Det våras för Jönssonligan – eller Hur man gör svensk deg på danskt recept

En artikel av
Fredrik Hultgren, frilansande filmvetare
Jönssonligan dyker upp igen

Under julhelgen 2020 får Tomas Alfredsons film Se upp för Jönssonligan premiär. Filmvetaren Fredrik Hultgren ger en introduktion till den folkkära ligan som underhållit filmpubliken med sina geniala kupper i nästan 40 år.

”Finska sämskskinn – det sämska som finsk!” Gösta Ekmans odödliga replik kommer från Jönssonligan på Mallorca (Mikael Ekman, 1989), och är en svensk klassiker. Eller snarare dansk. Filmerna om Jönssonligan bygger nämligen på en enormt populär serie filmer från vårt södra grannland. Den första filmen, Olsen-banden (Erik Balling) kom 1968, och redan året därpå hade Norge passat på att kapitalisera på den danska framgången och gjort sin första Olsen-film, Olsenbanden (Knut Bohwim, 1969). Succén var ett faktum i båda länderna, och filmerna producerades i rask takt under 1970-talet. Den åttonde danska filmen, Olsen-banden ser rødt (Erik Balling, 1976) sågs av fler än 1,2 miljoner danskar, och är än idag den tredje mest inkomstbringande filmen i Danmark efter Titanic (James Cameron, 1997) och Sagan om ringen: Härskarringen (Peter Jackson, 2001).

Succén skulle även sprida sig till Sverige, men vi var lite sena på bollen. Producenten Ingemar Ejve fick tag i rättigheterna och lyckades komma överens med landets mest lysande filmstjärna Gösta Ekman om att göra en serie filmer baserade på de danska originalen. Gösta kom att bli central i produktionen och var den som fick välja ut många av personerna han skulle ha omkring sig. Rolf Börjlind, som Gösta kände sedan tidigare, rekryterades till manusförfattare. Rollen som den snackande snajdaren Ragnar Vanheden gick till Ulf Brunnberg, och finlandssvenske Nils Brandt axlade rollen som den frossande fegisen Rocky. Schlagerstjärnan Siw Malmkvist fick rollen som Rockys kaxiga sambo Eivor, och operasångaren Per Grundén tog sig an den hjärtlöse ärkekapitalisten Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Jr, en karaktär som han i princip redan hade spelat tio år tidigare – då också mot Gösta Ekman – som direktör Jean Volkswagner från Schweiz, ägare till nöjesparkskoncernen Deutschneyland, i Äppelkriget (Tage Danielsson, 1971). Själv fokuserade Gösta på den baskerprydde och cigarrpuffande ledaren för ligan, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, ett missanpassat tekniskt geni med begränsad social kompetens. Sickan Carlsson blev enligt uppgift inte glittrande glad för den blinkningen från sonen till sin forne mångårige regissör och motspelare, Hasse Ekman. Men det var på sitt sätt en hyllning och ett sätt att föra namnet vidare till kommande generationer, något hon säkert hade uppskattat mer idag. Och vad beträffar baskern så var den kanske en sorts hommage till en viss regissör som Gösta hade haft ett problematiskt men också givande förhållande till, från att ha varit regiassistent på Smultronstället (Ingmar Bergman, 1957).

Resultatet blev Varning för Jönssonligan (Jonas Cornell, 1981), en film till stor del baserad på två av Erik Ballings och Henning Bahs danska originalmanus. Filmen fick ett enormt genomslag med över en miljon biobesökare, så konceptet hade bevisligen gått hem i Sverige också. Vid den här tiden var det kanske inte så konstigt med tanke på att allt som Gösta Ekman rörde vid verkade bli guld. Samarbetet med Svenska Ords Hasse och Tage hade rönt enorma framgångar på bio sedan 1960-talet, och Gösta Ekman hade medverkat i samtliga deras filmer. Han besatt vid 1980-talets början tillräckligt stor komisk stjärnglans för att garantera succé. Nämnas måste även filmens kompositör Ragnar Grippe, vars elektroniska ledmotiv numera är helt synonymt med ligan. Han gav filmen en samtida klang som bidrog till att skilja den från den buskis-komedi som Gösta inte gärna ville förknippas med.

