Gösta Berlings saga / del II (1924)



Stumfilmsklassiker som bygger på Selma Lagerlöfs klassiska debutroman om den avsatte prästen och kavaljeren Gösta Berling som befinner sig på det rika godset Ekeby i Värmland. Här fördriver han tiden, tillsammans med tolv andra lata kavaljerer, med kortspel, fest och flaska under beskydd av godset ägare, den fruktade majorskan. Filmen räknades som den dittills största svenska filmproduktionen när det begav sig 1924.

"Här vilar Cavalieren Gösta Berling, afsatt Prest anklagad för att hafva dödat allt hvad han älskat högst på jorden." Lars Hansons försupna rollfigur skriver sin gravskrift på väggen i en smedja, med en bit kol. Men innan han hinner ta livet av sig står majorskan, spelad av den magnifika Gerda Lundequist, i dörren. Hon tål inte hans självömkan: "Tror han att man slipper ifrån sådant där med att ligga der stel och död och kallas ett vackert lik? Tror han förresten inte, att de flesta i denna verlden redan ä' döda? Tror han att jag lefver, Gösta Berling?"

Majorskan, härskarinna på bruket Ekeby, har bedragit patronen och Gösta Berling, en av de tolv "kavaljerer" hon gett en fristad i en flygel, har varit redlös i predikstolen och orsakat en ung kvinnas död. Nu är de utstötta, och ett av filmens motiv är deras botgöring. Majorskan drar på sig fårskinnspälsen och vet vart hon ska. Gösta är en vilsen själ.

Selma Lagerlöf avskydde manuset och försökte stoppa filmatiseringen av romanen.  Hon hade varit nöjd med Mauritz Stillers Herr Arnes pengar men tyckt att han vandaliserat "En herrgårdssägen", förlagan till filmen Gunnar Hedes saga. När han nu hade skurit bort, rätat ut, lagt till och flyttat om i Gösta Berlings saga, fick hon nog. Allra värst var det tilldiktade slagsmålet i kyrkan. "[…] då jag ser att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre.” Men rättigheterna var sålda och protesterna förgäves. SF:s enda tänkbara ersättare, Victor Sjöström, var redan i Hollywood.

Stiller hade stått på scen sedan han var sexton. Han gjorde sin första film 1912, och förstod genast det nya mediets möjligheter. Men skulle filmen bli en konstform jämbördig med teater och litteratur, gällde det att hävda dess särart – inte minst spelmässigt. Det skulle ta ett tag att göra upp med traditionerna. Här böjer Greta Garbo och Jenny Hasselquist med jämna mellanrum huvudet bakåt med slutna ögon, och vi får gissa om det är av vanmakt eller åtrå. Lars Hanson står lika ofta blickstilla med hakan lyft och bröstet utspärrat, och man blir osäker på om hans vilt stirrande blick ska uttrycka stolthet eller vansinne. Gerda Lundequist, en av teaterns stora nordiska tragedienner, är decennier före dem. Spärrar hon upp ögonen så är det för att gården brinner ner. Och hon hinner knappt in i bild förrän hon visar sin auktoritet – hon slår en dräng som pryglar en häst, knuffar en länsman som är för långsam, örfilar sin åldriga mor… Kavaljererna fruktar och högaktar henne. "Hon är makalös!"

Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen blev ett mästerverk. Han lämnade Sverige för Hollywood, och följdes av Stiller och den nyupptäckta Greta Garbo. En av de regissörer som tog över Lagerlöf-projekten var Gustaf Molander, som skrivit manus till flera av de tidigare filmerna. Men Lagerlöf saknade det som varit. "De äro lugna hyggliga karlar dessa regissörer, men de ha inte Sjöströms genialitet eller Stillers reklamlust och deras verk är också lugnt och medelmåttigt.”

Molander var chef för Dramatens elevskola när Stiller rollbesatte sin film, och rekommenderade Greta Gustafsson och Mona Mårtenson (Ebba Dohna). Gustafsson bantade ner sig, fick ett nytt efternamn, fotograferades av geniet Julius Jaenzon och blev en av världens största stjärnor. En recensent som efter filmens första del liknat henne vid en okryddad brödbulle, undrade efter del två vad det varit för fel på honom.

