En äkta och välkommen humorinjektion

En artikel av
Kaly Halkawt, filmvetare
Jalla! Jalla!

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem, denna gång har turen kommit till Kaly Halkawt och Jalla! Jalla!.

När jag var liten var livets höjdpunkt helgerna. Jag längtade till lördagsmorgonen då jag och min storebror cyklade till den lokala videobutiken och hyrde film. Oftast brukade vi låna om samma filmer, min bror Con Air (Simon West, 1997) och jag Clueless (Amy Heckerling, 1997), till vår farsas förtret. Det finns en magi i att upptäcka en favoritfilm och tillåta sig själv att återbesöka den världen med jämna mellanrum. Om livet utanför filmen är i konstant rörelse så finns det någonting tryggt med att se om sina favoritfilmer. Som att hälsa på sin kära mormor och bli påmind om att somligt är sig likt.

Just så känner jag för det svenska underverket Jalla! Jalla! (Josef Fares, 2000) som hade premiär för 20 år sedan. Jag var tolv år gammal och min pappa hade fått biobiljetter i julklapp från sin chef. Det var första gången vi gick på bio för att se en svensk film. Sinnebilden av en “svensk film” för mig då var att den kändes gubbig, livlös och pinsam i jämförelse med Hollywoods solskensdränkta och framför allt roliga filmer. Det kändes som att svensk film saknade action och humor. Men så kom Jalla! Jalla! En romantisk komedi av en 23-åring från Örebro, med rötter i Libanon.

När filmen hade premiär vid millennieskiftet beskrevs den som en del av den så kallade “invandrarfilmen.” Tillsammans med filmer som Vingar av glas (Reza Bagher, 2000), Det nya landet (Geir Hansteen-Jörgensen, 2000) och senare Hus i helvete (Susan Taslimi, 2002) talades det om allt fler “invandraregissörer” som tog allt större plats i den svenska filmkulturen. Josef Fares kommenterade detta i en intervju i DN 2003.

Jalla! Jalla! gick nog bra för att den kändes ny och osvensk. Många invandrare från olika länder har kommit fram till mig och visat både tacksamhet och stolthet. Det är skitkul att det blivit så, men jag tycker snarare att Jalla! Jalla! visade att man kan vara ung och göra film.”

Om filmens innehåll är en tidlös historia om förbjuden kärlek, så var uttrycket och tilltalet originellt och banbrytande för den svenska filmen. I en av öppningsscenerna går Roro (en charmig Fares Fares) till kiosken där hans flickvän Lisa (lika träffsäker Tuva Novotny) jobbar. Han skjuter pussar med en osynlig pilbåge som hon duckar för medan westernmusik ackompanjerar deras pirriga lust för varandra. Redan här sätter Josef Fares tonen för vad som utmärker honom som regissör: en självklar kärlek för att leka med filmmediet.

I kommentarspåret på DVD-versionen säger Josef Fares upprepade gånger “den här scenen var skitrolig att spela in” och den glädjen bakom kameran syns tydligt på resultatet. Roligast är scenerna som gjorde regissörens pappa Jan Fares rikskänd för sina magknuffar. Låt oss inte heller glömma Leonard Terfelts briljanta insats som den argsinta Paul vars mål i livet är att gifta bort syrran Yasmin och flasha sin bil, pengar och restaurang. Hans klockrena oneliners och slapstick-komiska kroppsspråk förlöjligar Pauls machopersonlighet med en imponerande exakthet.

Det är en film om kärlek med förhinder, producerad innan hederskulturdebatten hade blivit infekterad och polariserad, som inte förringar Roros eller Yasmines ofrihet men visar att ingenting är förutbestämt. Det är en lättsam film som tar den romantiska komedins drömska potential på allvar.

Svenska komedier finns det gott om, men vad är det som gör Jalla! Jalla! så unik? I brist på bättre ord så är det helt enkelt en film som känns äkta. Den försöker inte vara något den inte kan vara. Här finns inga ambitioner att efterlikna en amerikansk rom-com som utspelar sig i ett glättigt New York. Roro jobbar som parkvakt. Lisas kostym och mask är så alldaglig den kan vara. Och Aril Wretblads kamera omfamnar den trivsamt genomsnittliga svenska staden med kärlek och respekt. Så lyckas man med ambitionen att göra den bästa romantiska filmen i gnällbältets hjärta Örebro.

Nedan listar Kaly Halkawt några andra svenska exempel där filmens drömska potential tagits till vara på

Läs mer