Finska förlagor i svensk film

En artikel av
Tytti Soila, professor em. i filmvetenskap
Johan

Den kulturella gemenskapen mellan Sverige och Finland var särskilt tät under första hälften av 1900-talet när filmkonsten växte fram.

Inom filmbranschen anlitade man tidigt finska skådespelare i Sverige (Edith Erastoff, Jenny Tschernichin-Larsson, Axel Slagus, Urho Somersalmi), något som under stumfilmsperioden inte utgjorde något hinder. Många av den svenska filmens storheter turnerade runt om i Finland under sin teatertid: Karin Swanström, Victor Sjöström och Harald Molander – vars söner Gustaf och Olof föddes i Helsingfors – för att nämna några. På senare tid har man anlitat många finlandssvenska skådespelare som Åke Lindman eller Stina Ekblad för att öka känslan av realism inom vissa genrer till exempel där händelserna utspelar sig i norra Sverige.

En av de första stora satsningarna med det nya vinnande mediet, biograffilmen, som gjordes redan 1910 var Fänrik Ståls sägner, efter ett diktverk i två delar av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Diktverket kom till 1848–1860 och handlade om kriget som resulterade i att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Filmen gjordes om 16 år senare, då som ett storverk i två delar med John W. Brunius som regissör och Edvin Adolphson som von Döbeln. Trots det påkostade arbetet och ”tacknämligt fosterländskt patos”, föreföll filmerna alltför splittrade och fick blandad kritik. Då hade redan två filmer med finsk bakgrund fått stora framgångar: Sången om den eldröda blomman (1919) och Johan (1921). Den förra byggde på Johannes Linnankoskis ”Laulu tulipunaisesta kukasta”, och den senare Juhani Ahos roman ”Juha”. Dessa var några av de verk som hade stor betydelse i finska språkets utveckling och för den fennomana rörelsen i Finland – en rörelse som så småningom skulle leda till att landet blev självständigt 1917.

Båda filmerna exploaterade finsk vildmarksromantik och regisserades av Mauritz Stiller som var född i Helsingfors, och som ung statist rörde sig i de intellektuella, nationalistiska kretsarna kring Suomen Kansallisteatteri / Finska nationalteatern. Nämnas bör, att Sången om den eldröda blomman gjordes om redan 1934 i Per-Axel Branners regi, och en tredje gång år 1956. Då regisserades filmen av Gustaf Molander, som faktiskt hade skrivit manuskriptet till den första versionen under pseudonymen Harald B. Harald.

Innan dessa storsatsningar hade Mauritz Stiller regisserat filmerna Den tyranniske fästmannen (1921) och När svärmor regerar (1914) – i den sistnämnda spelar han själv huvudrollen som pastor Elias. Båda filmerna bygger på Gustaf von Numers pjäser, den förra på ”Kuopion takana” / ”Bakom Kuopio” och den senare på ”Pastori Jussilainen” / ”Pastor Jussilainen”.

Typiskt för utbytet mellan svensk och finsk filmkultur har varit, att i de fall där man lånat av grannen, så har finnarna ofta köpt svenska filmmanuskript, som till exempel i fallet med Vi som går köksvägen (Gustaf Molander, 1932), medan svenskarna snarare har, som ovan, förvandlat finsk skönlitteratur till filmmanuskript. Detta har sin bakgrund i att finlandssvenska förlag ju distribuerade sitt utbud i Sverige, både då det gällde litteratur som skrivits på svenska, och sådant som översatts från finska till svenska. Finska filmer däremot exporterades inte alltid ens till grannländerna, särskilt inte efter introduktion av ljudfilmen, medan Finlands svensktalande befolkning gärna såg svenska filmer.

Ett av de svenskspråkiga bokförlagen var Schildts som grundades år 1913 och har haft flera anknytningar till svensk filmkultur: Jurgen Schildt, son till grundaren och förläggaren Holger Schildt, var i flera decennier en i Sverige mycket uppskattad och inflytelserik filmkritiker. I sammanhanget intressant är även författaren Runar Schildt, kusin till Holger, vars noveller adapterades till film både i Finland och Sverige. Filmen De landsflyktige – också i regi av Stiller– hade premiär i november 1921, samma år som den mera kända Johan. Denna film bygger på Runar Schildts novell ”Zoja”, som publicerats året innan i samlingsvolymen ”Häxskogen”.

