Intervju med Julia Lindström

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Daddy's Girl

Hallå där…Julia Lindström som under Göteborg Filmfestival tidigare i år vann ett av Filmsveriges finaste pris med sin film Daddy’s Girl, som för övrigt går att se på SVT Play till februari 2021. Hur kändes det att vinna Startsladden?

Det kändes helt sjukt kul! Jag blev otroligt förvånad och glad. Vi har haft en lång resa med den här filmen så det kändes riktigt kul!

Du säger att du blev förvånad, så du hade någon annan film som förhandsfavorit?

Ja, jag blev väldigt överraskad och fattade egentligen inte när de läste motiveringen att det var Daddy’s Girl som vunnit förrän sista raden lästes upp. Jag trodde den fantastiska Utan er (Jean-Luc Mwepu, 2020, reds anmärkning) skulle vinna. Det är en sjukt fin poetisk film som påverkade mig mycket. Den borde alla se!

Hur skulle du vilja beskriva Daddy’s Girl för de som inte redan sett den?

Det är en spännande, rolig och skitig film om en 14-årig tjej, Lo, och hennes relation till sin pappa. Filmen följer Los, för henne oproblematiska, sexuella uppvaknande som får en helt annan betydelse när hennes pappa ofrivilligt blir indragen i historien.

Du har tidigare nämnt att filmens ämne uppfattats som kontroversiellt, vill du utveckla det?

Jag tror att det är svårt för oss vuxna att prata om ungdomar och sex. Det är lätt att de, speciellt tjejer, ses som offer och vi glömmer hur stor del det är av att bli vuxen. Många som sett filmen eller sett oss pitcha den blir nog påminda om sina egna liv eller rädslan för att deras barn ska bli utsatta för något på nätet exempelvis. Vi har många föreställningar om att sex för ungdomar är farligt och en grund till oro, vilket gör att vi glömmer bort att även ungdomar har en egen lust och längtan efter sex. Det är många nyblivna pappor som haft stort behov av att diskutera filmen efter att de sett den, vilket är kul. I filmen ser huvudkaraktären Lo på porr, jag kämpade länge för att få visa vad det var hon såg på: en onanerande objektifierad man. Men det har många regerat på som för grovt så i den slutgiltiga klippningen ser man knappt honom. Jag tror att detta beror på vem det är som tittar på vad. Jag tror att det inte varit lika provocerande att en ung kille såg på en onanerande tjej. Jag tror också att det varit mindre provocerande om hon såg på ett par. Alltså att avsaknaden av en kvinna i porr provocerar oss.

Även din förra film, Grab Them by the Balls, utforskar ju i viss mån kvinnlig sexualitet. Är det ett ämne som fascinerar dig extra eller är det bara en slump?

Den filmen gjordes på en vecka från idé till färdig film som en rent svar på Donald Trumps uttalande: ”grab them by the pussy”. Men jag tycker att Grab Them by the Balls i första hand handlar om gruppdynamik och var gränsen går för vad som är ett övergrepp och inte. Daddy’s Girl handlar även om föräldraskap och om hur svårt det är för en pappa att prata om sex med en tonårsdotter, samt om en längtan efter att vara fri och farlig. En längtan som också på sätt och vis beskrivs i min examensfilm Mamma (även denna går att se på SVT Play, reds anmärkning). Med Daddy’s Girl var det viktigt för mig att inte göra pappan till en antagonist som vill sin dotter illa, utan han försöker vara den bästa förälder han kan men att det är inte alltid så lätt. Under utvecklingsarbetet med filmen pratade vi mycket om att en konflikt i en film är som mest intressant om alla sidor av konflikten har rätt. I Daddy’s Girl har Lo rätt att utforska sin sexualitet men hennes pappa Rune har också rätt att oroa sig för nått som han tror är farligt för henne.

Det sammanlagda värdet av priset uppgår till runt 350 000 kronor, vilket gör det till ett av de större filmpriserna man kan få. Hur kommer pengarna påverka dina framtida möjligheter att göra film?

Det påverkar självklart på ett positivt sätt, mycket av pengarna består av olika tjänster för att göra en ny kortfilm men nu arbetar jag mest med längre format så jag hoppas att jag kan använda de tjänsterna till långfilm istället. Men det är något som jag måste undersöka tillsammans med finansiärerna och bidragsgivarna.

För de som inte känner till dig så väl, hur skulle du beskriva din bakgrund som filmare?

Jag började med dokumentärfilm men gick snabbt över till fiktion där jag direkt kände mig mycket mer hemma. Hur klyschigt det än låter så är karaktären allt för mig. Den bestämmer tempot i kameran, musiken och kläderna. Jag tror på autenticitet och älskar karaktärer som jagar situationerna som känns större än själva livet. Det kan till exempel vara att få dansa själv på en tom parkeringsplats som huvudkaraktären Amanda gör i Mamma

Du pluggade vid Den norske filmskolen i Lillehammer 2013-2016, tror du valet att studera i Norge kontra Sverige påverkat dig som filmskapare?

