Flyg och film

En artikel av
Bengt Forslund, producent, manusförfattare och filmhistoriker
Så vit som en snö

I dessa tider när flyget ifrågasätts alltmer av klimatmässiga skäl kan man undra i vilken utsträckning vi kommer att färdas genom luften i framtiden. Vårt filmarv innehåller lyckligtvis en hel del flygskildringar som framtida generationer kan studera. Till sin hjälp kommer de att ha denna artikel av Bengt Forslund.

Flyget är nästan årsbarn med filmen. Den första korta flygningen med ett motoriserat plan – 35 meter – gjordes av bröderna Wright 1903. Sen gick utvecklingen ganska snabbt, och i bägge fallen blev Paris ett centralt nav med bröderna Lumière och Georges Meliès på filmens område och med flygplanskonstruktören Louis Blériot på flygets. Med sin Blériot XI gjorde han 1909 sensation genom att vara den första som lyckades flyga över Engelska kanalen.

En som lockades av detta var friherren och agronomen Carl Cederström (1867–1918) som tröttnat på att vara lantbrukare och som våren 1910 gav sig av till Paris för att istället utbilda sig till pilot hos Blériot. Det lyckades han snabbt med och redan på hösten samma år gjorde han lyckade flyguppvisningar med sitt Blériot-plan på Ladugårdsgärde i Stockholm. Dessa dokumenterades flitigt av tidens journalfilmsfotografer och blev snabbt ett inslag på landets biografer, Flygveckans lyckade tävlingar (1910). Cederström själv blev ”flygbaronen” med hela svenska folket, startade egen flygskola och började under kriget tillverka egna flygplan för statens räkning. 1918 omkom han i Ålands hav vid en leveransflygning till Finland.

Att flygets genomslag och Cederströms pionjärgärning skulle ge eko i en spelfilm är knappast att förvånas över och det är nog ingen tillfällighet att den ståndsmässiga piloten i Stillers Erotikon (1920) döpts till Baron Felix. Avsnittet i sig är inte långt, knappa fem minuter, men viktigt så till vida att det är första gången som en flygsekvens utgör en naturlig del i en svensk spelfilm och Erotikons sofistikerade elegans utgör en naturlig bakgrund.

Det är ovisst vem som framförde planet men det har spekulerats om att det kan ha varit Hermann Göring. Han var efter första världskriget en berömd stridspilot och anställdes våren 1919 vid det med tysk samverkan nystartade Svenska Lufttrafikbolaget. Han var tveklöst den skickligaste piloten i Sverige sedan Cederström gått bort och SF var säkert angelägna om att inte ta några risker.

Nästa betydelsefulla inslag med ett flygplan kom i Gustaf Molanders Hon, den enda (1926), den första av de internationella samproduktioner som SF i slutet av 1920-talet gjorde inom bolaget Isepas ram. Som Leif Furhammar påpekat är det en film som målmedvetet inriktar sig på ”Paris, tjugotalsromantikens huvudstad” och ”tidens fashionabla moderniteter, flygning, Rivieran…” Vid ett dylikt tillfälle ska filmens unga flygare imponera på sin flickvän genom att landa med sitt flygplan mitt bland de badande på plagen i Biarritz. Denna vådliga landning genomförs också lyckligt (även om det blev på stranden i Falsterbo) och scenen väckte berättigat uppseende – även i biosalongerna. Den andra flygscenen har också sin dramatiska poäng. Filmen slutar med en flygtur till Paris där flickan upptäcker att det är hennes förklädda älskade som för planet. Slutkyssen får planet att nästan störta, men naturligtvis blir det ”happy end”.

Även i nästa flygfilm håller planet nästan på att störta, men här handlar det inte om romantik utan ren komik, Gustaf Edgrens Konstgjorda Svensson (1929) med Fridolf Rhudin i titelrollen. Denne råkar i slutet av filmen bli lurad att ta över spakarna på en flygtävling, vilket leder till de mest halsbrytande, ofrivilliga flygkonster – inte minst sedan Fridolfs dresserade råtta kommit lös. Vem som i verkligheten utför konstflygningen är okänt men scenerna är för sin tid rätt avancerade och trickfilmningen gick i vart fall hem hos publiken. Filmen blev en av 1920-talets största framgångar.

