Intervju Manuel Concha

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Suedi

Hallå där…Manuel Concha vars Suedi går upp på Viaplay den 1 oktober. Hur är det med premiärnerverna?

Jag har tänkt en del på att jag egentligen skulle vilja vara lite nervös och on the edge men jag är fortfarande kvar i allt det tekniska med filmen så jag har inte hunnit bli det. Jag har inte ens reflekterat över att den ska recenseras. Sedan kan jag dessutom inte förändra något nu, och jag vill inte förändra något heller. Det är kanske låter kaxigt att säga det men jag är jättenöjd med filmen.

Nu går filmen upp direkt på Viaplay istället för en traditionell biopremiär. Hur gick tankarna där?

Från början var förstås tanken att filmen skulle gå upp på bio, det var Viaplay också inställda på. Det finns ju en speciell i känsla i att se en film på stor duk och så vill jag ju komma in i värmen på Filminstitutet liksom, haha. Sedan så vill man ju så klart ha gjort den mest sedda filmen på bio i Sverige. Men på grund av allt som hände med Coronan kom vi överens om att det inte blir någon biopremiär. Och när väl beslutet hade fattats kändes det ändå skitbra.

Vilka förväntningar har du när det gäller en eventuell publik?

Jag har hela tiden tänkt brett, att det ska vara en inkluderande film som når en bred publik. Målet har varit att göra Sveriges roligaste film så att folk går ut från biograferna, även om det nu inte blev biopremiär, och skrattar. Om de sedan när de kommer hem också fått med sig lite tankar om sina egna fördomar är det ett plus i kanten.

Hur skulle du kort beskriva filmen för de som inte känner till något om den?

Den handlar om en kille som hittar 90 miljoner med sina två polare. Den ena sticker till Thailand, den andra till Las Vegas. Men Mahmoud, som är född och uppvuxen i en förort, köper istället Volvo, villa i ett fint område, vovve samt en ny identitet som Sebastian von Steinberg. Allting går bra tills Sverige beslutar att byta ut sina 500-kronorssedlar. Så hur ska han nu kunna tvätta 30 miljoner på två veckor?

I filmen försöker huvudkaraktären Mahmoud som du tidigare varit inne på göra allt för att bli accepterad som svensk. Förutom namnbytet och villaköpet går han också till en talpedagog för att jobba bort sin ortensvenska samt skapar en alternativ biografi om sig själv. Precis som Mahmoud är ju du också vad som ibland kallas för andra generationens invandrare och är uppvuxen i en förort. Känner du igen dig i honom och hans strävan efter acceptans?

Ja, absolut. Till stora delar, typ 85 procent, är filmen baserad på mitt liv. Jag är själv väldigt identitetssökande så den här filmen har varit lite som terapi för mig. Men om vi backar bandet lite så hade jag gjort en hel del mörka grejer, till exempel Den enda vägen (2017), samt TV-serierna Alex och Heder Så jag kände att jag ville göra en rolig film. Men så var det val i Sverige 2018, då jag bodde i USA, och när jag såg på de svenska nyheterna därifrån blev jag skitledsen. För jag började tänka på att det finns ett främlingsfientligt parti här som växer. Och på 90-talet så fanns det ett annat parti i Sverige som var främlingsfientligt. Så jag började fundera på hur hela den eran påverkade mig och andra med liknande bakgrund. Den skapade en känsla av utanförskap som vi alltid bär med oss, och jag tror tyvärr aldrig att jag kommer kunna sudda bort den.

Är känslan att inte ses som så kallad traditionell svensk något som du tycker är frustrerande eller är du ok med det?

Tidigare var jag bitter över det och även om jag nog aldrig kommer vara ok med det så upplever jag det numera snarare som en fördel. Jag kan spanska, jag kan en annan kultur, jag kan berätta andra historier. Jag har väl egentligen alltid sett det som en positiv grej inombords men utåt har jag liksom presenterat mig som ”Jag heter Manuel, jag är född och uppvuxen i Sverige men mina föräldrar kommer från Chile”. Men varför säger jag MEN de kommer från Chile när det i stället borde vara ett OCH de kommer från Chile?

