Bland hjälmar och trikåer – medeltiden på film

En artikel av
Magnus Rosborn, filmarkivarie på Filminstitutet
Bröllopet på Ulfåsa

Årets upplaga av den traditionsrika medeltidsveckan i Visby har liksom så många andra evenemang tvingats bli digital. Vad passar då bättre än att titta närmre på hur medeltiden skildrats genom filmhistorien? Filmarkivarie Magnus Rosborn, tidigare pedagogiskt ansvarig på Koggmuseet i Malmö, leder oss genom hundra år av svensk medeltidsfilm. 

När jag för några år sedan besökte medeltidsveckan för första gången var jag väldigt nyfiken på en sak – vilken sorts medeltid skulle jag mötas av i Visby? Frågan kan kanske tyckas märklig, men vår syn på en historisk tidsålder förändras en hel del över tid. Tydligt blir detta inte minst i filmhistorien, som trots sin ringa ålder ger en bra bild av hur vår syn på exempelvis medeltiden har utvecklats under de senaste hundra åren. Tänk bara på alla olika gestaltningar av den fiktiva engelska figuren Robin Hood som förekommit på film. Jämför exempelvis Russell Crowes kortklippta manlighet i Ridley Scotts Robin Hood från 2010 med Errol Flynns page och färgglada tights i den kanske mest klassiska filmversionen Robin Hoods äventyr (The Adventures of Robin Hood) av Michael Curtiz från 1938. Skillnaden är stor, men bägge dessa medeltider fungerar i var sitt universum och de var samtidigt rätt för sin tids biopublik.

Historieskildringen i filmer kan nämligen ses som ett samspel mellan åskådare och filmskapare, mycket beroende på att filmen som en kommersiell konstform måste dra in sina dyra produktionskostnader och förhoppningsvis även ge en vinst. Förenklat kan man säga att filmproducenten vill ha en succé och ger därför publiken den medeltid den förväntas vilja se, vilket i sin tur stärker åskådarna i deras bild av hur medeltiden såg ut. Förutom rent estetiska val kan filmerna ibland också säga en del om rådande idéer och politiskt klimat i den samtid i vilken de skapades. Exempelvis kan lady Marions förvandling, från en vacker jungfru i behov av att räddas i 1938 års version, till en kvinna som själv deltar i striden i den senare av de två ovan nämnda filmerna, ge en bild av hur synen på könsroller förändrats från 1930- till 2010-talet. Låt oss med dessa saker i åtanke titta lite på hur medeltiden skildrats i den svensk filmhistorien.

Den svenska medeltidsfilmen är nästan jämngammal med den svenska spelfilmsproduktionen. Redan under pionjäråren då det blivande storbolaget Svenska Biografteatern med små medel började spela in fiktionsfilm i Kristianstad var en av dessa, Bröllopet på Ulfåsa (Carl Engdahl, 1910), förlagd till medeltiden. Denna film baserades på en för sin tid välkänd pjäs och det teatrala arvet är väldigt tydligt i filmen med dess spelstil, scenografi och märkliga kostymer. Hjälten i filmen, Bengt Lagman, har till exempel något som liknar de vingar många skulle associera till Wagneroperor – eller kanske än mer till seriefiguren Asterix – på sin hjälm. Samtidigt verkar hjältinnan, Sigrid den fagra, ha snört in sin kropp i det tidiga 1900-talets moderiktiga korsett under klänningen.

Filmmediets förändring från denna mer eller mindre filmade teater till en egen konstform skulle dock gå snabbt. Redan elva år senare – det vill säga mitt under vad som kommit att kallas för den svenska filmens guldålder – möts vi i Strindbergfilmatiseringen Högre ändamål (Rune Carlsten, 1921) inte bara av en mer fulländad filmkonst utan även av en medeltid som i sina kostymer och miljöer lämnat teaterrekvisitan bakom sig. Hjälmarnas vingar är borta och nutida åskådare som mot förmodan får chansen att se denna förbisedda filmpärla kommer antagligen känna sig rätt hemma i denna 99 år gamla medeltidsskildring.

Innan stumfilmstiden nådde sitt slut skulle medeltiden återges ytterligare två gånger i svensk film. Dels i Benjamin Christensens klassiker Häxan (1922) och dels genom John W. Brunius bild av de händelser som brukar betecknas som den svenska medeltidens dramatiska slutskede i Gustaf Wasa (1928). Den sistnämnda filmen blir med sin övertydliga nationalism även ytterst intressant som tidsdokument över 1920-talets nästan svartvita historiesyn. Frihetskämpen Gustav Vasa blir i Gösta Ekmans gestaltning så rättrådigt god samtidigt som det är svårt att tänka sig någon mera lömskt ondskefull än Edvin Adolphsons Kristian Tyrann. Med tanke på den aktuella diskussionen kring historiska monument och nationalhjältar skulle en eventuell film om Gustav Vasa som gjorts idag förmodligen haft en betydligt mer nyanserad bild av den forne landsfadern. Kanske hade till och med rollerna varit ombytta med den blivande Vasakungen som tyrannen.