Med Weyler Hildebrands Luftens vagabond (1933) är vi tillbaka hos de svenska flygpionjärerna. Efter Cederström blev Albin Ahrenberg (1889–1968) det mest kända flygaresset och han var minst lika självmedveten som sin föregångare. Han tog sitt flygcertifikat 1919 och blev flygstyrman i marinen. 1923 startade han Aerotransport med fyra Junkersplan och specialiserade sig på flygspaning och flygfotografering. Tio år senare tyckte han det var dags att hans gärning fick sitt äreminne. Han tog själv initiativet till filmen – med självupplevda inslag – producerade på eget bolag (Aerofilm) och spelade själv huvudrollen. Det är följaktligen den första svenska film som har flyg som huvudsakligt innehåll, inklusive ambulansflyg, flygspaning och – flygsurf.

Det var också flygskildringen som kritiken främst fäste sig vid: ”Det värdefulla i filmen är flygbilderna. Flygambulansens färd över det nattliga Norrland, orienterade sig efter en eld. Flygbilderna från Stockholm och svenska landskap.” (Bengt Idestam-Almquist, Stockholms-Tidningen)

Med 1930-talet kom också civilflygets framväxt och därmed flyget som tänkbart fortskaffningsmedel för allmänheten – inklusive rollfigurer på film. Bil och tåg var fortfarande det vanliga i transportsammanhang, men enstaka flygbilder kunde förekomma och pilot har blivit ett statusyrke. I Gustaf Molanders filmatisering från 1935 av Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” har sonen Bo plötsligt blivit pilot, med några flygbilder som följd. Lottan (Sickan Carlsson) visar sig ha flygcertifikat i Landstormens lilla Lotta (Weyler Hildebrand, 1939) och räddar en sjuktransport. En lyckosam flygtur får även Edvard Persson i Söder om landsvägen (Gideon Wahlberg, 1936). Dessutom gifter sig dottern med flygaren och filmen avslutas med bröllopsresa via flyg. Slutscenen i Landstormens lilla Lotta är lika flygromantisk. För att hinna till uppställningen klockan 6 på morgonen hoppar lottan och hennes käresta, landstormslöjtnanten, med fallskärm från ett flygplan, omfamnande varandra i luften.

I Per-Axel Branners Ungdom av i dag (1935) spelar den militära flygutbildningen på Ljungbyhed en viktig roll och uppmärksammades särskilt för detta. Idestam-Almquist (StT) jämförde med amerikansk film: ”Det är intressant att se samma miljö, samma situationer i Sverige, uniformer, svenska pojkar, svenska maskiner.” Det var det genuint vardagliga som kritiken tyckte om, men det var dramatiken som lockade publiken. Dramatiskt var det även under inspelningen. När huvudpersonen i filmen skulle utföra en avancerad flyguppvisning bar det sig inte bättre än att den flyglöjtnant som i verkligheten satt vid spakarna missbedömde en spinn och totalhavererade. Lyckligtvis klarade löjtnanten kraschen, och Branner fick helt oförutsett autentiska bilder från ett flyghaveri, även om det sen kostade att för kompletterande scener bygga en replik av det unika planet, en Sparmann-jagare.

Med andra världskriget kom det inte oväntat en rad beredskapsfilmer av skilda slag. De är av naturliga skäl inte jämförbara med internationella krigsfilmer, där inte minst luftstrider mellan Messerschmittplan och Spitfire var ett tacksamt motiv, men även det neutrala Sverige drog sitt strå till stacken. Först ut på flygets område var Hasse Ekman som med Första divisionen (1941) fick sitt genombrott som regissör och rutinerade Rolf Husberg med Tre söner gick till flyget (1945). Bägge filmerna väckte beundran och respekt som flygfilmer och bägge var realistiskt förankrade vid välkända flygflottiljer, Karlsborg, Såtenäs och Linköping. Så här såg den svenska verkligheten ut i krigets skugga.

Som kuriositeter kan nämnas att Olle Nordemar var flygfotograf i båda filmerna och att Rolf Husberg klippte dem samt att Hasse Ekman, som var fänrik i Första divisionen, senare avancerade till kapten i Stig Olins uppföljare Gula divisionen (1954), den första flygfilmen i färg.

De tidigare filmerna hade varit bra reklam för Flygvapnet och Gula divisionen sågs nu av flera kritiker som en ren propagandafilm. Med sämre manus, men magnifik som färgfilm: ”När Gula divisionens silvertunnor tumlade runt mot en blå sommarhimmel eller jagade som ilsnabba fantomer över jordens grönrutiga lapptäcke och vattenspegelns skimrande sidengolv. Då hade filmen allt vad en film helst skall ha, rymd, skönhet, eggelse, spänning. Då kände man en ilning av glädje åt fantasteriet i människans suveräna herravälde över materien och naturens egna lagar.” (Lill, SvD)

Att det var professionella piloter som flög planen förstod ju alla, men vissa av dem hade ett speciellt renommé. I Gula divisionen var flygprofilen Sven Lampell, skådespelaren Eva Dahlbecks make, militär konsult och den som satt vid spakarna vid luftakrobatiken och de två ”busflygningarna” under Västerbron. Han blev senare känd för sina insatser i Afrika för Röda Korsets och FN:s hjälpsändningar.