Du har ju tidigare skildrat rasism och identitet i Batter (2014) och Den enda vägen (2017), är det svårare att angripa en liknande tematik i komediform jämfört de andra dramafilmerna?

Nej, jag tycker inte det. Jag föredrar att berätta om allvarliga och tunga ämnen i komedier. Jag försökte hela tiden att balansera tonen i filmen och det tyckte jag vi lyckades väldigt bra med, i klippningen och även i manuset. Sedan tycker jag rent allmänt att det är svårare att göra komedi eftersom det som är kul för mig kanske inte är kul för andra.

Du har inte bara regisserat och skrivit manus för Suedi utan även producerat samt fotat den. Hur är det att ha så många olika tunga roller i en produktion?

Alltså jag började göra film helt själv hemma i Malmö. Så det här är egentligen bara en förlängning av det. Visst, nu har jag mer pengar att jobba med men jag kände att jag liksom ville go back to basics. Jag kan samarbeta med andra också. Jag har regisserat andras tv-serier och tagit in andra fotografer till mina reklamfilmer men just med den här historien, och med min förra film, så hade jag en väldigt tydlig vision med vad jag ville och hur jag ville berätta.

Du har tidigare gjort filmer som utspelar sig i Malmö medan handlingen i den här filmen är förlagd till Stockholm. Någon speciell anledning till det?

Jag tänkte i början jag skulle göra den i Malmö. Men sedan tycker jag att Stockholm är en väldigt intressant stad. Dels för att jag är en invandrare i den, och dels för att klasskillnaderna inte syns på samma sätt där som i Malmö. Livet i förorterna är så långt ifrån det på Östermalm och de världarna möts liksom aldrig trots att de ändå ligger i samma stad. Och för mig är det ett så jäkla intressant fenomen.

På tal om identitet och Malmö. Du är ju kusin med den gamla landslagsmannen och MFF-storspelaren Matias Concha. Hur är det med det egna fotbollsintresset?

Jag spelade precis som Matias i Kulladal. Jag spelade i förstalaget och han i andralaget, detta är sanningen, haha! Jag vann Gothia Cup sedan gick jag över till MFF som 14-åring men i samband med det började mitt filmintresse att ta överhanden. Men jag har än idag ett stort fotbollsintresse och jag tror det genomsyrar hur jag jobbar med film. För även om det är mitt namn som syns överallt ser jag mig själv som en extrem team-player och min egen roll är lite av en lagledare.

Så det var aldrig aktuellt med någon ordentlig satsning på fotbollen?

Alltså jag träffade Zlatan och de andra talangerna men jag var bara kvar i MFF i 2–3 månader. Men jag kommer ihåg att man fick MFF-tröja som alla tjejer älskade så jag sa till Matias ”du måste börja spela här!” haha. Sedan gick han dit och han är lite mer organiserad och disciplinerad än vad jag är, han är ju halvsvensk, haha. Så om tränaren sa åt honom att göra givakt gjorde han det. Jag var liksom mer ifrågasättande hela tiden.

Om vi återgår till Suedi så är ju casten i filmen minst sagt imponerande, både när det gäller huvudroller samt mindre roller och cameos. Vad var det hos Kardo Razzazi som fick dig att vilja ha honom i huvudrollen?

Jag har haft koll på honom ända sedan han hade en liten roll i serien Starke man som jag var med och regisserade. Jag gjorde i och för sig inte det blocket av serien som han var med i men jag kommer ihåg att Claudia (Claudia Concha Galli, Manuels fru och skådespelare som var med i Starke man och även producerat samt medverkar i Suedi, reds. anm.) kom hem och sa att han är grym! Så jag har ända sedan dess haft ett öga för honom och vi har gjort saker tillsammans tidigare, exempelvis Heder. Hans roll där var också speciell för mig eftersom han inte spelar kriminell, vilket tyvärr många killar med invandrarbakgrund får göra. Tvärtom är han polis, en skön polis till och med. Så när vi jobbade med Heder bad jag honom komma hem till mig för att provfilma. Det jag gillar med Kardo är hans tyngd och sedan har han dessutom något i blicken som är väldigt sorgset och oskuldsfullt. Och han har även den komiska timingen, utan att egentligen att veta om det.

