Cannes 1946 – Alla får påsar

En artikel av
Jan Lumholdt, kultur- och nöjesskribent
Hets

Att det blev en svensk Guldpalm i Cannes 2017 har väl gått få förbi. Men redan 1946 fick Sverige inte ett utan två Grand Prix, den tidens förstapris. Jan Lumholdt har rest tillbaka till den första officiella upplagan av ”filmolympiaden” och fångat en bit på plats-rapportering, bland annat ihop med en glassig, motorcyklande dominikanermunk – som tror på Stig Järrel!

”Ni däruppe i Norden förstår er på djävulen”, sade han och vek ihop tidningen. ”Ni ska inte försöka måla usla karaktärer… Det gör vi fransmän betydligt bättre. Sverige är andligt sett primitivare, folktron ligger inte så djupt begraven som annorstädes.”

Året är 1946, det oplanerat första i Cannes-festivalens historia efter att det egentliga invigningsdatumet 1 september 1939 på dagen sammanföll med att Europa stacks i brand (en enda film hann visas, händelsevis Ringaren i Notre Dame). Sju svåra år och ett världskrig senare tar man nya tag, igen i september. Snittarna är ännu ransonerade från smör men champagnen är fri och raketerna på himlen bringar färgprakt och inte förstörelse. Que la fête commence.

18 länder har anmält sig (så gick det till den gången). Svenska utmanare är Alf Sjöbergs Hets och Anders Henriksons Blod och eld i långfilmstävlan samt Trut! och Skuggor i snön, båda av Arne Sucksdorff, bland kortfilmsbidragen. Och faktiskt vinner Sverige inte ett utan två Grand Prix; ett för Hets – ”över” filmer av bland annat George Cukor, Alfred Hitchcock och Jean Cocteau – och ett för bästa korta dokumentär, Skuggor över snön. Viss support kan ha kommit från jurymedlemmen, och legationsrådet i Paris, Kjell Strömberg från Husby-Rekarne. Nämnas bör även att inalles elva (ja, 11) långfilmer tilldelades varsitt Grand Prix detta år. Kanske för att ta igen de förlorade åren och fira befrielsen. Är det fête så är det. Alla får påsar, inklusive USA, Sovjet – och Sverige.

Men tillbaka till mannen med hopvikt tidning och öppen blick på svensk andlighet eller bristen på densamma. Namnet är Raymond-Léopold Bruckberger; motståndsman, författare, livsnjutare och dominikanermunk. Som fältpräst i franska inrikesstyrkorna tog han 1944 emot general de Gaulle i Notre-Dame vid Paris befrielse. Ett eget filmmanus har han också skrivit, Syndens änglar, iscensatt 1943 av Robert Bresson, och planerar fler. Just nu knattrar han runt Cannes på motorcykel i vit kåpa för att vara på plats där det händer, gärna ihop med en god cigarr och ett bubbligt glas. Bland flera som häpnar över denne klerikale glassare finns en ung Béatrice de Rougemont, utsänd från Stockholm. Under ett stojigt midnattsparty, komplett med nerfluget svenskt smörgåsbord, ber hon om en intervju. Klockan 11 dagen därpå ses de på Miramars bar.

Fader Bruckberger är vid tillfället väl uppdaterad på det svenska, har sett både Hets och Blod och eld och även Gösta Werners suggestiva kortfilm om hedniska människooffer, Midvinterblot, samt Hampe Faustmans Flickan och Djävulen, vilka också visats på festivalen. De tre förstnämnda har i olika grad hamnat i skuggan av den sistnämnda, vars nordeuropeiska kynne har bergtagit vår partymunk.

”Mannen som tolkade djävulens roll – Stig Järrel – var verkligen en avgrundens furste. Man trodde på honom. Det är bara svenskar som kan göra sådant.”

