Hundra procent sommar

En artikel av
Janine Andersson, medarbetare på Filminstitutet
Flickan

I serien En film i fokus beskriver Janine Andersson en naturnära barndomsskildring – på vita duken och från sin egen uppväxt. Hur de smälter ihop i ett vackert men också något vemodigt sommarljus.

När jag var liten bodde jag i utkanten av en by i Småland. Rörvik. Mina skolkamrater levde på bondgårdar runt om Rörvik och jag umgicks inte så mycket med barnen inne i själva byn. Dessutom tyckte jag inte om att gå på kalas. Den mesta tid spenderade jag själv. Jag bläddrade i böcker, lärde mig balettens grundpositioner och ”Fader vår” ur Nationalencyklopedin. Mina favoritstycken var ”Champagnegaloppen” (Lumbuye) och ”Bolero” (Ravel), och mina favoritkonstnärer var Arcimboldo och Giacometti. Jag var ofta i naturen. Cyklade i större och större cirklar från hemmet, vandrade i skogen och paddlade på sjön. Längst ned i trädgården flöt en å där jag spenderade sommardagar med min syster. Stämningen vid ån var dunkel och mystisk. Sommarsolen silade ned genom lövverken och det växte björnbär längs kanterna.

Naturen var närvarande överallt. På mitt rum hade jag en låda med saker jag hittat. Skalbaggar, stenar, fjädrar. Jag minns min barndom i fragmentariska minnesbilder av natur – oftast ordlösa.

När jag ser Flickan (Fredrik Edfeldt, 2009) är det som att föras tillbaka till den värld som jag befann mig i som liten. Flickan (Bianca Engström) ska fylla tio om några månader och på grund av omständigheter och egensinne blir hon ensam nästan en hel sommar. Hennes föräldrar ska biståndsarbeta för Sida under sommaren, de tar med hennes bror men själv är hon för liten för att följa med. Fastern (Tova Magnusson) som ska barnvakta är strulig och fyller tiden, som går mellan fylla och bakfylla, med otrygghet.
Snart försvinner hon med sin sommarflört för att segla. Skönt. Kvar är flickan. Själv.

Det här är en film om en sommar. Och sommaren är så närvarande genom Hoyte van Hoytemas foto, som han fick en Guldbagge för. Det fläktar nästan av ljummen sommarvind i ansiktet, och naturen, tillsammans med soundtracket av Dan Berridge, blir så oerhört poetisk. Kameran studerar flickan. Hon pratar inte så mycket. Hon har inte så många att prata med. Hon klarar sig själv.

– Jag är stark, säger den spensliga flickan. Flickan tänker mycket och betraktar den värld hon skapar åt sig själv. Ibland är det så väldigt ensamt, i synnerhet när hon ska förhålla sig till sin omvärld och navigera i händelser som ligger i gränslandet mellan att vara vuxen och att vara barn. Eller när saker inträffar då hon hade behövt tröst. När hon kanske inte hade velat klara sig själv. Men hon avslöjar ändå inte för någon att barnvakten åkt därifrån. ”Hon är och handlar.” Bara till sin bästa vän Ola säger hon som det är.  

– Är du inte mörkrädd någon gång när du ska sova?
– Jo lite ibland. Vad är du rädd för?
– Jag är rädd för att vårt hus ska brinna upp när jag sover. Och att jag ska råka andas under vattnet, så man får vatten i lungorna.
– Jag är rädd för att bli blind så att man inte ska kunna se något.
– Vad är du mer rädd för då?

Dialogen är sparsmakad. Hade det varit ett annat barn än Bianca Engström, det säregna rödhåriga barnet, så hade det varit en helt annan film – säkert inte lika bra. Hade det varit ett annat foto än Hoyte van Hoytemas poetiska, vet jag inte hur det skulle blivit. Hade det varit ett annat soundtrack än det av Dan Berridge (den finaste inramning jag kan tänka mig) kanske det inte hade slagit an en sträng hos mig.
Men nu träffar allting precis rätt och filmen lyckas precis fånga in den stämning som, åtminstone jag, kunde försvinna in i som barn.

Kanske är det så att när vi är barn är vi en del av naturen – den är självklar för oss. Särskilt om man är född invid den. Men allteftersom åren går alienerar vi oss från den. Vi intellektualiserar vår omvärld och gör den svårtillgänglig. Till slut behöver vi ha inhandlat ett kit från Naturkompaniet för att ens våga anta oss den. Det här är en film för vuxna som varit ensliga barn. Vi kan bara betrakta henne utifrån men det största i filmen utspelar sig inne i hennes huvud. Och det är det som gör den så speciell.

Och om inte för något annat, se filmen för den påtagliga känslan av sommar. Den är som att cykla på en landsväg en sommardag och kisa mot solen.

(Publicerad juli 2020)

Beståndsdelar i filmen Flickan:

Sommar 100%

Andra filmer om sommarbarn att se själv eller tillsammans med barn

  • Ännu en film om barn som betraktar sin omvärld. Och om deras vän, trädgårdsmästaren, som har barnasinnet kvar. När Josefins mamma ska berätta för henne vad ett kalejdoskop är, lyckas hon på ett fint sätt förmedla det fina med att vara barn.
    ”Det är som en kikare eller ett långt rör. Om man vill göra ett kalejdoskop kan man samla på saker som är trasiga. Man kan ta skärvor av flaskor och av speglar och gamla koppar. Sånt som folk har kastat bort och tycker är fult. Skärvorna lägger man i kalejdoskopet och då förlorar det … eller de förvandlas. Färgen och formen blir annorlunda. Det ser ut som stjärnor och blommor. Det kan bli väldigt vackert.”

  • Ingemars mamma är allvarligt sjuk och Ingemar åker till Småland för att spendera sommaren med sin morbror och hans familj. Att bygga lusthus med Tomas von Brömssen och lyssna på ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” för tusende gången är precis den trygghet man behöver när man är ledsen. Jag älskar Mitt liv som hund. En barndom porträtterad med både allvar och lekfullhet.

  • En film om två vänner och ett sommarlov som övergår i en mordgåta. Trots att jag önskar att vissa scener klipptes bort (inbegripandes vännernas sexuella uppvaknande och en mogen kvinna) så lyckas filmen förmedla känslan av de sommarlov som kanske vi alla nostalgiskt längtar tillbaka till: Läsa serietidningar på vinden och dricka läsk medan regnet smattrar mot rutan, bada och läsa äventyrsböcker på bryggan för att sedan ge sig ut på lagom stora äventyr. Det musikaliska temat är som sommar på flaska. En lagom spännande sommarfilm.