Ja det tror jag. Jag har lärt mig ett nytt språk, norska, och även danska eftersom våra lärare kom från den danska filmskolan. På Lillehammer jobbade vi bara med längre format vilket snabbt gjorde att man tog bort rädslan för att göra långfilm eller tv-serie. I Norge har man också vågat satsa mycket på nya berättare och berättelser vilket varit intressant för mig som filmskapare. Jag fick också mycket frihet att forska i mitt eget visuella uttryck som jag kallar Dark Poetic Power Trash.

Det låter spännande, vill du förklara närmare vad det innebär?

Jag arbetar alltid med överskrifter främst för det visuella arbetet och är extremt bestämd hur mina bilder ska se ut. Men jag använder också överskrifter för utvecklandet av karaktärer och historier. Överskrifter underlättar mycket i kommunikationen av regivisionen eller den där stämningen eller den svårförklarade själen till en film eller ett projekt. Främst är det ett kommunikationsredskap så att alla i teamet ska prata samma språk men det underlättar också i samtal med finansiärer eller när man till exempel pitchar ett projekt.
Dark Poetic Power Trash är sammanfattning över vad som är det viktigaste för mig i mitt berättande.
Dark: Mörker, suspens, ångest och hemligheter
Poetic: Subjektivitet, frihet, eufori och närbilder. Jag har exempelvis en stor fascination för närbilder av händer.
Power: Energi, tempo och driv
Trash: Klass, ”bad taste”, cigaretter och någon form av fuck off- känsla som jag själv aldrig tycks växa ifrån

Har du upplevt någon skillnad att göra film i Norge jämfört med Sverige?

Jag har tyvärr gjort alltför lite film i Sverige för att kunna uttala mig, men jag upplever att det finns en större bredd i hur filmer ser ut både i stil, genre och så vidare i Norge än i Sverige. Fast jag vet inte om det stämmer eller om jag bara är närmare den norska branschen fortfarande. Men nu bor jag ju i Stockholm igen och målet att göra mer film här. Just nu jobbar jag med ett svenskt långfilmsmanus och en svensk tv-serie och det är riktigt skönt att få skriva och regissera på svenska.

På tal om Norge arbetar du för tillfället med en norsk tv-serie, Hjerteslag, hur skiljer sig det arbetet från att göra film?

Processen med Hjerteslag har varit snabb, och det känns alltid skönt att veta att det man jobbar med har ett greenlight samt en kanal som det ska visas på när man kommer in i processen. Man jobbar utan ovisshet, vilket är en enorm trygghet. Hjerteslag är också det första projektet som jag inte är idéskapare av och det har varit befriande att inte bära hela ”bördan” själv även om allt man gör blir till sin baby. Om jag inte hittar sätt att älska mina karaktärer och gå all in för ett projekt borde jag nog inte göra det, men samtidigt måste man jobba för att försvara alla sina karaktär – även de som på pappret är hemska eller ”dåliga” – för att skapa hela och komplexa karaktärer. Rena klassiska hjälte/antagonist-historier är inget som intresserar mig.

Du har nu gjort flertalet kortfilmer och även testat på att göra tv. Av dina tidigare svar att döma verkar det som att även en långfilm är på gång snart, stämmer det?

Absolut! Just nu har det blivit mycket tv, för att man vet att det blir av och det betalar hyran, men nu jobbar jag också på min debutlångfilm, vilken bygger på samma tematik som Daddy’s Girl – om än mer utvecklad. Först tänkte jag att det var dumt att göra tv innan jag gjort långfilm men när jag nu stått så mycket on set på grund av Hjerteslag så känner jag att det gett otroligt mycket. Man lär sig på alla projekt, alla har sin egen process och det har varit intressant att lära känna den mer kommersiella delen av film- och tv-branschen. Jag har också fått erbjudanden att göra andras långfilmer men känner att min debutfilm ska vara min. Den ska kännas som ett fyrverkeri och samtidigt vara rå och ärlig, som mina kortfilmer.

Avslutningsvis, har du några fler nya projekt på gång den närmaste tiden?

Ja! Jag jobbar på en tv-serie här i Stockholm för Yellowbird tillsammans med min fantastiska manusförfattare och bästa vän, som jag också skrev Daddy,s Girl och Mamma med, Amy Black Ndiaye. Just nu skriver vi manus och jag ska regissera de 8 avsnitten senare i år. Innan dess ska jag också regissera säsong 3 av Hjerteslag i Oslo och mellan varven skriver jag på min debutfilm.

(publicerad i mars 2020)

Favoritfilmer

Nedan listar, utan inbördes ordning, Julia Lindström sina sex svenska favoritfilmer. Och nämner några till. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.