Intervjun finns att läsa i 1946 års vinternummer av Biografbladet, där även tidningens redaktör Gösta Werner levererar en matig och pratig utvärdering av ”Film-Festivalen”. Hets ”slog ganska bra”, konstaterar han, medan Blod och eld ”närmast fnissades ut”. Skuggor över snön placerar han (”trots att jag här delvis talar i egen sak”) på nivå med sin egen Midvinterblot i det att båda ”återberättade inte någonting, de gestaltade det.” Sådan ansats till frigörelse från formkonventioner, betonar Werner, framhålls i krönikor av franska kritiker som också förlänat den svenska filmen ”rika lovord”. Ett och ett halvt uppslag av den 18-sidiga rapporten ägnas åt stillbilder ur Midvinterblot. Är man både regissör och redaktör så är man.

Också Svenska Dagbladet lyfter fram Skuggor över snön och dess ”1:a pris vid filmolympiaden i Cannes” samt att Blod och eld ”blev diskret avhånad i en paristidning” (Hets nämns faktiskt inte alls). Närmare filmkritisk analys förekommer inte, däremot noterar man att ”det tycks ha blivit en mani att arrangera internationella filmveckor lite varstans” och tycker det luktar turistpropaganda. I en notis den 21 september rapporteras om ”en oerhört fräck storkupp” som företogs när deltagare på ”det internationella filmmötet” beskådade filmer medan tjuvarna stal juveler och pengar på deras hotellrum och sedan försvann tillsammans med 30 bilar som stod parkerade på Cannes gator.

För Sverige blev det i alla fall vinst. Ja, fader Bruckberger utropar faktiskt tre distinkta huvudskolor inom filmkonsten: den amerikanska, den franska och den svenska. Som svenskt särmärke framhåller han ”det fantastiska, det sagolika, det hedniska”.

”Det är dessa drag ni ska redovisa för i filmen. Håll er till dem och ni kommer att göra mästerverk, strålar han.” Hans reaktion på 2018 års Un Certain Regard-vinnare Gräns hade varit rolig att ta del av.

Béatrice de Rougemont for hem till Stockholm och verkade där som profilstark skribent genom många decennier. Hon var gift med fotografen Gösta Glase och tillsammans gav de ut flera böcker. Arne Sucksdorff och Alf Sjöberg skulle bägge återvända till Cannes, ofta och med stor framgång. Gösta Werner fanns med i det officiella programmet 1953 med kortfilmen Våren.

Raymond-Léopold Bruckberger både skrev och regisserade 1960 I revolutionens skugga, byggd på Francis Poulencs opera ”Karmelitsystrarna” och med Jeanne Moreau, Alida Valli, Pierre Brasseur och Jean-Louis Barrault i rollistan. 1998 gick han bort, 90 innehållsrika år gammal, livligt och ömsint ihågkommen av var och en som korsat hans väg.

Cannes-festivalen återvände 1947, nu med Ingmar Bergman bland de tävlande, ihop med bland annat Dumbo. Men det är en annan historia.

Festivalen 1946 och de svenska filmerna som visades

1946 års Cannes-festival avhölls den 20 september-5 oktober. Filmerna anmäldes i förväg utifrån nationella urval. Tyskland, Japan och Spanien var alla frånvarande. Norge var anmält men uteblev. Danmark fick Grand Prix för Den röda jorden i regi av Bodil Ipsen och Lau Lauritzen Jr., andra Grand Prix-vinnare var Rom – öppen stad av Roberto Rossellini, Förspillda dagar av Billy Wilder och Kort möte av David Lean. Regler om produktionsår och biopremiärer var ännu flytande – i tävlan syns filmer så "gamla" som från 1942. Hets är från 1944 (vilket kanske förklarar varför svensk press inte rapporterar nämnvärt om den).

