Intervju Anna Eborn

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Transnistra

Hallå där…Anna Eborn vars prisbelönta dokumentär Transnistra i morgon går upp på biograferna runtom i landet. Hur är känslan inför premiären?

Jag känner mig förväntansfull och glad. Förra året gick min film Lida upp på bio och det känns härligt att redan vara tillbaka med en ny film! Jag hoppas möta både ny publik och återse den publik som känner mig från Lida och min debut film Pine Ridge.

Hur fick du idén till filmen?

Jag ville göra en film om kärlek och jag hade lust att jobba med unga. Jag ville arbeta med något levande och med personer som hade hela livet framför sig. Med Lida hade mycket handlat om att se tillbaka på ett liv som passerat och tid och relationer som försvunnit. Nu var jag intresserad av att arbeta i nuet, och i ett nu som vill framåt, som har drömmar och en massa längtan. Att filmen utspelar sig i Transnistrien kom till följd av mina många resor i Ukraina och Ryssland

För oss som inte vet så mycket om Transnistrien, vad kan du berätta regionen?

Transnistrien ligger i norra Moldavien och är en egen stat – dock inte erkänd av FN. Transnistrien skapades samtidigt som Sovjetunionen föll, men idag är landet mer präglat av modern rysk kultur än just sovjetisk även om mycket av det gamla finns kvar, i form av de byråkratiska strukturerna, guldstatyerna på Lenin och vissa byggnader.

Även om jag förstått att du inte är helt bekväm med det har din berättarstil ibland fått epitetet poetisk. Är det något du själv reflekterat kring och vill skapa eller är det bara en slump?

Film när den är som bäst är poetisk! Kanske har det mest handlat om att jag när jag själv blev kallad ”filmpoet” blev lite generad. Det är livserfarenheter från vanliga människor jag arbetar med där det enkla och vardagliga inspirerar mitt berättande. Detaljer och uttryck i ansikten, landskap, färg, ljus och människors erfarenheter skapar min förståelse för omvärlden och är bra ingredienser till poetiska beskrivningar på film. Sen har inget av det jag gör i slutändan, krasst sagt, inte mycket slump kvar. Det är så oändligt många val när man jobbar med film att produkten, alltså själva filmen, blir till en noga bearbetad konstruktion på runt 90 min. Det finns däremot otroligt mycket känslor inblandade i processen och även om jag inte musiker själv tycker jag att själva tillverkningen av en film påminner om den en musiker går igenom då den skriver musik. Det finns alltid en viss improvisation, en rytm, något lånat eller influenser, ord och språk, repetitioner och omskrivningar tills resultatet har fått sin färdiga form. En film är en form, precis som en skulptur eller en tavla.

Både Transnistra och exempelvis din tidigare film Lida är filmade på 16 mm, vad ligger bakom detta val?

För det första bjuder 16 mm in till en fantastisk arbetsmetod. Vid första ögonkastet kan man tro att valet av 16 mm enbart handlar om estetik men det stämmer inte. För mig handlar film om tid och jag upplever att jag kan känna tiden tydligare i det analoga arbetet med en film än i det digitala. Jag är intresserad av experimentet framför kameran och till det behöver jag ha en greppbar idé om tid. Bara för att det kommer en ny metod, i vårt fall den digitala bilden, betyder det inte att den nödvändigtvis är bättre eller mer användbar. Den digitala bilden ger tusen möjligheter, visst, du kan filma länge, du kan ”slösa” bilder om du är osäker men det finns ingen garanti för att det gagnar förståelsen av ditt eget verk. Jag arbetar hellre med ett förenklat material där jag måste lita på processen och anpassa mig efter 16 mm. Jag filmar ungefär 30 min per dag. Det betyder också att de medverkande befinner sig 30 min framför kameran under en dag. Något som känns rimligt för mig. 30 minuter är hanterbart för alla inblandade. De vet när kameran rullar och inte rullar och det trivs jag med. 16 mm är samtidigt också levande på ett helt annat sätt än den digitala bilden och mycket i film handlar om att hålla saker och ting levande.

Har du några förebilder, form- och/eller innehållsmässigt, som inspirerat dig i ditt filmskapade?

Jag inspireras av Alice Rohrwacher, Pirjo Honkasalo, Chantal Akerman, Agnès Varda, Claire Denis, Maren Ade. Men ganska ofta också av personligheter i fiktionsfilmer som Rosetta i Rosetta (1999) av bröderna Dardenne eller Linda Manz i Out of the Blue (1980) av Dennis Hopper.

Detta är inte första gången som du vänder dina blickar mot före detta Sovjetunionen, vad är det som lockar dig med skildringar från den delen av världen?

Först och främst är det människorna och folkets sätt att vara. Trots många olikheter kände jag mig hemma i Transnistrien väldigt snabbt. Sen tror jag ljuset i naturen på sommaren i Ukraina gjorde enormt intryck på mig. Också alla frukter och grönsaker. I den här filmen har färgerna i naturen fått spela en stor roll. Ofta letar jag efter en plats med historisk betydelse, där något historiskt hänt och som fortfarande är synligt, men där nuet också har något på hjärtat, gärna politiskt.

Filmen har redan prisats både på festivalen i Göteborg och utomlands, vad betyder den typen av erkännande för dig?

Det betyder att filmen får uppmärksamhet och förhoppningsvis också att mina tidigare filmer får lite ljus på sig.

Känslan är att det för tillfället görs många, och bra, långa dokumentärfilmer i Sverige just nu. Har du någon teori kring vad det kan bero på?

Det är kanske en bredare skara regissörer som får produktionsstöd numera jämfört med för 20 år sedan. Mångfald och variation brukar främja kvaliteteten.

Hur känner du inför att göra en traditionell spelfilm, är det något som lockar eller känner du att det är ett format som inte passar dig?

Jag vill gärna göra spelfilm men tror att jag håller mig utanför att benämna den för ”traditionell” i så fall. Film ska helst vilja något också med formen. Det är ointressant för mig att göra samma sak två gånger eller kopiera ett färdigt koncept.

Du har tidigare bott och varit verksam i Danmark. Upplever du någon skillnad mellan länderna när det gäller filmklimatet, och i så fall vilken?

I Danmark tror jag dokumentärfilmen har haft en högre status under en längre tid och den kan te sig lite annorlunda än den vi gör i Sverige, vilket har med de olika filmskolorna att göra gissar jag.

Vad kan vi vänta oss av dig den närmaste tiden, jobbas det på något nytt projekt som du kan berätta om?

Jag har ett manus/skriv-residency på tre månader som väntar på mig så jag får kanske återkomma efter det. Men det är ett projekt som ligger lite närmare mig själv (geografiskt) den här gången.

 

Nedan listas Anna Eborns tidigare filmer