Dramatik på vita duken

En artikel av
Anna Håkansson, kulturskribent och redaktör på Filminstitutets avdelning Regioner, barn och unga
She's Wild Again Tonight

”Teatern är min hustru, men filmen är min älskarinna”. Ingmar Bergmans ord säger en del om teaterns präktighetsstämpel i relation till filmen.

Att kalla en film teatral är ofta lika med dess dödsstöt. Mången styltig dialog har orättvist skyllts på teatern. Att så lite dramatik funnit sin väg till vita duken är alltså inget konstigt. Nämnde Bergman gjorde, sin teaterinvolvering till trots, inga regelrätta filmatiseringar av dramatik utöver Det sjunde inseglet (1957) som baserades på hans egenskrivna pjäs ”Trämålning” (1954) och de pjäser han regisserade för tv-teatern. Men nämn den Bergmanfilm som inte ekar av Strindberg.

Just Strindberg är också den mest filmatiserade av svenska dramatiker där en pjäs som ”Fröken Julie”, uruppförd 1904, filmatiserades för första gången redan 1912. Men han utgör alltså ett undantag. Samtidigt har filmen allt att vinna på att närma sig scenkonsten. Här finns texterna, rollerna och inte minst skådespelarna. Den främsta skådespelarutbildningen i Sverige går fortfarande under namnet Scenskolan och de aktörer som fostras där bär med sig ett teaterarv som letar sig in i filmen. Teatern har alltså redan tagit första steget – och aldrig har filmen varit så närvarande på våra scener som nu. Inte minst tack vare filmregissörer som Björn Runge, Gabriela Pichler och Rojda Sekersöz, som tagit steget upp på tiljorna, och namn som Suzanne Osten, Lisa Langseth eller nämnde Bergman som gör både teater och film. Den senare tillhör idag en av Nordens mest spelade dramatiker. Vilka pjäser som spelas? Hans filmmanus förstås.

Även Bo Widerberg, framför allt känd som filmregissör med egenskrivna manus som förlaga, har filmatiserat teaterns stora klassiker – från ”Linje Lusta” till ”Vildanden”. Men de produktionerna är också mindre kända och ligger utanför Widerbergkanon.

Det är hög tid att samtida dramatikernamn får plats på vita duken. Varför inte i form av Sara Stridsberg, Christina Ouzounidis eller Martina Montelius?

Nedan några av de svenska filmer som bidragit till att föreviga teaterdramatiken

  • Sjöströms ömmande stumfilmsmästerverk bygger på en pjäs av författaren, läraren tillika den socialt engagerade högermannen Nils Krok. Krok baserade pjäsen på sitt möte med en ung änka som förlorat vårdnaden om sina barn vilket drivit henne till vansinne. Pjäsen uruppfördes på Helsingborgs Teater 1906 och spelades flitigt runt om i Sverige. I filmen är pjäsen reducerad till sparsmakade mellantexter men vilar i händerna på den klassiskt teaterskolade Hilda Borgström i titelrollen. Hennes enastående insats bidrog till att filmen väckte hetsig samhällsdebatt som ledde till en faktisk lagändring om fattigvård.

  • Lisa Langseths mångfaldigt prisade långfilmsdebut baserades på monologen "Den älskade", ursprungligen framförd på Dramaten 2004 av Noomi Rapace. Hennes insats beskrevs som en "remarkabel, inlevelsefull och starkt koncentrerad prestation". Denna koncentration gör sig också gällande för filmens huvudroll, spelad av långfilmsdebuterande Alicia Vikander som belönades med en Guldbagge för sin insats. Langseth gjorde innan dess även kortfilm av sin egen pjäs "Godkänd". Även här spelade Rapace en av rollerna i scenversionen medan filmen dominerades av oprövade skådespelare.

  • Lindblom regisserade Agneta Pleijels melankoliska pjäs på Dramaten året innan den fick filmisk form. Genom att ta med sig uppsättningens hela ensemble in i filmen finns här en, för filmmediet, sällsynt avslappnad samspelthet. Sif Ruud excellerade som matriarken Karna medan Harriet Andersson, Margaretha Byström och Mona Malm spelade hennes kärlekstörstande dottertrio.

  • Alf Sjöberg är en av få som är lika känd inom teatern som filmen. Innan hans filmatisering av "Fröken Julie" belönades med dåtidens motsvarighet till Guldpalmen regisserade Sjöberg samma pjäs i en legendarisk uppsättning på Dramaten. Samma fantasifulla formspråk som utmärkte hans scenkonst präglade också filmversionen. Genom att utnyttja mediets möjlighet att förena olika tid och rum i samma bild lyfte Sjöberg Strindbergs pjäs till nya dimensioner.

  • Bland den uppsjö av filmatiseringar som ägnats "Fröken Julie" sticker Sandlunds ut. Att kalla She's Wild Again Tonight en Strindbergfilmatisering är egentligen mycket sagt. Sandlund tar nacksving på den manschauvinistiske dramatikern, räddar livet på Shima Niavaranis Julie och ingenting blir sig egentligen likt igen.

  • Den första av Widerbergs televiseringar av dramatik är också den mest hyllade. En stor del av framgången hade han den självlysande Carl-Gustaf Lindstedt att tacka för. Den folkkäre Lindstedt, välanvänd i revy- och komedisammanhang, hade samarbetat med Widerberg i Mannen på taket (1976) och fick här en än större utmaning i rollen som den plågade Willy Loman i Arthur Millers klassiker.

  • Fritt baserad på två pjäser av Lars Norén, "November" och "Detaljer". Den senare hade urpremiär på Det Kongelige i Köpenhamn 2002, anmärkningsvärt nog i regi av Bille August, mest känd som filmregissör. Petris filmatisering lutar sig tryggt mot stjärnkvartetten Michael Nyqvist, Pernilla August, Rebecka Hemse och Jonas Karlsson. Den senare fick en Guldbagge för sin gestaltning av den nerviga dramatikern Stefan. I Svenska Dagbladet lugnade recensenten alla som "skyr så kallad 'filmad teater'" med att konstatera att filmen inte bär ett spår kvar av "iscensättning". Och visst finns här ett starkt bildspråk, men det är fortfarande dialogen som bär filmen.