Ytterligare en Runar Schildt-filmatisering var Med livet som insats (1940) i regi av Alf Sjöberg – som för övrigt var Sjöbergs första långfilm. Filmens tillkomst var strapatsrik på gränsen till farlig i och med att den delvis filmades i Riga bara några månader innan det finska vinterkriget bröt ut. Som underlag för manuskriptet, som Sjöberg skrev tillsammans med Theodor Berthels och Christen Jul Pedersen, var Schildts novell ”Köttkvarnen” som återfinns i samlingsvolymen ”Hemkomsten” från år 1919. Samma novell hade filmatiserats i Finland två år tidigare i regi av Nyrki Tapiovaara: Varastettu kuolema / Den stulna döden.

En annan finsk författare som bidrog till svensk filmproduktion var Mika Waltari som skrev både på finska och svenska, och var en utomordentligt produktiv författare. Han skrev manus till ett tjugotal finska filmer, och till den finska episoden i den nordiska samproduktionen Kvinnan bakom allt (Hampe Faustman, Johan Jacobsen, 1951) samt till Ingen morgondag (Arne Mattsson 1957) som även byggde på en av hans romaner: ”Ingen morgondag” / ”Ei koskaan huomispäivää!”. Filmen fick samma titel i Sverige. Den finska versionen, som spelades in samtidigt med den svenska, fick dock namnet Verta käsissämme / Blod på våra händer när den, i regi av William Markus, fick premiär i Helsingfors året efter.

Efter 1950-talet blev de litterära adaptionerna färre och originalmanuskripten ökade i takt med att auteur-teorin, d.v.s. synen på regissören som den konstnär vars kreativa uttryck en film är, vann gehör. Dock förekom fortfarande filmatiseringar i Sverige av finsk litteratur. Walentin Chorell, en finsk poet och författare, skrev exempelvis ett manus utifrån sin pjäs ”Kattorna” (1961) till en film med samma namn. Den regisserades av dansken Henning Carlsen 1965 och fick Filminstitutets kvalitetsbidrag. Kattorna var en av de första som tog upp det som på den tiden kallades för ”kvinnoemancipation” och handlade om 16 kvinnors liv på en arbetsplats.

Bland de finska författare vars verksamhet bidragit till det svenska filmarvet intar Jörn Donner en särställning. Han har skrivit manuskript och även regisserat ett flertal filmer som producerats i Sverige. Eftersom han under en period även var Svenska Filminstitutets VD, och producerade många filmer under sin tid där, tänker man kanske på honom som svensk, men själv ser han sig som finsk, eller möjligen europé. Några exempel på hans svenska filmer baserade på egna manus eller romaner är intervjufilmen Vittnesbörd om henne (1960) med sångerskan Monica Zetterlund i huvudrollen. Detta kan ju kallas för en auteur-film då han såväl skrivit manus som regisserat den, liksom En söndag i september (1963), Att älska (1964) och Baksmälla – bitar av ett äktenskap (1973).

En av hans filmer som fick mycket uppmärksamhet var den svensk-finska samproduktionen Män kan inte våldtas från 1978, som byggde på Märta Tikkanen lika uppmärksammade förlaga. Ungefär vid denna tid förändrades produktionsförhållandena så att det blev alltför dyrt att producera film inom bara ett litet land som Sverige. Det har lett till åtminstone två konsekvenser, för det första har det blivit svårare att bestämma ursprungslandet till vissa filmer. För det andra, flera produktionsländer har lett till krav på hänsynstagande till respektive lands inhemska publik.

Jörn Donner gick i bräschen när det gällde att finna finansiering från flera länder. Långfilmerna Här börjar äventyret (1965), Brev från Sverige (för tv 1987) och Dirty story (1984) är exempel på detta. Den sistnämnda filmen bygger för övrigt på Donners egen roman ”Gabriels dag”, och utöver Sverige och Finland har finansieringsbidrag till den inhämtats från Tyskland. En liknande samproduktion av finska, tyska och svenska krafter är Underbara kvinnor vid vatten (Claes Olsson 1998) som bygger på Monica Fagerholms roman med samma namn, där man på olika håll uppger som ursprungsland ibland Finland, ibland Sverige. Mera ”traditionell” uppkomsthistoria har filmen Sista leken (Jon Lindström) från 1984, vars manuskript har som förlaga romanerna ”Agneta lumpsamlaren” (1968) och ”Sista leken” (1970) av Walentin Chorell.

Som tidigare konstaterats, utgör Jörn Donner ett specialfall genom sin arbetskapacitet och mångfacetterade kulturella tillhörighet. Men i ett historiskt perspektiv kan det kanske konstateras att drygt hundra år efter begynnelsen, efter den period då det finska och svenska samarbetet var som tätast, är man tillbaka ungefär där den startade!

Ett urval svenska filmer med finska förlagor