Nina Widerberg (2016)

Originaltitel	Gösta Berlings saga / del II : I auktoriserad bearbetning för filmen
Svensk premiärtitel	Gösta Berlings saga / del II
Internationell titel	Gösta Berling's Saga, Part II
Distributionstitel	Gösta Berlingin taru II sarja (loppu) (Finland) Gösta Berlings saga Serie II (Slutet) (Finland) Gösta Berlings Saga (Danmark) Gösta Berlings Saga (Norge) Gösta Berling (Tyskland) Gösta Berling (Österrike) The Atonement of Gosta Berling (Storbritannien) The Legend of Gosta Berling (USA) The Story of Gosta Berling (USA) The Story of Goesta Berling (USA)

Regi	Mauritz Stiller
Manus	Mauritz Stiller Ragnar Hyltén-Cavallius
Foto	Julius Jaenzon (som J. Julius)
Arkitekt	Ragnar Brattén Erik Jerken Vilhelm Bryde (interiörer)
Rådgivare	Gustaf Upmark (kulturhistorisk rådgivare)
Inspicient	Olof Ås Nils Elffors (pyrotekniker)
B-foto	Carl-Axel Söderström
Stillbildsfoto	Julius Jaenzon (som J. Julius)
Musikarrangör	Rudolf Sahlberg (Röda Kvarn, Stockholm)
Dekormålare	Erik Johansson
Kläder	Ingrid Günther
Smink	Manne Lundh Ester Lundh
Textdesign	Alva Lundin

Lars Hanson	Gösta Berling, avsatt präst
Gerda Lundequist	Margaretha Samzelius, född Celsing, majorska
Hilda Forsslund	Margarethas mor
Otto Elg-Lundberg	Major Samzelius, brukspatron
Sixten Malmerfelt	Melchior Sinclaire, brukspatron
Karin Swanström	Gustafva, hans hustru
Jenny Hasselquist	Marianne, deras dotter
Ellen Cederström	Märtha Dohna, grevinna
Torsten Hammarén	Henrik Dohna, hennes son
Greta Garbo	Elisabeth Dohna, dennes hustru
Mona Mårtenson	Ebba Dohna, Henriks syster
Sven Scholander	Sintram, brukspatron
Svend Kornbeck	Christian Bergh, f.d. kapten, numera kavaljer på Ekeby
Hugo Rönnblad	Beerencreutz, kavaljer
Knut Lambert	Rutger von Örneclou, kavaljer
Oscar Bergström	"Patron Julius", kavaljer
Jules Henri Gaston Portefaix	Anders Fuchs, f.d. major, numera kavaljer
Albert Ståhl	''Farbror Eberhard,'' kavaljer
Anton de Verdier	"Kusin Kristoffer", kavaljer
Axel Jacobsson	Lilliencrona, kavaljer
Jan de Meyere	Löwenborg, kallad "den blide Löwenborg", kavaljer
Edmund Hohndorf	Kevenhüller, kavaljer
Theodor Busch	Ruster, f.d. trumslagare, numera kavaljer
Signe Enwall	ej identifierad roll
Birger Lyne	ej identifierad roll
Tom Walter	ej identifierad roll

Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå
	AB Svensk Filmindustri
Distributör i Sverige	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2023

I andra delens inledning rekapituleras slutet av första delen: kyssen mellan Marianne Sinclaire och Gösta Berling och hur hennes far i vredesmod kör ifrån henne samt det stora uppträdet, där majorskan jagas bort från sitt hem och kavaljererna får överta Ekeby.

Marianne har sprungit hela vägen i snön och kölden, men när hon kommer fram, finner hon sig utelåst. Förtvivlad sjunker hon ner i en snödriva, där senare Gösta Berling hittar henne och för henne till Ekeby.

Under tiden vandrar majorskan dag och natt för att söka sin mor och be henne lyfta förbannelsen från henne. Hon hittar henne slutligen djupt inne i skogen. Hon får moderns förlåtelse och denna dör i hennes armar.

Ekeby går snabbt sin ruin till mötes, medan kavaljererna lever livets glada dagar.

På Borg får greve Henrik Dohna en dag ett brev, som gör honom mäkta bestört. Hans äktenskap med Elisabeth i Italien har inte blivit formellt ingånget. De måste båda skyndsamt underteckna nya papper för att bli inregistrerade som äkta makar.

Majorskan kommer tillbaka och samlar allt gårdsfolket på Ekeby, och på natten när kavaljererna sover ruset av sig, tänder hon eld på deras flygel. Men elden sprider sig till huvudbyggnaden, där Marianne bor i ett vindsrum med sitt förr så vackra ansikte vanställt av smittkoppor. Gösta Berling tar sig in och räddar henne åt Melchior, som skräckslagen har kört dit i sporrsträck, när han såg Ekeby brinna.

