Intervju med Fredrik Gertten

En artikel av
Per Perstrand, presskommunikatör, Filminstitutet
Jozi Gold

I april var det premiär både på bio och online för Jozi Gold, en ny dokumentär av Fredrik Gertten och Sylvia Vollenhoven, som följer den sydafrikanska miljöaktivisten Mariette Liefferinck i hennes kamp mot den mäktiga gruvindustrin i Johannesburg. Filminstitutets Per Perstrand fick en pratstund med Fredrik Gertten om filmen, och om nya strategier för att nå ut i coronatider.

Gruvnäringen i Sydafrika är en av världens största industrier, men det finns en katastrofal baksida. Johannesburg befinner sig nu i en miljömässig mardröm där tusentals ton radioaktivt avfall förorenar luften och vatten för boende i enorma områden. Gruvdriften har också gett upphov till koloniala plundringar och kränkningar av mänskliga rättigheter. Allt medan staten och företagen som tjänar pengar på katastrofen gör allt för att komma undan ansvaret. 

Om detta har regissören Fredrik Gertten – med dokumentärer som Bananas!*Bikes vs Cars och senast Push på sin cv – gjort en film tillsammans med Syliva Vollehoven, filmare och journalist baserad i Kapstaden. De båda blev vänner när Gertten arbetade som korrespondent Sydafrika på 1980- och 90-talen. Första delen av lanseringen av Jozi Gold var just i Sydafrika där filmen visades på bio, vid universitet och ute i gruvsamhällen.

– Mottagandet i Sydafrika var fantastiskt, säger Fredrik Gertten. Vi fick bra kritik i tidningarna, med rubriker om att ”det här visste vi inte”. Vilket är ganska märkligt, kan man tycka. Kunskapen om att folk blir sjuka av det vattnet och dammet har ju alltid funnits bland de människor som bor där, och även på universiteten och hos gruvbolagen själva. Det har bara inte varit en nyhetsstory, eftersom det finns så starka intressen mot att detta inte ska komma ut. Både den gamla och nya regimen har varit både beroende av, och insyltade i gruvindustrin. Så filmen skakade om ganska mycket.

Tanken var att Jozi Gold skulle få världspremiär på den stora dokumentärfestivalen CPH:DOX i Köpenhamn i mars, men på grund av reglerna kring corona-spridningen valde festivalen att göra en nedbantad onlineversion, utan några publika visningar av filmen.

– Vi stod inför valet att antingen skjuta på allting, eller se vad som hände. Vi tyckte det kändes roligare att försöka göra någonting. Det finns något slags energi i att ändå göra detta. Nu släpper vi filmen simultant och sätter igång samtalet. Det är klart att filmen tar stryk, men det gör nästan alla filmer som släpps nu, så vi är inte ensamma. Det är en smärta som delas av många. När viruskrisen lägger sig kan vi få hit huvudpersonen, och nu när vi fått upp intresset för henne kan vi göra fler event framöver.

Huvudpersonen, ja. Det är Mariette Liefferinck, en vit afrikaans-kvinna med en bakgrund i Jehovas vittnen, som envist kämpat mot gruvjättarna. En person som blivit besvärlig för många, och som Fredrik Gertten beskriver som både märklig och inspirerande:

– Det är så fascinerande att en farmor utan utbildning kan fixa detta. Det var det som lockade mig att göra filmen: att en miljökämpe, en människa som gör skillnad, kan se ut precis hur som helst. Hennes folkbildningsprojekt är att ta runt folk på turer, och vid det här laget är hon uppe i 50 000 personer. Hon har vunnit seger på seger. För mig är hon en Greta Thunberg, en person som kom från ingenstans och lyfter fram kunskap som egentligen finns tillgänglig för alla, men som verkligen får den att nå ut. Det är det som Mariette också lyckats med. Vi behöver de människorna.

I Fredrik Gerttens förra dokumentär Push (2019) skildras hur den globala bostadsmarknaden trycker ut både fattiga och vanlig medelklass ur storstäder världen över. Där möter vi bland annat den amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stieglitz. Diskussionen som förs i den filmen går också att applicera på Jozi Gold, menar Gertten, och är än mer aktuell nu i coronatider.