Kanske hade man nu nått så långt man kunde vad spänningsfyllt flygfoto beträffar och med världskriget i medieskugga upphörde den här typen av flygfilmer och har praktiskt taget försvunnit. I stället fick passagerarflyget ett lyft, först manifesterat i Åke Ohbergs Vi flyger på Rio (1949) som har en hel flygplansbesättning, och deras kärleksrelationer, i centrum med vackra turistbilder från Genève, Lissabon, Dakar och Rio de Janeiro som bakgrund. Trevlig och rätt tjusig tyckte kritiken: ”Man får en glimt av flygets romantik. /…/ En jättemaskin som går till väders hör nu en gång till den tekniska epokens skönhetssyner. Och det finns ingen annan konstart än filmen som kan återge den.” (Nils Beyer, Morgon-Tidningen)

I Ivar Johanssons Örnungar (1944) fick också segelflyget sin plats i den svenska filmhistorien, men som signaturen Bang (Barbro Alving) skrev, det är vackert ”när ett skimrande plan glider fram i det blå mot vita molntappar, men där seglar det och seglar det, och det blir liksom lite såsigt för den som står på marken.” Ingen dramatik, vare sig i luften eller på marken.

Flygets möjligheter till komik togs också tillvara. Nils Poppes seriefigur Fabian Bom återkom för fjärde gången i Flyg-Bom (Lars-Eric Kjellgren, 1952). Handlingen utspelas dock bara sporadiskt i luften. Bom är en till flyget inkallad balettmästare, men liksom i Fridolf Rhudin i Konstgjorda Svensson, hamnar han ofrivilligt vid spakarna med komisk luftakrobatik som följd. Detsamma gör Åsa-Nisse i slutscenerna av sin sjunde film, Åsa-Nisse flyger i luften (Ragnar Frisk, 1956). Idag mest ihågkommen för Alf Montáns lakoniska recension i Expressen: ”Far i frid”.

Per Gunvalls Flygplan saknas (1962) slaktades av kritikerna som story och för sitt miserabla spel, men den dokumentära skildringen av själva räddningsaktionen fick beröm: ”Sällan har man sett ett väldigare uppbåd fint samordnade operationer av marin, flyg och sjöräddning skildrade med lugn och saklighet. Där ligger filmens behållning i dramatiska och rörliga bilder av skepp i storm, framrusande Lansar, magbukiga Catalinor och svävande helikoptrar.” (Carl-Henrik Svenstedt, SvD)

Efter Saab 29 Flygande tunnan och Saab 32 Lansen, som förekommit i ett par av de ovan nämnda filmerna, blev det på 1970-talet aktuellt med Saab 37 Viggen men Maj Wechselmanns dokumentära pamflett Viggen 37 (1973) är ingen flygfilm i vanlig bemärkelse. Här rör det sig om ett kritiskt ifrågasättande av Viggen-projektet, Sveriges då största och mest kostsamma industriprojekt. Det militära flyget som motivkrets tycks därefter ha förlorat sitt intresse hos filmmakarna. Kan det vara på grund av Wechselmanns film?

Så vitt jag vet är Torbjörn Axelman den ende svenske regissör som har flygcertifikat och som en tid även bedrivit kommersiell flygverksamhet. Det är därför inte förvånansvärt att han också gjort en film som delvis handlar om flyg, Flygnivå 450 (1980). Filmen, en dystopisk framtidsvision om hur Sveriges urantillgångar exploateras av främmande makt, fick – i likhet med Flygplan saknas – genomgående dålig kritik, utan försonande drag. Ett melodramatiskt pekoral utan trovärdighet. Det är inte omöjligt att man skulle ha sett filmen lite annorlunda idag.

På en annorlunda flygnivå befinner sig korta inklippsbilder med flyg som transportmedel. De är idag lika vanligt förekommande som tåg och bilbilder men sällan minnesvärda. Undantag finns! Vem minns inte hur Lasse Åberg i den första Sällskapsresan (1980) hoppades få juice i glaset om han tryckte på knappen ovanför sitt huvud. Minnesvärd är också SJ:s reklamfilm för att åka tåg! Den förevisar humoristiskt hur ett hundratal flygpassagerare försöker tränga sig ut ett plan sedan det har landat. Någon motsvarande film för att man ska välja flyget har jag inte sett och lär inte få se med dagens klimatfrågor i högsätet.

