Från Körkarlen till Aniara – svensk Nobelprislitteratur på film

En artikel av
Anders Annikas, journalist, litteraturvetare och programredaktör på Cinemateket
Här har du ditt liv

Filmatiserad svensk Nobelprislitteratur har lett till både dåliga och bra filmer – och i fallet Selma Lagerlöf många filmer!

Återstoden av dagen. Det röda fältet. Lacombe Lucien. Tillkännagivandet av Nobelpristagaren i litteratur följs ofta av kommentarer inte bara om litteraturen utan också om filmerna baserade på den. 2017 års pristagare Kazuo Ishiguro föranledde rentav rubriker som ”Filmat författarskap får Nobelpris i litteratur”. Men efter skandalerna kring Svenska Akademien och den så kallade Kulturprofilen blir det i år inget Nobelpris i litteratur och inga åtföljande kommentarer om filmer.

Däremot är en ny filmatisering av en svensk litteraturpristagares verk högaktuell. Pella Kågermans och Hugo Liljas tolkning av Harry Martinsons ”Aniara” såg dagens ljus på filmfestivalen i Toronto och går upp på svenska biografer i början av 2019.

Varför inte då passa på att se tillbaka på hur våra åtta svenska litteraturpristagare bearbetats för filmen genom åren?

Störst i detta sammanhang, på alla sätt och vis, är Selma Lagerlöf. Hon fick Nobelpriset 1909 och hennes böcker filmatiserades flitigt redan under stumfilmstiden, då de gav upphov till några av den så kallade guldålderns främsta verk. Victor Sjöströms Körkarlen (1921), Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919) och Gösta Berlings saga (1924) är kanske de mest kända, men redan 1917 kom den första filmen, Sjöströms Tösen från Stormyrtorpet. För mer läsning om guldåldern och Lagerlöf rekommenderas Magnus Rosborns utmärkta filmdatabasartikel (länk längst ner på sidan).

Men Lagerlöf har även filmatiserats efter ljudfilmens genombrott. I princip alla hennes betydande verk har bearbetats för film och tv, i Sverige och utomlands. ”Körkarlen” kom t.ex. i en fransk version av Julien Duvivier 1939 (ett år före Lagerlöfs död) och i en ny svensk version av Arne Mattsson 1958. Douglas Sirk – då fortfarande Detlef Sierck – gjorde en tysk variant av ”Tösen från Stormyrtorpet” 1935, och samma roman har även filmats på turkiska, finska, danska och svenska – Gustaf Edgrens ljudfilm hade premiär 1947. ”Dunungen”, ”Charlotte Löwensköld” och ”Jerusalem” tillhör andra flerfaldigt filmatiserade verk – det sistnämnda låg till grund för den senaste storfilmen efter Lagerlöf, Bille Augusts Jerusalem från 1996.

Näst mest filmatiserad är Pär Lagerkvist, som vann Nobelpriset 1951 – då han för övrigt själv var akademiledamot. Den första Lagerkvist-filmatiseringen kom två år senare. Alf Sjöbergs Barabbas, efter romanen om rövaren som benådades i stället för Jesus, tävlade i Cannes, men fick blandad kritik. Romanen har också legat till grund för två italiensk-amerikanska filmer (med Anthony Quinn respektive Billy Zane i titelrollen) och en armenisk. Många av Lagerkvists böcker och pjäser har också blivit tv-filmer, ofta regisserade av hans son Bengt Lagerkvist – som för övrigt även bearbetat flera av Lagerlöfs böcker för tv. Pär Lagerkvists kanske mest kända roman, ”Dvärgen” från 1944, har dock inte blivit film – än. Häromåret meddelades att Peter Dinklage (känd från bland annat Game of Thrones) ska spela huvudrollen i en amerikansk version av berättelsen om den onda dvärgen som intrigerar vid ett italienskt hov.

Eyvind Johnson och Harry Martinson delade Nobelpriset 1974. Också dessa två satt själva i Akademien, vilket denna gång ledde till svidande kritik (till skillnad från Lagerkvist var de närmast okända utomlands). Författarkollegan Sven Delblanc menade i Expressen att Nobelprisets prestige ”kommer att sopas bort av ett hånskratt, rullande runt jordklotet” – en formulering som skulle ha kunnat vara hämtad från våren 2018. Johnson och Martinson tog illa vid sig, den senare till den grad att han två år senare tog sitt liv.