Jönssonligan & Dynamit-Harry (Mikael Ekman, 1982) nådde biograferna mindre än ett år efter den första filmen. Göstas lillebror Mikael tog över som regissör och manuset skrevs denna gång av Sven Melander och William Aldridge, vars manus till mycket stor del följer Olsen-banden går amok (Erik Balling) från 1973. Den svenska versionen sågs av drygt 660 000 besökare och var därmed inte lika framgångsrik som den första filmen, men ändå väldigt populär. Björn Gustafson brakar in i filmserien som Dynamit-Harry – Vanhedens bångstyrige kusin – som ”inte har varit nykter sedan han sprängde den där parkeringsautomaten på Valhallavägen!”. Trots detta är han en mer nedtonad Harry än sin danska motpart (spelad av Preben Kaas), som är betydligt mer sliten och härjad av sin alkoholism. Den svenska versionen kom visserligen ett decennium senare och speglar en annan tid, men det finns fler skillnader som vittnar om en mer reserverad och försiktig samhällssyn i de svenska filmerna, och en betydligt råare ton i de danska.

I Jönssonligan får guldfeber (Mikael Ekman, 1984) etableras den mest ikoniska uppsättningen av ligan. Rocky och Eivor ”har flyttat hem till Finland”, Harry har blivit nykter och träffat Birgitta Anderssons Doris, ett rivjärn till sjuksköterska med egen fastighet i Stockholms innerstad. Rolf Börjlind är tillbaka som manusförfattare och historien, som är lånad från två danska original – Olsen-bandens store kup (Erik Balling, 1972) och Olsen-banden går i krig (Erik Balling, 1978) – kretsar kring ett datachip som tillhör Försvarsmakten och innehåller den topphemliga generalplanen för Sveriges framtid: ”Sverige ska i framtiden indelas i tre gigantiska markområden; ett försvarsområde, ett boendeområde och ett fritidsområde.” Det låter närmast dystopiskt, ett totalitärt hot som känns främmande för det svenska folkhemmet år 1984. Men då ska man ha Nato- och EG-landet Danmark i åtanke, som redan vid den tiden visste hur det kändes att tvingas följa de större medlemsstaternas regler och förordningar. Olsen-banden går i krig var ett patriotiskt motangrepp på Bryssel, medan den svenska versionen känns mer lättsam och rentav exotisk. Filmens klimax på Stockholms stadshusklocka (som alltså inte finns på riktigt, men skrevs in för att motsvara klockan på Köpenhamns rådhus) har en utdragen, spektakulär spänning som för tankarna till Hitchcock och internationella spionfilmer. Även denna film blev en publikdragare med över 600 000 biobesökare.

I och med den fjärde filmen, Jönssonligan dyker upp igen (Mikael Ekman, 1986) så kände sig manusförfattarna klara med de danska originalmanusen och ville satsa på en helt svensk historia. Och vad kan vara mer svenskt än Ikea? Sickan tänker sig ett relativt enkelt rån mot det specialtillverkade valv i Ikeas källare, som innehåller pengahylsor med helgens dagskassor. Men istället snubblar han över en internationell härva av elektronisk utrustning värd miljoner, ryska u-båtar, kinarestauranger, mathissar, spelhålor och ”en specialimporterad gorilla” spelad av Johannes Brost och inte helt olik Jaws i Bondfilmerna. Filmen sågs av över 700 000 personer på de svenska biograferna. Men Gösta Ekman var deprimerad och sedan länge utarbetad. Det höll på att gå riktigt illa för honom under inspelningen när han i en scen med en mathiss slog i huvudet och tvingades åka till sjukhus. Det var början till slutet för hans Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. Men en film till skulle det bli.

