Hasseåtage – Tages filmer (del 2 av 3)

En artikel av
Kalle Lind, diversearbetare i kulturbranschen med särskild inriktning på nysstidshistoria och män med skägg
Släpp fångarne loss - det är vår!

Hasseåtage var en enhet, två författare upphöjda till en. Det är omöjligt att i deras gemensamma verk fastslå vem som har skrivit vad. Däremot kan man ibland gissa sig till från vilket håll temperamentet kom.

De första soloprojekt Alfredson och Danielsson presenterade för en bred allmänhet var böcker: Alfredson debuterade 1961 med ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården”, Danielsson 1963 med ”Bok”. Redan i titlarna kan man se en skillnad i stil – en är yvig, en är ordnad – och ännu mer så när man öppnar böckerna. Alfredson fabulerar, improviserar, kastar sig rastlöst till nästa skämt när han tröttnat på det gamla, har en dyster och cynisk sida. Danielsson disponerar, strukturerar, är konsekvent och pedagogisk i sina upplägg, ser ljust på mänskligheten. Man kan se samma skillnader i deras respektive filmer i eget namn.

Tage Danielssons förstlingsverk i eget namn var 1969 års adventskalender för Sveriges Television: Herkules Jonssons storverk. Danielsson stod ensam för manus och regi till 25 episoder och spelade tillika en av huvudrollerna som Olle/Bara Jonsson, pappan som förvandlas till ett stort barn när sonen Herman (James Dickson) blir till den omnipotente Herkules.

Den första egna långfilmen, Mannen som slutade röka (1972), var från början en roman som skrevs i ett terapeutiskt rökavvänjningsarbete. Både boken och filmen kombinerar på ett typiskt Danielsson-sätt referenser till Dantes 1300-talsverk ”Divina commedia” och agentthrillers. Gösta Ekman som miljonärssonen Dante Alighieri går genom Inferno och Purgatorio på sin väg till rökfrihetens Paradisio, där han får kvittera ut sitt arv och dansa naken med Grynet Molvigs Beatrice. Under sin helvetesvandring är han förföljd av en detektivbyrå som försöker få honom att börja röka på nytt.

Filmen kritiserades av delar av den tongivande kulturvänstern för att sakna politisk tendens. Dantes försök att ersätta röklusten med bordellbesök – enligt Aristoteles princip om summan av våra laster – problematiserades också av kvinnorörelsen. Det obekymrade förhållningssättet till kvinnor som tobakssubstitut sticker nog ännu mer i ögonen idag.

Mest uppmärksamhet när den kom fick det faktum att Danielsson nu arbetade utan sin parhäst. Danielsson tonade som alltid ner spekulationerna och påpekade att Alfredson faktiskt medverkar i filmen: i en (helt autentisk) annonsbild med texten ”Även jag har gått över till Prince”.

På samma självklara vis som Danielsson strösslade med Dante-referenser i en bred folklig komedi utgick han i sitt nästa filmprojekt från Birger Sjöberg. Vissångaren och författaren Sjöberg (1885-1929) var för all del mer bekant då än nu: han hade under åren dessförinnan tolkats på skiva och i tv av både Tommy Körberg och Ernst-Hugo Järegård. Dessutom hade Hasse Alfredson, i sin första egna större regiuppgift 1973, gjort tv-serie av Sjöbergs roman ”Kvartetten som sprängdes”.

Sjöberg-allusionerna ligger som ett av flera lager i Släpp fångarne loss – det är vår! (1975): titeln är en av Sjöbergs sånger, Danielsson och Lena Nyman i huvudrollerna heter Frida och Fridas vän, filmen utspelar sig i en generisk småstadsidyll som minner om Sjöbergs Lilla Paris.

Viktigare än Sjöberg är filmens samhällskritik. 1975 var fångvården på tapeten. Det var temat också för Vilgot Sjömans film Ni ljuger (1969), för författarkollektivet Kennet Ahls romaner och filmer och det vänsterpolitiska skivbolaget MNW:s LP ”Kåklåtar” (1972). Danielsson lät intervjua den progressiva justitieministern Lennart Geijer (S) för filmen, en intervju som klipptes bort och som lär ha varit något devot. Geijer var en uttalad fängelsemotståndare och sågs av sin radikala samtid som en föregångsman.

Danielsson arbetade i filmen också vidare med ett pedagogiskt grepp som han utvecklat i skol-tv-programmet Klotet (1974): sketcher som introduceras med att de medverkande pratar in i kameran och illustrerar diverse tänk-om-det-vore-tvärtom-scenarion.

Tage Danielssons sista egna film efter eget manus, SOPOR (1981), är en djupt känd kommentar till 1980 års folkomröstning om kärnkraft. Den vibrerar av besvikelse och ilska som emellanåt skär sig mot det godmodiga tilltalet. Särskilt Sven Lindbergs porträtt av Olof Palme, iförd Bill den förskräcklige-mössa och alltid redo att tycka vad som helst så länge det gynnar socialdemokratin, är elakt på gränsen till infamt. Danielsson såg hela folkomröstningen, och dess partitaktiskt administrerade linjealternativ, som ett socialdemokratins svek mot kommande generationer.

Filmen skildrar hur ett gäng barn ockuperar kungliga slottet och kräver att nödvändigförklaras (titeln står just för Sveriges Onödigförklarades ProtestORganisation). I vanlig ordning paraderar gräddan av dåtidens namn och ansikten framför kameran, antingen som parodiker eller parodierade. Mest konfunderande för en nutida publik är valet att låta Margaretha Krook spela moderatledaren Gösta Bohman: samtiden såg omedelbart att de båda hade en närmast identisk tanduppsättning.

Av naturliga skäl skiljer sig Ronja Rövardotter (1984) drastiskt från Danielssons övriga filmer: det var en filmatisering av vad som visade sig bli Astrid Lindgrens sista stora verk, romanen ”Ronja Rövardotter” (1981). Det är svårt att säga vad som är Lindgren och vad som är Danielsson i filmen då deras livsåskådning är tämligen samstämmig.

Redan under det långa och tunga arbetet med Ronja Rövardotter var Danielsson påverkad av den hudcancer som kom att ända hans liv 1985. Han hann färdigställa och göra den till en slutpunkt för en karriär som genomsyrats av en förmåga att organisera och tillgängliggöra vilda infall och smala referenser samt en aldrig sviktande tro på mänsklighetens förmågor. Bortsett från det stundom haltande barnskådespeleriet och de barnsjukdomsangripna specialeffekterna är Ronja Rövardotter en helgjuten film, den av alla filmatiseringar som gör Astrid Lindgrens episka kvaliteter och drastiska humor störst rättvisa.

Statistik, Tages filmer

Varm humanism 27%
Samhällskritik 21%
Oväntad casting 17%
Lena Nyman 13%
Naivism/naivitet 10%
Litterära referenser 9%
Rumpnissar 3%

Tages filmer

Länkar