Ekeby brinner ner, och länsman häktar majorskan. Men Elisabeth Dohna, som förälskat sig i Gösta Berling, kommer springande över isen för att varna honom. Hon möter honom därute, när han i släde är på väg bort från Ekeby. Han tar upp henne i släden för att köra henne hem, men de blir förföljda av en flock vargar och efter en vild färd undkommer de med knapp nöd.

Nästa dag, när Henrik befaller Elisabeth att underteckna papperen som gör deras äktenskap giltigt, nekar hon plötsligt. Det blir skandal, men Gustafva Sinclaire tar hand om Elisabeth och ger henne en fristad hos dem.

Så en dag är den långa, mörka vintern slut. Majoren Samzelius har dött, majorskan har avtjänat sitt fängelsestraff och kavaljererna har med nya förenade krafter återuppbyggt Ekeby. Dit kommer majorskan i sällskap med Elisabeth, hälsad med jubel av alla.

Men hon vill inte ha tillbaka Ekeby. Hon skänker det till Gösta Berling och den kvinna han nu har vid sin sida, Elisabeth.

Censurnummer	33347
Datum	1924-03-13
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2189 meter
Kommentar	Kopiornas längd varierar mellan 2177 m och 2192 m Uppgifter om 2:a och 3:e censur återfinns under Gösta Berlings saga del I (1924/06)

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Färgtyp	Svartvit
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2189 meter
Längd i minuter	80 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

I nästan ännu högre grad än fallet var med flertalet recensioner i stockholmstidningarna av filmens första del kom recensionerna av andra delen att främst handla om filmens innehåll med jämförelser med Selma Lagerlöfs roman, dess personer och förvecklingar. Recensenterna var uppenbart mer intresserade av att kommentera boken som filmats än filmen själv, kanske mest därför att bokens innehåll vid denna tid ansågs så välbekant för de flesta. Sedan samlade man sig till ett slutomdöme om helheten, och det blev sällan helhjärtat positivt.

Den utförligaste analysen av filmen gav åter Robin Hood i StT, som skrev:

"Andra delen av Gösta Berling är överlägsen den första i ett avseende: den är något helare och långt mer effektfull. Men den är underlägsen i ett annat: den innehåller ännu mindre av bokens handling, tankar, känslor, ord -- Selma Lagerlöf är blott ett rudiment, som skymtar fram då och då. Regissör Stiller har i denna andra del visat sin egentliga begåvning -- sinnet för det storvulet effektfulla. Arkitektoniskt bygger filmen nämligen helt på två effekter: Ekeby brand och slädfärden undan vargarna. Det själiska har försummats. Kärleksäventyren med Marianne Sinclaire och Elisabeth Dohna som betyda så mycket i boken, ha i filmen blivit en bisak, de ha slukats av rödtonade eldslågor och polishundar med nedbunden svans.

(-) Eldsvådan, som hos Selma Lagerlöf är en bagatell, har i filmen blåsts upp till en verkligt präktig brasa. (-) Vargfärden måste som helhet betraktas som skäligen misslyckad. (-)

Sedan filmens andra del nu visats kan man våga sig på ett helhetsomdöme. Uppgiften var så stor, att chanserna att lyckas därmed från början varit nästan inga. Svensk filmindustri och regissör Stiller kunna därför vara stolta över, att de över huvud mäktat slutföra arbetet och att så många vackra enskildheter kommit till under inspelningen. De starkaste i Gösta Berlings saga är otvivelaktigt vissa av skådespelarna vilka haft talang nog att verkligen forma sig efter Selma Lagerlöfs stora människor. Om Gerda Lundeqvist kan blott en mening råda: storslagen. (-)

Men regien? För personer, vilka i likhet med undertecknad se en sju filmer i veckan och alltså ha rikligt jämförelsematerial, kan regien i Gösta Berlings saga ej framstå annat än som ganska medelmåttig -- även många av årets svenska filmer ha bjudit på långt bättre regiarbete. Någon verklig inspiration, ingivelse skönjes ytterst sällan. Godt rutinarbete. Hr Stillers insats i Gösta Berling synes främst ha varit igångsättarens, pådrivarens, den starka ledarviljans. Tiden och krafterna tyckas inte ha räckt till verkligt konstnärligt regiskapande.

Filmen Gösta Berlings saga är ett pärlband med ett antal äkta pärlor (Gerda Lundeqvist, Lars Hansons predikningsscen, Greta Garbos ansikte i närbildsfotografering m m) uppträdda bland oäkta pärlor (eldsvådeeffekten, vargfärdseffekten, stillösa texter m m) på en ytterst svag tråd."