Och hur var det att jobba med svenska komikerikoner som Suzanne Reuter, Johan Ulvesson och Claes Månsson?

De har ju en komisk timing som är helt fantastisk så jag är så jävla glad att de är med. Suzanne Reuter är ju Sveriges Meryl Streep och jag såg henne framför mig hela tiden när jag skrev hennes roll. Så jag sa till Claudia ”du kanske känner henne lite och kanske kan fråga henne om hon vill vara med?” Sedan gjorde vi en dålig pitch för henne så först tackade hon nej. Men sedan när hon fick läsa hela manuset ringde hon och sa att det lät smart och att hon verkligen ville göra rollen. Johan Ulvesson såg jag på teatern och kände direkt att honom vill jag jobba med, och Claes Månsson jobbade jag med på Lingonligan. Men jag – och nu låter jag okunnig – såg aldrig Lorry så att de spelat mot varandra där var en detalj jag inte tänkte på.

I samband med din långfilmsdebut Mañana (2009) sa du i en intervju med Svenska Dagbladet att du ville komma bort från stereotypen med en fattig invandrarkille som blir kär i en blond och rik svensk tjej. Men nu hamnade du själv där också.

Jag vet, jag vet!

Vad var det som hände?

Att jag träffade och blev kär i en tjej från Solsidan, plain and simple, haha! Nej, men hela den grejen kom efter att gjort en hiphopmusikal / kortfilm tillsammans med Gonza (programledaren, skådespelaren och hiphopartisten Gonzalo Del Rio Saldias, reds. anm.) och blev kontaktad av ett stort produktionsbolag i Stockholm. De letade efter en ny Josef Fares och de ville att jag skulle berätta om det klassiska mötet mellan en invandrarkille och en svensk tjej. Eller om min uppväxt bland knark och betong. Och jag kommer ihåg att jag gick ifrån det mötet och kände att nej, det där vill jag inte göra. Så därför var det hela tiden viktigt för mig att jag inte skulle fokusera på sådana grejer i Mañana. Sedan gjorde Daniél Espinosa, som är lite av en mentor för mig, Snabba Cash (2010) och den skiljer sig liksom från andra filmer på det temat i och med att han inte glamoriserar våldet eller den världen på något sätt. Då kände jag liksom ”Fan, det är så man ska göra. Det är jävligt bra”. Då kunde jag också och öppna upp dörren lite för att göra liknande filmer.

Du har både pluggat och bott i Los Angeles i flera olika omgångar. Finns det ett sug efter att även göra film där?

Första gången jag åkte dit var jag nitton och då bodde jag där i två år, så det har på något sätt blivit ett hem för mig. Det är klart att jag skulle vilja jobba med de stora skådespelarna där, ha en stor budget, eller filma i det där ljuset! Men det är inte därför jag har varit där. Skulle jag vilja göra Marvelfilm? Jag gillar inte ens Marvel. Men min dotter älskar Men in Black-filmerna så jag skulle kanske göra Men in Black 5 för hennes skull, haha.

Det har tidigare pratats om att du ska återvända till att berätta om Malmö i en dramaserie som skulle påminna om The Wire eller Gomorra. Det låter ju otroligt intressant, är det ett projekt som fortfarande lever?

Det är högst levande för mig. För det är min hemstad och alla de där riktiga historierna om människorna i staden, och allt det tragiska bakom det, är jag väldigt insatt i och skulle vilja berätta om. Men på grund av lite olika anledningar har jag inte riktigt varit redo för det, för det måste verkligen göras på rätt sätt.

Hur ser annars den närmaste framtiden ut för dig?

Den senaste tiden har jag bara fokuserat på Suedi, och jag fokuserar fortfarande på den. Sedan har det senaste året varit tufft och tragiskt på det personliga planet och det tror jag att jag måste ta tag i nu. Men jag har ett eget projekt som jag jobbar med, annars är det mycket tv-serier nuförtiden.

(publicerad i oktober 2021)

Nedan presenterar Manuel Concha fem av sina svenska favoritfilmer

Klicka på filmtitlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.

Läs mer