Oavsett vad man tycker om Svenska Akademiens beslut hade åtminstone Johnsons författarskap redan dessförinnan lett fram till en av den svenska filmhistoriens höjdpunkter. Jan Troells monumentala långfilmsdebut Här har du ditt liv från 1966, baserad på Johnsons 1930-talssvit ”Romanen om Olof”, blev i filmtidskriften FLM:s kritikeromröstning 2012 korad till Sveriges tredje bästa film genom tiderna (Sjöströms Körkarlen var etta). Två år tidigare hade Troell även regisserat en av de bästa svenska kortfilmerna – Uppehåll i myrlandet – efter en novell av Johnson. Att det inte blivit fler filmer av Johnsons böcker är en gåta – måhända beror det på stigmat efter Nobelprisskandalen. Kanske kan vi dock hoppas på fler framtida filmatiseringar – att Johnsons ”Krilon”-trilogi bearbetats för scenen och nyligen satts upp på Stockholms stadsteater är ett tecken i tiden.

Harry Martinson har filmatiserats två gånger: Vägen till Klockrike kom 1953 och i år var det alltså premiär för Aniara. 1960 visades även en tv-version av Erik Lindegrens och Karl Birger Blomdahls opera Aniara (uruppförd 1959). Martinsons episka science fiction-dikt från 1956 är tvivelsutan ett av den svenska litteraturens mest spännande verk, och har inte bara blivit film och opera, utan också teater, balett, musikal och seriealbum. Att det dröjde ända till 2018 innan ”Aniara” blev biofilm beror rimligen på att de tekniska förutsättningarna uppenbarat sig först på senare år.

”Aniara” är ett diktverk – Martinson skrev såväl lyrik som romaner, pjäser och essäer. Våra mer renodlade Nobelpris-poeter har däremot inte lockat till särskilt många filmatiseringar – vilket i rättvisans namn gäller för många av världslitteraturens mest framstående lyriker. Verner von Heidenstam (som fick priset 1916 – då han satt i Svenska Akademien jämte bland andra Selma Lagerlöf, som valdes in 1914) och Tomas Tranströmer (som fick det 2011) har aldrig bearbetats för filmen. Två av Erik Axel Karlfeldts dikter har blivit kortfilmer. (Karlfeldt var för övrigt också han ledamot av Svenska Akademien, men inte när han fick priset, eftersom det utdelades postumt 1931.)

Nelly Sachs slutligen, som föddes i Tyskland men flydde till Sverige under andra världskriget och levde här under sina sista 30 år, fick Nobelpriset för sin diktning 1966. Sachs skrev på tyska, och den enda filmen efter hennes verk är den västtyska tv-filmen Eli från 1970.

Summan av kardemumman: läs gärna våra Nobelpristagare, men missa inte filmatiseringarna. Börja gärna bakifrån med Aniara – och håll tummarna för att The Dwarf blir en framtida klassiker.

Statistik, filmatiseringar av svenska Nobelpristagare i litteratur

Selma Lagerlöf 61 %
Pär Lagerkvist 26 %
Övriga 13 %

Tio filmer efter svenska Nobelpristagare

  • Döende suput tvingas slå följe med Dödens körkarl men räddas till livet av godhjärtad slumsyster. Victor Sjöström regisserar och spelar huvudrollen i den mest berömda svenska stumfilmen, där det kusliga fotot av Julius Jaenzon och de banbrytande dubbelexponeringarna bidrar till att lyfta Selma Lagerlöfs melodramatiska moralitet till ett filmiskt mästerverk.

  • Harald Molander – son till Gustaf Molander – regisserade denna säregna kortfilm som inleds och avslutas med att Gösta Ekman d.ä. deklamerar Erik Axel Karlfeldts dikt "Längtan är vår arvedel", och däremellan filosoferar över livet, längtan och lyckan – som ständigt tycks finnas någon annanstans – till rörliga bilder ur SF:s arkiv. Filmen finns att se på Filmarkivet.se (länk nedan).