Även Marfa i DN, som endast skrivit en ytterst knapphändig recension av första delen, ägnade nu filmen en lång, ingående behandling. Efter att i recensionens början ha ondgjort sig över "den mest bombastiska förhandsreklam som någonsin kommit en film till del i Sverige", skriver hon:

"Att Stillers Gösta Berlings saga är en storfilm, är naturligtvis odisputabelt. Dess omfång är stort, de tekniska resurser den krävt äro också stora, åtminstone för svenska förhållanden, det material som bearbetats är stort. Det har krävts en oerhörd koncentration, och ändå har det inte koncentrerats tillräckligt. Ett av filmens största fel är dess uppdelande i två hälfter. Just när man tror att det skall bli slut på återblickarna och att handlingen skall komma igång på allvar, blir man avklippt på mitten (-). Att filmen saklöst kunde klippas ned till ett tre timmars program, ja till och med vinna på detta arrangemang, framgår med all önskvärd tydlighet, då man sett båda hälfterna av densamma."

Andra delen av filmen kallar Marfa "ett sammelsurium, ett puzzlespel, vars bitar man inte hinner lägga ihop förrän på sin höjd när man kommit hem -- och så med någon ledning av Selma Lagerlöfs bok. (-)

För att nu ta filmen från början så är första delen den bästa. Trots en del långa och villsamma återblick!ar fängslar handlingen: det är en rad ståtliga uppslag, en rad löften. Visserligen är den som exposé betraktad väl lång, men den intresserar och den imponerar. En del episoder äro svaga, t ex kärlekshistorien mellan Gösta Berling och Ebba Dohna, som verkar löst påhängd, utan betydelse varken för Gösta Berling eller filmen. De osmakliga dryckesscenerna äro också för långt utdragna. Bäst äro scenerna i kyrkan, fyllda av en storartad intensitet och stämning. Såväl regissören som Gösta Berling själv (Lars Hanson) ge där det bästa i hela filmen. Där slår också bokens anda emot åskådaren. Skildringarna av festligheterna på Ekeby, presentationen av det unga paret Dohna och den gamla elaka grevinnan och framför allt majorskans dominerande gestalt hålla intresset spänt. Även Ekeby kavaljerer, förlåt, cavalierer, passera revy.

Så kommer andra delen och med den knalleffekterna: Ekeby brand, färden över isen med vargarna m m. Där är det nästan omöjligt att hålla fast den röda tråden -- och det var ju en sådan som skulle skapas genom omarbetningen. Tag t ex Gösta Berlings färd med Elisabeth Dohna över isen. Den är utdragen i det oändliga i en rad av ensartade närbilder, utan spänning och utan stegring. (-) Och Ekeby brand -- ja, efter allt vad amerikansk film visat i den vägen, kan detta inte imponera som något noch nie dagewesenes. Fastän naturligtvis är det den största filmeldsvåda som gjorts i Sverige.

(-) Gerda Lundeqvists majorska är en storartad karaktärsstudie. Första delen dominerar hon helt med sin mäktiga personlighet, det finns inte en detalj man skulle vilja ha annorlunda. Det finns ingenting av onatur i hennes framställning, inga stora gester, hon är äkta alltigenom, hon ä r helt enkelt majorskan. (-)

Uppsättningen är vårdad, säkert mycket stiltrogen och ännu säkrare alldeles för elegant. Dylika praktgemak funnos minsann inte på de gamla herrgårdarna i Värmland vare sig de beboddes av grevar, baroner eller brukspatroner. (-) Men det bästa i boken: charmen, fantasin, det stora Äventyret, som filmens Gösta Berling talar så mycket om, men som man aldrig får se, herrgårdslivet, Värmland, allt detta saknas. Säkert kan endast en svensk, en som själv känner våra herrgårdar, skildra detta, kanske är det bara en värmlänning som kan det."

Det sista var inte bara en "känga" åt Stiller och hans främmande ursprung, det var minst lika mycket ett beklagande av att uppdraget att filma Selma Lagerlöfs roman inte kunnat gå till värmlänningen Victor Sjöström, som nu sedan ett år var i Hollywood.

Det var inte bara Robin Hood i StT, som anmärkte på branden på Ekeby och slädfärden, där ekipaget jagades av vargarna. Refil i AB fann den förstnämnda "alltför uttänjd" och den senare "väl mycket utdragen". Både han, Jens Flik i NDA och Rl i FDP rekommenderade även en kraftig nedklippning av filmen: "Helhetsintrycket skulle vunnit ofantligt" (Jens Flik). "Nedklippt till en femaktare skulle filmen kanske få det liv och den dramatiska spänning man skulle önska" (Rl).