Med ljudfilmens genombrott hamnade även den svenska medeltidsfilmen på Erroll Flynnskt manér rent stilmässigt i trikåträsket i och med komedin Adolf Armstarke (Sigurd Wallén, 1937) och actionfilmen Harald Handfaste (Erik ”Hampe” Faustman, 1946) vilka bägge låter respektive films hjälte springa omkring i tights. Denna estetik, som var helt rätt enligt 1930-, 40- och 50-talets bild av medeltiden, skulle nog verka löjeväckande för dagens åskådare. Därför kan det kanske förta lite av allvaret när vi idag ser hur Sveriges svar på Robin Hood manar till nationell samling mot den tyranniserande fogden med det tyskklingande namnet von Dotzen i Harald Handfaste. För dåtidens publik kan däremot inte estetiken ha överskuggat det symboliska budskapet. Parallellen mellan filmens medeltid och det nyss avslutade världskriget är i det närmaste övertydlig.

Även i mer tungsinta filmer från dessa decennier, som Christian-Jaques rekorddyra Singoalla (1949) och Ingmar Bergmans mästerverk Det sjunde inseglet (1957), möts vi av en trikåmedeltid med män i tights flankerade av kvinnor i antingen dirndl-inspirerade klänningar eller med strutformade henniner på huvudena. I detta sammanhang kan inflikas att trikåstickning inte slog igenom förrän under renässansen. På medeltiden bars därför inte tights utan hosor – ett inte helt praktiskt klädesplagg bestående av två lösa byxben fästade i ett bälte i midjan.

För att återgå till filmhistorien så kom den polerade trikåmedeltiden successivt att bytas ut mot något mörkare och smutsigare. Förändringen syns redan i Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1960) som inte bara är mörk till sitt tema kring våld, mord och hämnd utan uppvisar även en mindre välstädad miljö än tidigare nämnda filmer. Utvecklingen är dock aldrig helt linjär och innan den lortiga medeltiden på allvar slår igenom i barn- och ungdomsfilmerna Ronja Rövardotter (Tage Danielsson, 1984) och Miraklet i Valby (Åke Sandgren, 1989) skulle Bröderna Lejonhjärta (Olle Hellbom, 1977) produceras som en trikåmedeltidens sista utpost i svensk filmhistoria.

Därefter tar den ovårdade filmmedeltiden vid på allvar och misären når sin kulmen i de numera beryktade filmerna Petri tårar (Erich Hörtnagl, 1995) och Tre solar (Richard Hobert, 2004). Man skulle kunna säga att trikåmedeltidens hela och rena kläder samt välvårdade hår bytts ut mot läderkläder och avsaknad av frisyr. Carl-Einar Häckners långa, stripiga testar och läderbyxor och Lena Endre i utslaget hår, fult stickad (!) tröja och läderkjol i Petri tårar respektive Tre solar utgör själva sinnebilden för den smutsiga medeltidsfilmens estetik. Att Petri tårar dessutom till stor del spelats in på plats i Visbys miljöer kan i detta sammanhang tyckas följdriktigt även om den skeptiske åskådaren skulle kunna argumentera för att byggnader som idag är ruiner en gång har haft tak, puts och färg.

Med detta i backspegeln kan ni kanske förstå min nyfikenhet när det stod klart att Jan Guillous Arnböcker skulle filmatiseras, och det var med spänd förväntan som jag 2007 såg den första av filmerna, Arn: tempelriddaren av Peter Flinth. En intressant sak är givetvis hur kampen mot främmande makter skildras i denna samt uppföljaren Arn – riket vid vägens slut (2008) jämfört med i exempelvis de tidigare nämnda Gustaf Wasa och Harald Handfaste. Medan de danska respektive tyska motståndarna skildras som enkom ondskefulla i de tidiga filmerna, är bilden av araberna och deras ledare Saladin betydligt mer nyanserad i Arnfilmerna. Visserligen är de korsriddarnas fiender, men deras kunskap är inte att förakta.

Även rent estetiskt är Arnfilmerna väldigt intressanta. Med tanke på sin frisyr verkar titelrollen faktiskt veta om att saxar existerade på medeltiden, något som de närmast föregående decenniers medeltidsfilmer verkar åtminstone delvis ha ignorerat. Kan detta vara ett tecken på att vår syn på medeltiden har börjat svänga och kommer vi i så fall i framtiden återigen kunna se medeltidshjältar i tights och kanske till och med vingförsedda hjälmar på vita duken? Med tanke på att det inte görs alltför många medeltidsfilmer i Sverige, och eftersom Tomas Alfredsons mångåriga projekt med en ny version av Bröderna Lejonhjärta fortfarande verkar ligga på is, vore det under normalare år säkrare att trendspana i Visby för att se vilken bild av medeltiden som är den aktuella.

Så för att återknyta till min fråga i början av texten: vilken medeltid möttes jag av under mitt besök på medeltidsveckan? Jag fick faktiskt uppleva inte bara en utan flera olika typer av medeltid. Mest spännande var att det en av kvällarna dök upp en person med vingar på sin hjälm. Cirkeln är sluten.

(publicerad augusti 2020)

Åtta svenska medeltidsfilmer

som skildrar olika bilder av den brokiga medeltiden och som förhoppningsvis kan fängsla den historieintresserade: