”Blanda inte in mig i vårt förhållande!”

En artikel av
Julia Skott, journalist och författare
Ogifta par - en film som skiljer sig

Vad än Suzanne Reuters rollfigur i Yrrol – en kolossalt genomtänkt film (Peter Dalle, 1994) tycker så är det mycket kärlek och många förhållanden i svensk film. Det är svårt att inte bli emotionellt inblandad, även som åskådare.

Det är bara att acceptera att kärleken tar plats i nära hundra procent av alla berättelser som vi ser på film. Det kanske inte är så konstigt, om man nu tänker sig att den är något slags mening med livet, om man är poetisk, eller en hjälp på traven för en biologisk drift att fortplanta sig, om man är prosaisk. Kanske är proportionerna av kärlek på film lite annorlunda i Sverige i och med att vi producerar så många deckare med äldre poliskonstaplar som på sin höjd får ett samtal från en sur exfru. Men våra yngre hunkigare skådisar brukar hinna krångla lite ändå.

Även om en film är action eller thriller eller rentav en spökhistoria så kommer det att finnas någon att försöka vinna, eller vinna tillbaka, eller förlora. Det går liksom inte riktigt att rulla sluttexten om det inte utöver att man räddat statsministerns liv också blir en riktigt bra kyss med böjd rygg eller knyck på foten. Eller också har ens drömmars mål ramlat ut för ett stup eller flyttat till Sundsvall, beroende på genre.

Vi svenskar må vara kända för den svenska synden, men kanske brottas vi lika mycket med den svenska kärleken. Vi är pragmatiker och dramatiker, vi är ett tystlåtet folk som blommar upp till midsommar, och vi vet kanske inte riktigt hur vi ska förhålla oss till berättelser om kärlek. Vill vi vara intellektuellt avmätta? Eller himlastormande? Våra romantiska komedier är därför ofta ganska mörka – Mamma pappa barn (Kjell-Åke Andersson, 2003) såldes in som en skrattfest men innehåller bland annat en våldsam olycka med ett litet barn – och våra kärleksdramer kräver ibland något slags lugnande medel innan mörkret lägger sig i biosalongen. (Jag säger bara Bergman och så lämnar vi det där.)

Det är svårt att välja ur den kärleksfyllda svenska filmkatalogen. Både för att den är späckad och för att det är svårt att bestämma vad som kvalar in. Filmtipsen nedan representerar alla en tradition men sticker ut i hur väl genomförda de är.

Kärlekens komponenter

(Obs: Totalt mer än 100% eftersom kärlek inte är logisk och kvantifierbar.)

Onödiga missförstånd 43%
Blodstörtning från hjärnan till annorstädes 29%
Trånande blickar 17%
”DET BLIR ALLTID SÅ HÄR!” 12%
Kompis som försöker hjälpa 8%
Fioler 7%

Bultande hjärtan på vita duken

  • Nästan för enkelt, kanske. Namnet gör halva jobbet. Men Roy Anderssons långfilmsdebut om två tonåringar är en välförtjänt klassiker både generellt och mer specifikt som kärleksfilm. Det där darrande förvirrade osäkra som man kan fortsätta känna hela livet, men senare lär sig intellektualisera och försöka trycka undan.

  • Lite samma sak som i En kärlekshistoria, med tonårsförälskelser och statusgränser i omlopp. Men här i en berättelse om två flickor som i olika fart upptäcker sig själva och varandra. Filmen gav så många, både unga och vuxna, den magiska känslan av att deras berättelse plötsligt fick ta plats.

  • Många sorters kärlek i ett hus – både för att kollektivet är tänkt så, och för att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Fri kärlek är svårt, konventionell kärlek är svårt, allt är svårt. Men fint.

  • Sällskapsresan-sviten. Kanske en otippad filmserie på den här listan. Men Stig-Helmer är ett bevis på att snälla pojkar får kyssa vackra flickor, även om han inte lyckas hålla ihop någon relation från film till film. Kärleken är aldrig huvudhistorien, och det är faktiskt en vinst, för det kan vara bra att påminnas om att det inte behövs stora gester och explosioner för att få hångla.

  • De flesta andra filmtips här handlar mest om romantik, men det finns även berättelser om andra sorters kärlek. Hotell handlar om en människa som läker och växer i sin relation till någon annan utan att det är Den Stora Himlastormande Kärleken. Lisa Langseths smärtsamma sammanbrottshistoria handlar om ärlighet och lögner och att komma någon riktigt nära men ändå inte.

  • Det är alltid en jättebra idé att åka på stugsemester med ett annat par! Särskilt om ena paret bråkar jättemycket och det andra paret är heeelt perfekta och har det jääättefint ihop. Och ännu mer om det är Peter Dalle som regisserar.

  • Nej, inte tv-serien om den äckligt präktiga prästfamiljen. Hasse Ekman spelar radio-idol som nästan dukar under av all sin berömmelse, och träffar en läkare som självklart är helt oberörd av hans charm. Och vem kan motstå någon som kan motstå en?

  • Titeln till trots är det kanske inte nödvändigtvis kärleken som är huvudsaken i Mai Zetterlings fantastiska långfilmsdebut, eller i alla fall inte det upphöjda målet. Det handlar lika mycket om kvinnor, om historia, och om vad historien gör med kvinnor.