Även filmens slut, som ju inte har någon motsvarighet i Selma Lagerlöfs berättelse, blir föremål för bittra, ibland ironiska kommentarer av flera recensenter: "det starkt amerikaniserade lyckliga slutet" (Jens Flik), "det 'lyckliga slutet' med giftermål (-) taklagsfest, dans och folklustspelsmunterhet" (Waldeck i StD), "Slutet gott, allting gott! Ungefär som i en amerikansk dussinfilm" (SocD).

Om Greta Garbo i sin roll blivit mindre uppmärksammad i första delen, blev hon det desto mer i andra delen: "I denna senare del observerar man särskilt Greta Garbo, som nu har nästan huvudrollen. Hon är både vacker och skicklig." (Rl i FDP).

Och tidningen Arbetaren ger en extra komplimang åt den "unga Greta Garbo, som säkert erövrar platsen som en stjärna av första ordningen inom den svenska filmen".

Vad blev då totalintrycket av mottagandet av filmen?

Anita i SvD formulerade det kanske bättre än någon annan: "Filmens Gösta Berling måste bli en annan än Selma Lagerlöfs. (-)

Gösta Berlings saga är en film, som säkert alla vilja se och alla böra se, såsom varande vårt största svenska filmverk."

Kommentar Svensk filmografi

Kommentaren till första delen av Gösta Berlings saga (1924/6) omfattar även filmens andra del.

Originaltitel	Gösta Berlings saga (Roman)
Författare	Selma Lagerlöf

			(del 1 och 2)	1923-08	1924-02
Filmstaden	Råsunda	Sverige
Forsmark	Östhammars kommun	Sverige
Stora Värtan utanför Björkudden	Liding	Sverige

Sverigepremiär	1924-03-17	Röda Kvarn	Eskilstuna	Sverige	80 min
	1924-03-17	Cosmorama	Göteborg	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Helsingborg	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Jönköping	Sverige	80 min
	1924-03-17	Skandia	Karlskrona	Sverige	80 min
	1924-03-17	Metropol	Malmö	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	80 min
	1924-03-17	Metropol	Östersund	Sverige	80 min
Urpremiär	1924-03-17	Röda Kvarn	Eskilstuna	Sverige	80 min
	1924-03-17	Cosmorama	Göteborg	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Helsingborg	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Jönköping	Sverige	80 min
	1924-03-17	Skandia	Karlskrona	Sverige	80 min
	1924-03-17	Metropol	Malmö	Sverige	80 min
	1924-03-17	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	80 min
	1924-03-17	Metropol	Östersund	Sverige	80 min
TV-visning	1985-09-24	TV2		Sverige
	1990-05-01	TV2		Sverige
	1992-07-21	TV2		Sverige
	1999-06-20	SVT1		Sverige
	2002-11-12	SVT1		Sverige
	2005-04-05	SVT1		Sverige
	2006-11-27	SVT1		Sverige
Cinemateksvisning	2015-01-22	Filmhuset	Stockholm	Sverige
	2018-02-08	Filmhuset	Stockholm	Sverige

Gösta Berlings saga (1924)	innehåller	Gösta Berlings saga / del II (1924)
Jazzgossen (1958)		Gösta Berlings saga / del II (1924)
Selma Lagerlöf 1858-1958 (1958)		Gösta Berlings saga / del II (1924)
Minns du? (1935)		Gösta Berlings saga / del II (1924)

Botgöring

Fängelse

Gästgiveri

Isvandring

Länsman

Mordbränder

Smittkoppor

Vargar

Äktenskapsförhandlingar

Äreport

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Kostym
Arkivalietitel	Gösta Berlings Saga
Omfång	Klänning i svart silkesammet med vitt satinliv och stuartkrage

Typ	Kostym
Arkivalietitel	Gösta Berlings saga
Omfång	Klänning i svart sammet med vitt liv och stuartkrage, kopia

Typ	Kostym
Arkivalietitel	Gösta Berlings saga (kopia2)
Omfång	Klänning i svart sammet med vitt liv och stuartkrage

Typ	Kostym
Arkivalietitel	Gösta Berlings saga (kopia3)
Omfång	Klänning i svart sammet med vitt liv och stuartkrage

Typ	Textkartong
Arkivalietitel	Gösta Berlings saga
Storlek	212x146 mm

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Efter Selma Lagerlöf för filmen av Mauritz Stiller och Ragnar Hyltén-Cavallius.
Omfång	ca 92 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	9 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	18 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	9 s.
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck