En kvinna med makt

En artikel av
Tommy Gustafsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet
Släkten är värst

Under hösten har en hätsk diskussion om Svenska Filminstitutets jämställdhets- och mångfaldsarbete pågått på kultursidorna. Samtidigt har Svenska Filminstitutet släppt sin nya forskningsrapport Vilka kvinnor? som undersöker arbetsvillkoren i den svenska filmbranschen för äldre kvinnor och kvinnor som rasifieras.

I rapporten framkommer det bland annat att kvinnor generellt får lägre budgetar än män eftersom ”kvinnliga historier” ses som smalare; att kvinnor förväntas ta rollen som mångfaldsexperter som ska utbilda sina medarbetare samt att det finns ett fokus på utseende och ålder som osynliggör många kvinnor.

Denna problematik är inte ny och det har även satt sina historiska avtryck, dels i att kvinnors tidigare arbeten för mångfald och representation tenderar att glömmas bort eller förminskas, dels i att kvinnliga makthavare har osynliggjorts i den svensk filmhistorieskrivning.

När det gäller kvinnor med makt i den svenska filmbranschen finns en som onekligen sticker ut och det är Karin Swanström (1873–1942), mest känd som folkkär skådespelare då hon medverkade i 53 filmer, både genom att gestalta tragiska roller men framför allt genom att roa sin publik i burleskt komiska roller, ofta som bitsk köksdiktator eller pompös överklassdam. Hennes insatser som regissör, men också som konstnärlig ledare – i praktiken produktionschef – för det kortlivade Bonnierfilm 1924–1925 samt för Svensk Filmindustri (SF) 1933–1942, har däremot gett ytterst lite uppmärksamhet i svensk filmhistoria.
I SF:s stora jubileumsbok utgiven i samband med 25-årsjubileet 1944 förminskas hennes insatser som chefsproducent med det efterkloka påståendet att SF under 1930-talet hade varit tvungna att ”göra dålig film för att få råd att göra god”. I Leif Furhammars översiktsverk Filmen i Sverige avfärdas hennes insatser för SF lättvindigt med orden: ”den swanströmska trettiotalserans frivoliteter”.

Ett avgörande skäl till denna avoghet är det faktum att Swanström var en kvinna med makt; hård i affärer och som inte skydde några som helst medel. Som produktionschef och konstnärlig rådgivare för SF var Swanström en av de mest inflytelserika filmpersonerna i Sverige, och detta under en av SF:s mest framgångsrika perioder, både vad gäller antalet titlar och publiksuccéer. Arbetet som produktionschef betydde rent konkret att det var hon som bestämde vilka manus som fick klartecken att filmatiseras, samt hur de skulle filmas. Under Swanströms era resulterade det i en filmproduktion där fyra av fem filmer kan definieras som komedier, farser, lustspel, folklustspel, musikalkomedier, militärfarser eller äventyrskomedier. Det var också denna ”oseriösa” repertoar som gav upphov till otacksamma gliringar i samtiden – inte minst det berömda Konserthusmötet i Stockholm 1937 där kultureliten debatterade den svenska filmens moraliska och smakmässiga undermålighet – och som i svensk filmhistoria har kommit att klassas som dålig film trots, eller kanske tack vare, att denna ”lättsinniga” film visade sig vara oerhört framgångsrik hos den biografgående publiken under depressionens och andra världskrigets 1930- och 40-tal.

Karin Swanströms inflytande på svensk film i siffror:

Hårda nypor 100 %
Könsroller 88 %
Komedier, lustspel och farser 80 %
Nyinspelningar 20 %
Queer 10 %

Ett litet urval filmer där Karin Swanström arbetade framför och/eller bakom kameran

  • Swanströms regidebut och tillika den första svenska långfilmen som regisserades av en kvinna. Det är ett lustspel med förväxlingar och queera inslag av drag som gjordes för att visa upp och dra nytta av Göteborgsutställningen 1923.

  • Swanströms fjärde och sista insats som regissör. I den här filmatiseringen efter manus av Hjalmar Bergman återkommer det underliggande temat med svaga män och starka kvinnor. Flickan i frack handlar om den begåvade studenten Katja (Magda Holm) som gör skandal i en svensk småstad genom att komma till en studentbal iklädd frack.

  • Liksom många 1930-talsfilmer innehåller Uppsagd en tydlig klasstematik i depressionens spår som dels tar sig uttryck i att den manlige huvudpersonen Björn (Sture Lagerwall) blir uppsagd från sitt arbete och därefter gör allt för att få ett nytt, dels i kärleksmotivet mellan den fattige men ambitiösa mannen, och den rika och ouppnåeliga kvinnan Maud (Anna-Marie Brunius). Temat hade även varit vanligt under 1920-talet, men med skillnaden att det då var mannen som var rik och kvinnan som var fattig. Swanström fungerade som konstnärlig rådgivare till detta drama som fick strålande recensioner.

  • Swanström satsade gärna på säkra kort och nyinspelningen av Anderssonskans Kalle, som blivit en sensationell ekonomisk framgång då den först filmatiserades 1922, utgör inget undantag. Rackartygen är genomgående våldsamma och sadistiska, samtidigt som det kvinnliga våldet är lika grovt då ”kärringarna” pryglar Kalle. Liksom i stumfilmversionen var våldet menat att framkalla skratt, vilket det också gjorde, men där 1922 års version fick moralisterna att slå bakut i något som liknande en våg av moralpanik , där ledde ljudversionen enbart till muttranden om att detta bara var ”intelligensbefriat”, ”hjärtlöst” och ”beklämmande”.

  • Återigen en komedi som höjdes till skyarna när den kom och som är en av få svenska 1930-talsfilmer som anses vara en klassiker i filmhistorieskrivningen. Swanström agerade ännu en gång som konstnärlig ledare och i huvudrollerna ses Gösta Ekman den äldre och Ingrid Bergman, som med Swedenhielms fick sitt stora genombrott efter att hon hade blivit upptäckt och engagerad av Swanström året före.

  • Som framgår av titeln är detta en melodramatisk filmfars som återigen leker med könsroller. Elof Ahrle spelar den ärlige söderkisen Vicke som råkar i händerna på ohederliga medlemmar ur övre medelklassen samt får ihop det med den rika Karin (Aino Taube). Här hade Ahrles filmpersona stor betydelse eftersom han ofta fick förkroppsliga folkhemsdrömmen om klassresenären, den enkle arbetaren som med framåtanda och ärlighet klättrade i hierarkin som en svensk selfmade man.

  • Swanströms sista insats som konstnärlig rådgivare. Gentlemannagangstern marknadsfördes av SF som ett kriminalskådespel och i de positiva recensionerna omtalades filmen som ”det första djärva försöket att göra svensk kriminalfilm av den där moderna, nonchalanta typen, där komiska effekter strös in mellan ruggigheterna”. Humorn var med andra ord inte långt borta ens i en kriminalhistoria som innehöll flera mord.

Läs mer