Ulf Qvarsebo

Skådespelare (film- och tv-roller 1942-1990). Född Ulf Edgar Qvarsebo i Bromma. Avled i Göteborg.

Han var brorson till Elof Ahrle och gjorde som barn sin filmdebut i en film med och av denne, I gult och blått (1942). Därefter kom han att tillsammans med farbrodern turnera med revyer och vid nitton års ålder började han vid Calle Flygares teaterskola. Efter denna var han en tid vid Wasa teater i Finland och åter i Sverige vid teatrar i Borås, Helsingborg, Norrköping, Malmö, Uppsala och slutligen Göteborg och Folkteatern.

Här kom han även att bli flitigt anlitad av tv och gjorde sig mest bemärkt genom sina roller i ett par serier som gjordes i flera omgångar: Hem till byn (1971, 1973, 1976 och 1990) och Carin Mannheimers Svenska hjärtan (1987 och 1989). I båda serierna kom han att trots rollfigurernas höga sociala ställning i respektive serie gestalta ett par tragikomiska förlorare.

I Hem till byn var han den kuschade sonen till byns f.d. storpamp, till synes knäckt av den dominerande faderns krav och som nu förfallit i alkoholism och låtit den forna blomstrande gården förfalla. I den andra serien var han en bedragen äkta man som själv hade en affär på sidan om och som i en minnesvärd och numera klassisk scen gav utlopp för hela sin frustration och ilska genom att en vinternatt köra en gräsklippare ute i trädgården.

Carin Mannheimer talade i sina minnesord om Qvarsebo som en lysande komediskådespelare men man kan kanske hellre hävda att han, som framgår av ovanstående exempel, hellre kom att förkroppsliga en äktsvensk ångest som framskapats av ett undertryckt känsloliv.

P O Qvist (2004)