de mer mjuka behandlingsformer som Skå representerade jämfört med de traditionella institutionerna.

I den delvis självbiografiska Det är aldrig för sent kretsar handlingen kring Görel Rocke, en kvinna som mitt i ett krisande äktenskap försöker bryta sig ur en förljugen och förstenad överklassmiljö. Boman växte upp i en liknande miljö, också med skilda föräldrar - hennes far som hon sällan träffade var för övrigt något så exotiskt som brittisk major och lejonjägare i Afrika. Liksom Boman i verkligheten är huvudpersonens äktenskap på väg mot samma slut som föräldrarnas. Men en dag när Rocke är på besök hos sin bittra mor väcker de gamla ungdomsmiljöerna minnen till liv och hon börjar omvärdera sitt beslut. Filmen mottogs generellt sett bra av den svenska kritikerkåren även om mycket av deras fokus låg på att det var en film av en kvinna, om en kvinna och för kvinnor. Eller som Iduns recensent uttryckte det "män göre sig icke besvär". Dagens tittare gör nog inte tolkningen att detta är en film som bara gäller kvinnor utan att den har ett betydligt mer allmängiltigt budskap.

Mot slutet av 1950-talet flyttade Boman till Köpenhamn och arbetade med såväl teater som att göra filmer om den danska barnavården. 1961 återvände hon till den svenska filmscenen med långfilmen Svenska flickor i Paris. I den problematiserade hon trenden med naiva unga svenskor som flyttade till Paris med orealistiska drömmar i bagaget. Filmen totalsågades av kritikerna efter premiärvisningen i Stockholm och Bo Widerberg skrev bl.a. "Filmen är i nästan varje moment en jämmerlig produkt". Filmen gjordes i samarbete med Peter Weiss. I filmens förtexter står ingen angiven som regissör men i recensionerna talas det om Boman som personregissör och Weiss som bildregissör, men efter premiären tonade Weiss ner sin insats. Han påstod att han endast hade varit inblandad som klippare och stått för några bildkompositioner. Dessutom hade han på grund av meningsskiljaktigheter lämnat produktionen innan den var klar. Boman, som hade skrivit manuset, anges numera som filmens viktigaste upphovsman även om hon hävdade att Weiss varit betydligt mer involverad i filmen än vad han själv ville kännas vid. Hon var efteråt också missnöjd med filmen och fick tyvärr aldrig chansen revanschera sig.

Trots att hon bara står som regissör för två långfilmer råder det ingen tvekan om att Barbro Boman är ett viktigt namn i den svenska filmhistorien och var en av de kvinnliga pionjärer som förde filmkonsten framåt. Det är synd att hon inte fick fler chanser att visa detta.

Martin Ohlsson (2013)

 

Insatser

Musikstycken

Sångare

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Hitta filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?