En film fyller femtio år – Ur kärlekens språk

En artikel av
Elisabet Björklund, lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet
Ur kärlekens språk

För nästan exakt 50 år sedan, i oktober 1969, hade Torgny Wickmans sexualupplysningsfilm Ur kärlekens språk premiär på svenska biografer.

Filmen, som var producerad på Inge Ivarsons nystartade bolag Swedish Filmproduction Investment, blev en stor succé och följdes snabbt av inte mindre än tre uppföljare (se filmlistan nedan) och en rad andra filmer i vilka material från originalfilmerna återanvändes. I dag har filmen en kultstatus och ses som en del i den våg av sexuellt utmanande filmer som under 1960- och 1970-talen bidrog till att sprida föreställningen om ”den svenska synden”. Det finns också flera myter kring den. Många tror till exempel att det är Ur kärlekens språk som man kan se klipp ur i Martin Scorseses Taxi Driver (1976), vilket dock inte är fallet. (Bilderna man ser i filmen kommer från den amerikanska filmen Sexual Freedom in Denmark regisserad av John Lamb, 1970, till vilka man intressant nog har lagt på svenska röster.)

Sexualupplysningsfilmer har visats i Sverige sedan 1910-talet, men det som gjorde Ur kärlekens språk unik när den kom var dels att den fokuserade på att hjälpa människor till ett bättre sexliv (snarare än på könssjukdomar och oönskade graviditeter), dels att den innehöll en rad sexuella scener som var mycket djärva för sin tid. Efter debatten som hade utlösts av Ingmar Bergmans Tystnaden (1963) och Vilgot Sjömans 491 (1964) i början av 1960-talet liberaliserades den svenska filmcensuren, och från mitten av decenniet såg producenter som Ivarson en möjlighet att slå mynt av utvecklingen. Den svenska sexfilmen uppstod och 1971 legaliserades pornografin. Ur kärlekens språk spelade en viktig roll i denna process. Stefan Jarl och Jan Lindqvist hade redan i dokumentärfilmen Dom kallar oss mods (1968) visat ett riktigt samlag på film, men Ur kärlekens språk bröt ny mark genom att dess sexscener även var väldigt explicita. De scener som väckte mest uppmärksamhet visade en kvinna som onanerade samt ett heterosexuellt samlag. Scenerna var utformade för att vara så tydliga som möjligt, bland annat genom att deltagarna låg på en stor rund säng och genom att närbilder och animerade sekvenser visades samtidigt i split-screen.

Dessa inslag gjorde att filmen blev ett svårt fall för den svenska filmcensuren, eftersom den ansågs ligga på gränsen till den ännu förbjudna pornografin. Filmen släpptes till sist med en 15-årsgräns, men i medierna fortsatte diskussionen kring om den verkligen var en ärligt menad sexualupplysningsfilm eller om den bara var gjord för att tjäna pengar på sex. Detta är en fråga som det fortfarande inte går att svara entydigt på. Å ena sidan gjordes filmen i samarbete med en grupp experter som var mycket välkända och etablerade under den här tiden – sexologen Maj-Briht Bergström-Walan, de danska sexualupplysarna Inge och Sten Hegeler samt gynekologen Sture Cullhed – och det är därför tydligt att filmen hade ett upplysande syfte. Å andra sidan låg det med all sannolikhet också kommersiella motiv bakom och Ivarson och Wickman fortsatte att göra sexfilmer under 1970-talet. Swedish Filmproduction Investment blev faktiskt ett av de mest framgångsrika svenska produktionsbolagen inom denna nisch. Ännu efter 50 år framstår filmens genretillhörighet alltså som något oklar. Att Ur kärlekens språk är filmhistoriskt viktig råder det däremot ingen som helst tvekan om.

Ur kärlekens språk har digitaliserats av Svenska Filminstitutet.