Änglamark, folktro och det förgiftade samhället – svenska miljöfilmer

En artikel av
Karin Svensson, kulturjournalist och filmkritiker
Bild från filmen Faro av Fredrik Edfeldt. Foto: NonStop Entertainment

Hur är miljötemat representerat i den svenska filmhistorien? Karin Svensson tar en närmare titt.

Det var 2019 års minst överraskande nyhet: att klimataktivisten Greta Thunberg är huvudperson i en kommande dokumentärfilm. Hennes resa från ensam skolstrejkare till världsberömd miljöikon har allt som en filmskapare kan önska sig – de personliga svårigheterna som vänds i triumf, den tveeggade uppmärksamheten från beundrarskaror och nättroll, flickan med flätorna som läxar upp de höga herrarna. Regissören Nathan Grossman hade sannolikt inga svårigheter att pitcha idén till Greta vs klimatet, där han följer med henne på färden.

Vi befinner oss i en flodvåg av miljömedvetet filmskapande. Runt om i världen anordnas filmfestivaler med namn som Eco Film Fest (London) och Planet in Focus (Toronto), och Hollywood löper amok med bombastiska berättelser om extremväder och postapokalyptisk misär. I Sverige avhandlas miljöhotet i lågmäld sci-fi för både vuxna och barn. I Aniara (Pella Kågerman och Hugo Lilja, 2019) lämnar mänskligheten ett jordklot där ingen kan bo, med stormande hav och brunbrända landmassor, för ett torftigt liv i rymden. I Ensamma i rymden (Ted Kjellsson, 2018) stjäl en rymdingenjör ett rymdskepp för att rädda sina barn undan den förestående katastrofen.

Men filmer med miljöbudskap är inget nytt fenomen, och allra minst i Sverige. Det sena 1800-talets naturromantik och vurmen för folktro satte prägel på de tidiga svenska filmerna. I nyrestaurerade Sången om den eldröda blomman (1919) skildrar Mauritz Stiller naturens omistliga skönhet med samma glöd som en Greenpeaceaktivist. När vi första gången möter bondsonen Olof Koskela får han glädjefnatt i en skogsdunge, pratar om lyckan i att vara i den förtrollade naturen (”som i ett slott”), och när grannflickan Annikki dyker upp i dungen får hon vara hans skogsrå.

När han sedan möter Kyllikki, lika stolt ”som den vildskummande forsen” är hans öde beseglat, men det inser han inte – inte förrän han konfronteras med stadens smuts och sjaskighet och prompt återvänder till byn, och till skogen.

Liknande kärleksförklaringar till naturen och kritik av modernitetens framfart finns att hitta i hela den svenska filmhistorien, från Victor Sjöströms Terje Vigen (1917) och Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn (1946), fram till 2000-talsfilmer som Man tänker sitt (Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, 2009) och Faro (Fredrik Edfeldt, 2013). Kopplingen till folktro är särskilt tydlig i filmer som Trollsommar (Hans Dahlberg, 1980), där en trollfamilj i Dalaskogarna sätter käppar i hjulet för skogsavverkningen, och Gräns (Ali Abbasi, 2018), där trollet Eva väljer djurens sällskap framför människornas.

Den mer tydligt politiska miljöfilmen fick sin storhetstid på 1970- och 1980-talen. I Grisjakten (1970) utforskade Jonas Cornell hur den själlösa byråkratin kan förgifta samhället, i berättelsen om tjänstemannen som får i uppdrag att utrota alla grisar på Gotland. I Deadline (Stellan Olsson, 1971) skildras konsekvenserna av ett giftangrepp på idylliska badorten Mölle. Stefan Jarl rasade över människans övergrepp på landskapet i essäfilmen Naturens hämnd (1983) och i Tong Tana – en resa till Borneos inre (Jan Röed och Fredrik von Krusenstjerna, 1989) fick vi möta människorna som drabbas hårdast när regnskogen skövlas.

Men det går också att göra rolig film om miljöhotet. Tage Danielsson tacklade turism som miljöförstöring i Äppelkriget (1971), där landsbygdskommunen Änglamark skulle förvandlas till asfalterat semesterparadis under parollen ”att göra forntidsbygd till framtidsbygd” (exemplifierat med en domarring där stenarna har förvandlats till enarmade banditer). Men det blir inte så lätt som kommunstyrelsen har tänkt sig, när miljöaktivisterna tar hjälp av både näcken och skogsrået. Segern firas med en picknick i det gröna, ackompanjerad av Evert Taube.

Och frågan är vad som är mest effektivt, om man verkligen vill inspirera publiken till handling: att skrämmas med hotet om världens undergång eller frälsa med vackra bilder på det som är i fara. En forskningsstudie från 2018 visar att barn som vistas mycket i naturen, som har fått förundras över fågelbon och myrstackar, var mer benägna än andra barn att växa upp till miljöengagerade vuxna. Mauritz Stiller visste vad han sysslade med när han gjorde Olof Koskela till trädkramare.

Den svenska miljöfilmen i siffror

Tomtar, troll och utomjordingar 40 %
Naturromantik 20 %
Politisk vrede 20 %
Postapokalyps 20 %

Svenska miljöfilmer - ett urval i kronologisk ordning

Fler miljörelaterade artiklar i Svensk Filmdatabas