Barnfilmer med flygscener är ett kapitel för sig. Här handlar det som regel om drömmar och vilket barn har inte drömt om att kunna flyga? Skånepågen Nils fick göra det på en gåsrygg i Selma Lagerlöffilmatiseringen Nils Holgerssons underbara resa (Kenne Fant, 1962). Leif Krantz gestaltade drömmen att flyga i episoden ”Lufthavets herre” i Modiga mindre män (1968). Pippi Långstrump tog luftballong för att hitta sin pappa i tv-serien 1969 och Astrid Lindgrens Lillebror har en låtsaskompis, ”Karlsson på taket” som kan flyga för egen maskin i Olle Hellboms Världens bästa Karlsson (1974). Så har det fortsatt i sagornas värld, nu senast i Petter Lennstrands Upp i det blå (2016), där 8-åriga Pottan och kompisarna går till väders i en hemmagjord luftfarkost, byggd av återvinningsmaterial på skroten.

Efter millennieskiftet är det annars bara tre filmer som kan betraktas som flygfilmer, Jan Troells Så vit som en snö (2001), Maria Bloms film om flygvärdinnan Nina Frisk (2007) och Mårten Klingbergs Cockpit (2012). De senare är mindre märkliga. Det är Ninas kärleksbekymmer som är huvudtemat i Bloms film, men filmen förmedlar med viss tonträff såväl glamouren som tristessen i yrket. Världen öppnar sig – och stänger sig.

Klingbergs film är främst en komedi på ett slitet tema, en man i kvinnokläder, men också ett halvhjärtat försök att belysa aktuella genusfrågor. En pilot får sparken, samtidigt som hustrun vill skiljas och han blir av med bostaden. Desperat söker han jobb på ett annat företag, men där är man angelägen om könskvotering, så vad återstår; att förvandlas till kvinna! Med Jonas Karlsson i rollen blir det rätt roligt, men scenerna från Arlanda och cockpit är korta odramatiska bakgrundsbilder, inklusive den valhänta scen när det blir storm och planet tvingas nödlanda på en åker – en stillbild inspirerad av SAS-planet som kraschlandade i Gottröra 1991.

Troells film är tveklöst den konstnärligt sett främsta flygfilmen och på köpet får man ett stycke flyghistoria. Filmen handlar om den första svenska aviatrisen, Elsa Andersson (1897–1922) som tidigt fascineras av flyget vid den närbelägna flygskolan på Ljungbyhed och som 1920 blir den första kvinnan som tar flygcertifikat i Sverige. Yttre fakta är i överensstämmelse med vad man vet om hennes liv och för flygscenerna svarar en i flygkretsar välkänd flygkapten och flygplansbyggare, Mikael Carlsson, som byggt en kopia av det Blériot-plan som användes på Ljungbyhed vid den tiden.

Styrkan i filmen ligger dock främst i den filmpoesi som Troell skapat kring denna unga kvinna, bonddottern Elsa Andersson (Amanda Ooms), som bryter upp från sitt jordbundna liv för att förverkliga sin längtan efter frihet och ett eget, annorlunda liv. Det var också själva begreppet längtan, som inspirerade Troell att göra filmen och det var med detta ord han övertygade sin vän, poeten Jacques Werup, att vara honom behjälplig med manuset. Tillsammans har de skapat en lysande och sinnlig bildväv där även små detaljer som fåglar och fjärilar symboliskt fångar lusten att flyga och rädslan för att misslyckas.

Elsa Andersson fick aldrig tillåtelse att använda sitt flygcertifikat som hon ville, då utbildade hon sig till fallskärmshoppare och fick arbete vid en flygcirkus. Det gick bra till att börja med, men femte gången gick det snett, fallskärmen utvecklades inte och hon omkom på isen utanför Askersund. Men Troell är inte beredd att fånga tragiken. Vad tänkte Elsa på dessa hennes sista sekunder i livet? Var det när hon som flicka hoppade från högsta grenen i det blommande körsbärsträdet ner i sin fars famn?

Så slutar denna film om längtan och kanske är denna längtan om frihet och tillhörighet den sannaste bilden av varje pilots drömmar. Rymden som ett hem.

Svenska flygfilmer i urval