Jönssonligan på Mallorca (Mikael Ekman, 1989) blev en stor hit med närapå en miljon biobesökare. Den hade alla de rätta ingredienserna och blev en värdig avslutning för 1980-talets Jönssonligan, med Gösta i spetsen. Margaretha Krook, som tre år dessförinnan hade spelat Göstas mor, Konsulinnan Ahlhagen i Morrhår och ärtor (Gösta Ekman, 1986) briljerar som ärkeskurken och antikvitetsfifflaren Gertrude Germann. Gösta Ekman hade vid tiden för inspelningen hittat tillbaka till livet igen, lyckligt nyförälskad i Marie-Louise, och fast övertygad om att den här filmen skulle bli den sista för hans del.

Och det går väl inte att göra Jönssonligan utan Sickan/Gösta Ekman? Jo. 1992 års Jönssonligan & den svarta diamanten, i regi av Hans Åke Gabrielsson och med manus av Rolf Börjlind och Gabrielsson, är en finurlig och ömsint hyllning till filmhistorien som tar sin utgångspunkt i Fritz Langs Doktor Mabuses testamente (1933). Doktor Max Adrian Busé (!) som gestaltas av Peter Haber, har upptäckt att den tillsynes mentalsjuka och ständigt på sina papper klottrande Charles-Ingvar Jönsson i själva verket har utformat en genial plan. En plan med vilken man kan ”utföra vilken kupp som helst” och som inte kan misslyckas om man följer den ordentligt. Han slår sig samman med Dynamit-Harry och Vanheden, och tillsammans ger de sig i kast med en kupp mot Nationalmuseum och Romanoffs svarta diamant. Då filmen drog över en halv miljon biobesökare fick filmbolaget återigen blodad tand.

Jönssonligans största kupp (Hans Åke Gabrielsson, 1995) blev dock inte samma stora succé, även om 266 000 biobesökare på det stora hela inte är fy skam. Man hade tappat momentum och famlade efter konceptet. Peter Habers Busé ersattes av Stellan Skarsgårds småfifflare Herman Melvin, och även om resten av ligan var intakt så lyckades man inte skapa något som biopubliken i lika stor utsträckning köpte.

2000 års Jönssonligan spelar högt (Thomas Ryberger) var ytterligare ett försök att återuppliva ligan, denna gång med Johan Ulvesson i rollen som Sickans bror Sven-Ingvar ”Sivan” Jönsson. Filmen koncentrerar sig på en kupp mot Kungliga Operan i Stockholm, där Wall-Enberg än en gång är inblandad i smutsiga affärer. Filmen är löst baserad på den tidigare nämnda Olsen-banden ser rødt – den mest framgångsrika filmen i den danska serien. Den svenska versionen blev inte lika populär, utan lockade ”bara” 276 000 biobesökare. Detta var sista gången som den svenska original-ligan visade sig på film.

Femton år senare gjordes en sorts reboot med Jönssonligan – Den perfekta stöten (Alain Darborg, 2015), dock utan samma skruvade komiska ambitioner och mer som en underhållande thriller. Knappt 100 000 biobesökare gick och såg den, men då ska man ha i åtanke att konkurrensen på biograferna idag är mycket större. Med detta sagt så motsvarade inte filmen publikens förväntningar på vad en Jönssonligan-film ska innehålla.

Den 25 december har Se upp för Jönssonligan (Tomas Alfredson, 2020) svensk premiär. Rollen som Sickan spelas den här gången av Henrik Dorsin, som även har skrivit manus tillsammans med Tomas Alfredson och Rikard Ulvshammar. Vågar vi hoppas på en liga som har en tillfredsställande kombination av de folkkära detaljerna och något helt nytt och sensationellt?

(publicerad december 2020)

Samtliga filmer med (vuxna) Jönssonligan