  • Gustaf Molander regisserade "Jerusalem"-filmatiseringarna Ingmarsarvet och Till Österland redan 1925–1926, gjorde med Charlotte Löwensköld (1930) den första ljudfilmen baserad på ett verk av Selma Lagerlöf och filmade Herr Arnes penningar i färg 1954. Tio år tidigare höll han i taktpinnen för ett unikt Lagerlöf-mästarmöte, med huvudroll av Victor Sjöström – som gjort en amerikansk version av just "Kejsaren av Portugallien" med Norma Shearer och Lon Chaney 1925 – och manus av Rune Lindström – som skrev det i Nås årligen framförda bygdespelet "Ingmarsspelet" (efter första delen av Lagerlöfs ”Jerusalem”). Produktionen var SF:s dyraste någonsin, med en inspelningstid på 75 dagar. Resultatet imponerade dessvärre inte på kritikerna, som såg en "förgrovad Lagerlöf".

  • Pär Lagerkvists "Barabbas" kom ut 1950 och blev en internationell succé, vilket anses vara den främsta orsaken till att författaren året därpå tilldelades Nobelpriset. Ytterligare två år senare kom Alf Sjöbergs filmversion, där Ulf Palme spelar rövaren som drabbas av skuldkänslor för att ha benådats framför Jesus. Sjöberg hade vunnit Grand Prix (dåvarande motsvarigheten till Guldpalmen) 1951 med August Strindberg-filmatiseringen Fröken Julie, men Barabbas blev närmast utbuad.

  • Samma år som Barabbas kom den första biofilmen baserad på Harry Martinsons verk. Anders Ek spelar luffaren Bolle, som strövar längs vägarna i hopp om att nå det mytiska Klockrike. Martinson skrev själv manus och dyker upp i en liten roll som straffånge. Sven Nykvist fotade och Lille Bror Söderlundh komponerade musiken, som fick ett eget liv som "Klockrikesvit".

  • Den felaktiga bilden av Selma Lagerlöf som en sagotant härrör mycket från "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", hennes enda barnbok, skriven som en läsebok i geografi för skolan. Kenne Fants färgfilm i det svenska bredbildsformatet AgaScope har nog också gjort sitt till. "Nils Holgersson" har även blivit animerad tv-serie i Japan och Frankrike – den sistnämnda så sent som 2017.

  • Jan Troells kortfilm efter Eyvind Johnsons novell ingick i den nordiska samproduktionen 4 x 4, med en norsk, en svensk, en finsk och en dansk episod. Max von Sydow spelar bromsaren som stoppar tåget, klättrar upp för en sluttning och bänder loss ett stenblock. En underbar ögonblicksbild av Sverige.

  • Jan Troells första långfilm, efter Eyvind Johnsons delvis självbiografiska tetralogi "Romanen om Olof", togs emot som ett mästerverk. Skildringen av Olofs (Eddie Axberg i sitt livs roll) strävsamma möte med arbetslivet beskrevs som "en mästerlig film, unik i vår samtida produktion" i Dagens Nyheter och Expressen såg något "stort och skönt och äkta". Troell själv stod för det berömda fotot, med montage, frysta bilder, dubbelexponeringar och plötsliga sekvenser i färg.

  • Selma Lagerlöfs tudelade roman om Nåsbönderna som följer en predikant till Jerusalem och de följder det får för kärlek, arv och hembygd, filmades av Victor Sjöström redan 1919–1920. Bille Augusts version är en av 1990-talets mest underskattade svenska filmer, med bländande spel av Sveriges skådespelarelit. Märkligt nog nominerades den bara till Guldbaggar i birollskategorierna – bästa film blev i stället Jan Troells biografi över den norska Nobelpristagaren Knut Hamsun.

  • Smart uppdatering av Harry Martinsons episka diktverk, där en transportfarkost på väg till Mars hamnar ur kurs, förlorar styrförmågan och glider fram i rymden utan hopp om räddning. Vad som 1956 var en allegori känns numera som ett högst rimligt scenario, och Pella Kågermans och Hugo Liljas film skriver utan att skämmas in sig i en postapokalyptisk rymdfilmtradition jämte titlar som Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1971) och WALL-E (Andrew Stanton, 2008)

Länkar