Enligt festivalens egen historik visades 44 långfilmer och 68 kortfilmer –alla i tävlan. Utöver det officiella programmet förekom visningar som idag skulle kallas "utom tävlan" alternativt marknadsvisningar. I sin rapport nämner Gösta Werner filmer i "halvprivat föreställning" och "extravisning" och hit hör sannolikt bland annat Flickan och Djävulen och diskutabelt även Midvinterblot (Werner själv ger aldrig full klarhet i filmens status – möjligen medvetet).
Fram till 1954 hette förstapriset Grand Prix du Festival International du Film, i folkmun Grand Prix. 1955 introducerades Palme d’Or, Guldpalmen, som återigen 1964 ersattes av Grand Prix fram till 1975, då Guldpalmen en gång för alla (tycks det) återvände. Grand Prix har under namnen Grand Prix Spécial du Jury (1967-1988), Grand Prix du Jury (1989-1994) och Grand Prix (1995-) varit festivalens andrapris.
Fyra svenska filmer har tilldelats förstapriser i Cannes långfilmstävlan: Grand Prix (du Festival International du Film) till Hets 1946 och Fröken Julie 1951, båda i regi av Alf Sjöberg, och Guldpalmen för Den goda viljan 1992, regi Bille August, samt Ruben Östlunds The Square 2017.

  • Den tidstypiska titeln har under 1940-talet många nationella gelikar – Kris, Begär, Frestelse, Lidelse, Synd, Törst – men Hets är ikonisk som få i svensk filmhistoria, tveklöst mest tack vare Stig Järrels onde latinlektor "Caligula". Tre blivande regissörer figurerar bland de medverkande talangerna: skådespelarna Alf Kjellin och Mai Zetterling samt manusförfattaren Ingmar Bergman.

  • Frälsningssoldat möter gatflicka med köttsliga lustar, idylliska naturutflykter, blodvite, minnesförlust, bråd död och frälsning som oundviklig följd. "Härlig är jorden" sjungs och spelas flera gånger. Filmens internationella resa ledde till såväl fnissningar (Cannes) som moralisk indignation (filmkongressen i Basel). På hemmaplan fick den Svenska Filmjournalisternas Klubbs pris 1945.

  • På fågelbergen på Stora Karlsö får sillgrisslorna besök av en trut som resolut och girigt plundrar dem på såväl ägg som levande ungar medan de passivt ser på. Filmkritikern Gerd Osten såg paralleller till Hitler och en likaledes passiv omvärld medan Sucksdorff själv föredrog att göra åtskillnad mellan sadistisk grymhet (människan) och överlevnadskamp (djuret). Liksom den andra Sucksdorff-filmen och Werners Midvinterblot går Trut! att ses i sin helhet på vår sajt Filmarkivet.se, länk nedan.

  • "Saven stiger och isbarken sprängs kring svällande knoppar. Det är förnyelsetid." Det jagas i lappmarkerna, uggla efter mus, gosse efter ripa, man efter björn och björn efter både man och mus. Apropå paralleller så kan den internationella Cannes-publiken av 1946 kanske ha känt en rush av orden om förnyelsetid men även en rysning av björnen i skuggorna (med en förstulen blick på den sovjetiska delegationen i biomörkret). I Sucksdorff hade man hittat en mästare. Ett par år senare skulle han få Sveriges första Oscar, för Människor i stad (som även den går att se på Filmarkivet.se).

  • Snön och landskapet är inte olikt Sucksdorffs men här tas vi årtusenden tillbaka, då människan blidkar naturens och solens okända makter genom att offra en av sina egna. Bilderna är suggestiva och riten primitiv, ner till offerprästen (Gunnar Björnstrand) i hornprydd pälskåpa. Filmen var inte officiellt anmäld till festivalen men Werner fick i sista minuten tillstånd att visa den. En av beundrarna i Cannes var Iris Barry, legendarisk intendent på Museum of Modern Art i New York, som såg till att förvärva en kopia. Länk här nedanför till Filmarkivet.se.

  • Häxa bränns på bål och sänder sin själ in i en havande kvinnas foster. Nästan tjugo år senare kommer en ungmö till byn och tar tjänst hos bonden som brände häxan och en bokstavligen diabolisk händelsekedja vidtar, iscensatt av Hin Håle själv. Gunn Wållgren och Stig Järrel kan ses i titelrollerna. Innan visningen i Cannes 1946 bjöd producenten Lorens Marmstedt på smörgåsbord, nerfluget direkt från Stockholm.

Se gratis på Filmarkivet.se!