Häxor, läxor och dödliga intentioner

Elak gumma i förbund med djävulen eller ung superhjälte? I filmens värld kommer häxan i många skepnader, men nästan alltid är hon kvinna och förknippad med magi och övernaturliga krafter – ibland på gott, men oftast ont. Svensk Filmdatabas ger en lektion i häx- och filmkonst.

I nordisk folktro var häxan inget ont väsen så länge hon inte skadade andra med sin trolldom, men med kristendomens intåg blev det ändring på den saken. Häxan med sin magi (som ofta bestod i läkekonst och andra klokheter) ansågs vara i förbund med djävulen och blev därmed en ondskans figur kapabel till monstruösa handlingar. Ett tacksamt monster att använda inom filmen, som så ofta förtäljer historien om kampen mellan det goda och det onda.

En av de första spelfilmerna som presenterade en klassisk skrämmande häxa var Trollkarlen från Oz (1939), vilken efterföljdes av en lång rad stereotypa karaktäriseringar. Spetsig hatt, vårtor och kvast blev ikoniskt för en stor publik.

Bilden av häxan har sedan dess reproducerats flitigt inom filmen där hon porträtteras som en ond, besatt, sexuellt otillfredsställd äldre kvinna med hiskeliga planer på att förpesta tillvaron för de flesta. Inte minst i Disneys förtrollade värld, där man stöter på den ena illasinnade styvmodern efter den andra. Drottningen i Snövit och de sju dvärgarna (1937) är kanske det mest klassiska exemplet, som traumatiserade varenda fyrtiotalist när hon kikade fram bakom draperiet och hojtade “BU!”

Häxans koppling till naturen gör henne till en rent ut sagt abjekt varelse. Sin familiaris, smuts, förruttnelse, spindlar, fladdermöss, blod (Carrie någon?) och till och med kannibalism, har också gett häxan en självklar roll inom skräckfilmen. Efter att The Blair Witch Project (1999) hade haft premiär var det inte många som ville tälta i skogen. Filmen måste väl sägas ha inspirerat till den svenska found footage-filmen Det okända (2000) där en grupp ungdomar utsätts för typiska sattyg i skogen: öppna kadaver med obeskrivbara innanmäten, slingrande maskar, brinnande jord och kroppsliga anomalier. “Naturen är Satans kyrka” som Lars von Trier hävade i Antichrist (2009).

Under häxjakten i Europa blev häxan en syndabock för allt mellan himmel och jord. Människor anklagades för fruktansvärda brott som kannibalism, mord, kastration av manliga offer och naturkatastrofer, stormar, eldhärjningar och farsoter. Svensk film erbjuder sin beskärda del av häxjakt. Maud Hansson i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957) förstås, men inte minst i Benjamin Christensens stumfilmsklassiker Häxan: Ett kulturhistoriskt föredrag i levande bilder (1922) som är ett av historiens mest ambitiösa verk på temat. Filmen är en halvt dokumentär berättelse vars dramatiserade bilder av häxjakt och tortyr blir både en otäck, men också gripande, upplevelse. Flickan och djävulen (1944), med Gunn Wållgren och Stig Järrel, är ett annat exempel där jakten drivs över generationer när en häxa besitter olika människors kroppar.

På senare tid har häxkonsterna också använts i mer positiv bemärkelse. En uppsjö storproduktioner som Buffy the Vampire Slayer (1996-2003), Sabrina, tonårshäxan (1996-2003), Kikis expressbud (1989) med flera, är exempel där häxan är av en mindre illvillig sort. I svenska sammanhang är filmatiseringen av Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs roman Cirkeln (2015) det självklara exemplet. I filmen stoppar ett gäng tonårshäxor världens (eller i alla fall Engelsfors) undergång med hjälp av sina övernaturliga gåvor. Men det är inte helt utan problem, medlemmarna i gruppen är i ständig kamp mot högre makter och frestelser på gränsen mellan gott och ont.

I dagens barnfilmer lever häxan vidare i allra högsta grad. I En häxa i familjen (2000) blir barnvakten Gerdas häxkonster upphov till ånger och skuld. I Bamse och häxans dotter (2016) är det däremot inte häxan som är den elaka antagonisten. Filmens häxa, den lilla björnhäxan Lova blir ett offer för Krösus Sorks ohjälpliga girighet när han exploaterar hennes magiska krafter. 

Gammal, ung, elak eller inte så har det inte varit lätt för häxan genom åren. Men tendensen i populärkulturen verkar ändå vara att försöka ge henne ett nytt och aningen mer nyanserat ansikte – kanske ett med lite färre vårtor.

(publicerad i mars 2018)