– Det handlar om väldigt grundläggande frågor om business kontra moral. I Push säger Stieglitz: du kan tjäna väldigt mycket pengar på att föstöra planeten, men det är något fel i att göra det. Den diskussionen går ju att applicera också på Jozi Gold – du kan tjäna enorma pengar på att plundra jorden och förgifta människor, men det är inte riktigt rätt. Och det är kanske det samtalet vi alla måste ge oss djupare in i, när vi går ur corona-krisen. För inte fan vill vi gå tillbaka till samma värld och samma  klimatkris efter detta, och fortsätta plundra planetens resurser på ett oansvarigt sätt?

Det spekuleras i om karantänen kommer att påverka vårt beteende även när krisen är över, så att vi vänjer oss vid att se ny film hemma i tv-soffan istället för på bio. Jag frågar Fredrik om han tror att folk kommer att sluta gå på bio?

– Jag hoppas inte det. Jag hoppas ju att biograferna kommer tillbaka. Dokumentärfilm mår oerhört bra i publika sammanhang. Jag är väldigt mycket ute och visar mina filmer för publik, och det händer någonting när folk ser film tillsammans. Du känner det i rummet. Om den här krisen kan föra något positivt med sig så hoppas jag att den kan bryta upp den visningsmodell som gäller i de flesta länder. I Sverige har vi ju ett biomonopol i form av Filmstaden och Svenska Bio som bestämmer reglerna. Vi kommer inte in på deras biografer om inte vi har ett fyra månaders holdback [tiden innan en film får släppas på strömning efter biopremiären] och alla filmer behöver inte ha det. Man skulle kunna speeda upp tempot i de olika visningsfönstrena och vara mer flexibla utifrån vilka filmer vi pratar om. Det vore bra för alla.

– Jag förstår att folk söker mycket lätt underhållning just nu, men det kommer också behövas filmer för att föra djupare samtal. Folk är genuint intresserade av att förstå sin värld, och där har dokumentärfilmerna en väldigt bra plats.

Läs mer om Fredrik Gertten och ett urval av hans tidigare filmer

  • En skildring av fotbollslaget Malmö FF under säsongen 1997, som följer spelarna på och utanför planen, och även de mest hängivna supportrarna – med smeknamet ”blådårar” efter de blå och vita matchtröjorna. Ett av många samarbeten med brodern Magnus Gertten, som också är regissör och producent. Paret gjorde även uppföljaren Blådårar 2 - Vägen tillbaka (2002) tillsammans med Stefan Berg.

  • Gerttens kanske mest kontroversiella film är en thrillertät dokumentär om en amerikansk advokat som drabbar samman med den multinationella jätten Dole Food Company. Dole anklagas för att ha orsakat sterilitet hos ett stort antal plantagearbetare i Nicaragua genom att använda ett förbjudet bekämpningsmedel, och rättegången blir historisk. Filmen möttes av stark kritik hos Dole, som gick till rätten och anklagade Gertten, producenten Magdalena Jangård och WG Film för förtal.

  • Uppföljaren till Bananas* är en bakom kulisserna-skildring av hur Doles stämning, och försök att tysta ned filmen, påverkade arbetet. Inför Doles hot lät Gertten kameran rulla och diskuterar frågor kring yttrandefrihet, demokrati, maktmissbruk och mediastrategier.

  • En film om kampen mellan cyklister och massbilismen, ett ständigt växande miljöproblem. Gertten möter aktivister och tänkare som kämpar för bättre städer, och som vägrar sluta cykla trots att allt fler dödas i trafiken, och beskriver de mäktiga intressen som tjänar på privatbilismens framväxt och som investerar miljarder varje år på lobby och reklam för att skydda sina affärer.

  • Närgånget och nyfiket skriver Fredrik och Magnus Gertten berättelsen om Zlatan Ibrahimovic innan han blev "Ibra" med en hel värld. En kaxig supertalang från Rosengård: lika karismatisk som briljant men med en vrede inom sig ständigt på gränsen att explodera ute på planen. Paret följde Zlatan under två års tid i Malmö FF, under övergången till Ajax och hans första tid i Holland.

  • Kritikerhyllad festivalfavorit som skildrar den alltmer galna globala bostadsmarknaden, där arbetar- och medelklassen trycks ut från städer, samtidigt som finansjättar använder bostäder för att säkra sina pengar. Gertten följer bland andra Leilani Farah, FN:s särskilda rapportör om bostäder, författaren Roberto Saviani och den amerikanska nationalekonomen och Nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz.

Se filmen