Olle Hellbom

Media (2 st)

Svensk regissör. Född Nils Olof Hellbom i Mörkö, Stockholms län. Reklamchef Nordisk Tonefilm 1948-50. Regissör vid Artfilm och senare Svensk Filmindustri. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Olle Hellbom är mest känd för en lång rad Astrid Lindgren-filmatiseringar, 17 stycken mellan åren 1957-1981. Men han började som manusförfattare och dokumentärfilmare, och gjorde från tidigt 1950-tal många dokumentärer i skiftande ämnen. De handlade bl.a. om arbetarrörelsens och kooperationens framväxt, SJ:s historia och storstrejken 1909. Han gjorde en konstfilm om kurbitsmåleriet och en film som med utgångspunkt i den satiriske tecknaren Oskar Anderssons (signaturen OA) bilder var en skildring av de eländiga sociala förhållandena i Stockholm kring förra sekelskiftet. Som en historisk fotnot kan nämnas att hans 15 minuter med Evert Taube (1954), där denne sjöng några av sina visor, visades i samband med Sveriges första offentliga TV-visning, Sandrews TV-vecka i maj 1954. I 1960-talets början gjorde han några filmer om u-landsarbetet i Indien.

Långfilmsdebuten skedde med Lindgren-filmatiseringen Mästerdetektiven lever farligt (1957), en film som står sig gott än idag. Därefter tog han sig an ett, som det hette "brännande ämne i tiden": Raggare! (1959) Den fick med sin neorealistiska stil bra kritik. Sedan återupptog han samarbetet med Astrid Lindgren, vilket kom att vara i över tjugo år.

De två filmerna om Bullerbybarnen (1960, respektive 1961) var gjorda direkt för biograf, senare blev det omväxlande TV-serier och långfilmer. De senare bestod ibland av hopklippta scener ur TV-serierna, men byggde även på helt nyskrivna manus.

Med TV-serien Vi på Saltkråkan och de efterföljande filmerna nådde Astrid Lindgrens litterära värld en helt ny, framför allt mycket ung publik, där många inte hade läsvanor hemifrån med sig i bagaget. Här finns gestalter som för evig tid bränt sig in i det svenska folkets kollektiva minne: Tjorven, Stina (hennes repliker "på våran gata i stan…" och "Far ända in i baljan!" är klassiska) och "farbror Melker". Detsamma gäller Pippi Långstrump med vänner. Sedan följde odygdspåsen Emil i Lönneberga med alla sina hyss och en vildsint vrålande men alltid förlåtande far (Allan Edwall i en roll ingen glömmer). Filmen Världens bästa Karlsson (1974) var mindre lyckad, men den följdes av en stor konstnärlig revansch med Bröderna Lejonhjärta (1977), en film som vågade tala om döden och ondskan på ett ljuvligt poetiskt vis. För den belönades Olle Hellbom hösten 1978 med en Guldbagge "för sin förmåga till förnyelse efter mångårig insats som barnfilmsregissör." Det var f.ö. den första svenska film som fick distribution i Kina. Sin regigärning avslutade han med en nyinspelningen av Rasmus på luffen (1981) där Allan Edwall gör en storartad insats som luffaren Paradis-Oskar. Även Erik Lindgren i rollen som Rasmus var ett lyckokast.

Hellboms tidiga Astrid Lindgren-filmatiseringar fick något blandad kritik, med reservationen att barnen i publiken verkade ha roligt och det var ju huvudsaken. Men genomgående fick han ändå mycket beröm för sin förmåga att handha barnskådespelare, inte minst för att han hittade rätta de rätta skådespelarna till barnrollerna. Hans doftrika skildring av olika landsbygdsmiljöer, oftast i historisk miljö, fick också mycket beröm. Olle Hellbom var definitivt en förnyare av den svenska barnfilmen.

Gunder Andersson (2011)

-

Se 15 minuter med Evert Taube på Filmarkivet.se.