Intervju med Elin Övergaard

Hallå där…Elin Övergaard som nyligen kammade hem det prestigefyllda priset Startsladden på Göteborg Filmfestival med sin kortfilm Ingen lyssnar. Hur var känslan när du fick reda på att du hade vunnit?

Den var ju fantastisk. Det var flera bra, och viktiga, filmer med i tävlingen så jag blev väldigt överraskad och helt ställd när jag vann. Det här innebär ju en gigantisk möjlighet både för mig och för filmen.

Ja, hur ser den närmaste framtiden ut för filmen?

Jag hoppas förstås att den ska få en bra internationell premiär och att Startsladden-priset kan bli en dörröppnare för att få filmen visad på andra plattformer än filmfestivaler. Jag och medproducent Manne Indahl tycker oss se ett mönster att filmare ofta gör vänsterfilm för andra vänstermänniskor och att dessa filmer ofta stannar inom filmkretsen, något vi tror tyvärr bara spär på en polarisering för kulturen. Vi hoppas på att nå en bredare publik, och folk som annars kanske inte ser på kortfilm. Filmens stora fråga är nämligen just vad som händer när olika människogrupper inte kan mötas. Därför vore det underbart att i längden släppa filmen fritt och få ut den i skolor och på arbetsplatser för att bli ett diskussionsunderlag för hur polarisering sker. Om alla kan vara överens om att ingen lyssnar på någon kanske det kan vara en utgångspunkt till en ny sorts diskussion.

Du vann förutom äran även 300 000 i kontanter, filmteknik och tjänster. Vad ska du använda dessa pengar till?

Det finns flera idéer på olika typer av projekt, men exakt vad det blir kan jag nog inte säga än.

Trots detta pris är du troligtvis fortfarande tämligen okänd för de stora massorna, så vem är Elin Övergaard?

Jag har bland annat jobbat som regiassistent till allt möjligt, på allt från reklamfilm och musikvideor till dokumentär-, kort- och långfilm. Sedan har jag även regisserat och producerat ett flertal prisbelönta kortfilmer som visats över hela världen. Just nu går jag också regilinjen på Stockholms Dramatiska Högskola.

Du har i tidigare intervjuer sagt att du ofta återkommer till människans rädsla för ensamhet i dina filmer. Vad är det som fascinerar dig med det?

Det handlar väl om mig själv. Men jag tänker att film kan vara ett utmärkt psykologiskt verktyg för utforskande av beteendemönster. Alla tycks vi drivas av ett obotligt bekräftelsesökande, och min tes är att det grundar sig i rädslan för att bli lämnad ensam. Jag har gjort film om flera olika teman, men karaktärerna drivs ofta av samma sak.

Det här är första gången du jobbar tillsammans med Manne Indahl, hur uppstod detta samarbete?

Samarbetet har väl uppstått under lång tid eftersom vi också är ihop, så Manne har varit med på flera av mina tidigare projekt lite mer inofficiellt då vi märkt att vi jobbar väldigt bra tillsammans. När jag fick idén till det här projektet märkte vi väldigt snabbt att vi blev lika engagerade båda två, och med Mannes erfarenhet inom kommunala sektorn hade han väldigt mycket att bidra med. Eftersom han också jobbat mycket med logistik på annat håll innan blev det väldigt naturligt att vi både skrev och producerade filmen sedan tillsammans.

Har ni fler projekt på gång tillsammans?

Han är väldigt klok och skarp så vi kommer säkert att fortsätta att samarbeta, men vi har inget konkret på gång i nuläget.

Om vi återgår till Ingen lyssnar, vars handling kretsar kring en informationsträff som kommunen bjudit in invånarna till med anledning av att ett nytt HVB-hem ska öppna, hur fick du idén till filmen?

Det var under den stora flyktingvågen 2015 som det skulle öppnas ett HVB-hem där jag bodde för tillfället, och jag gick på just ett sådant här möte för att visa mitt stöd. Jag var helt oförberedd på massan av arga människor som tryckte utanför. Under mötets gång tyckte jag mig kunna se en polarisering ske rakt framför mina ögon mellan kommunen och dess medborgare. Kommunen kom dit med en förutbestämd agenda att informera om ett beslut som redan tagits och verkade inte vara bekväma med att svara på några frågor, samtidigt som medborgarna kom dit med en lika bestämd agenda och lyssnade inte på de eventuella svaren som kommunen faktiskt hade att ge. Mötet var dömt att misslyckas från början. Folk kom dit för att ventilera frustration och rädsla, och fick inga tydliga svar. Samtidigt behövde kommunen svara på banala frågor som över huvud taget inte ens berörde det specifika boendet. Och mitt i allt dessa barn som mötet faktiskt handlade om, som inte fick en talan över huvud taget. Det mötet tyckte jag satte fingret på den polarisering som jag upplever finns i hela samhället och även vad som händer när tillräckligt många inte lyssnar på varandra. Jag kände en stor frustration som jag ville göra något åt, sedan tog det 2–3 år innan jag visste hur jag skulle skildra det.

Kristoffer Appelquist, snarare känd som stå upp-komiker än skådespelare, har ena huvudrollen. Hur gick tankarna angående det?

Kristoffer är en skarp, kvicktänkt och begåvad mångsysslare som intresserat Manne under lång tid. Vi ville skapa en nyanserad karaktär som kunde vara kritisk till vad som sker i sitt samhälle utan att vara rasist för det. I vår research bakom filmen har vi mött många, många frustrerade människor med mycket tankar och åsikter som de känner att de inte kan uttrycka utan att bli avfärdade direkt. Fördomar kan gå åt alla håll, och i testvisningar av filmen har det dessutom visat sig att vissa i publiken tolkat Kristoffers karaktär som sverigedemokrat redan från första scenen, trots att han inte uttryckt en enda politisk åsikt för att styrka detta. Vi hade på känn när vi skrev karaktären att publiken skulle ha fördomar mot honom och ville därför utmana publiken kring detta. Vi ville också rollsätta en person som människor kan relatera till och Kristoffer har både en unik och vardaglig utstrålning som vi tyckte gav karaktären ett djup. Han är en fantastisk skådespelare och redan när vi provfilmade satte han bättre ord på filmens handling än vad jag själv kunde göra.

Vad händer för dig härnäst?

Det finns en del öppningar och flera idéer som sagt, men inget så pass konkret som jag vågar dela med mig av riktigt än tror jag.

Finns det planer på långfilm eller är det inget som lockar?

Jag älskar verkligen det korta formatet som har förutsättningar och för med sig möjligheter som det långa formatet saknar. Jag tror man ska ge projektet det format det bäst tjänar på liksom, det kanske inte ens är rörlig bild. Men jag grunnar ju absolut på flera saker som kräver större utrymme och är definitivt sugen på och hoppas kunna göra långfilm också.

(publicerad i februari 2019)