Den röda kappan (1967)

Media (3 st)

Originaltitel	Den røde kappe
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gabriel Axel
Producent	Bent Christensen Johan Bonnier
Manus	Gabriel Axel
Förlaga	Gesta Danorum (Berättelse)
Produktionsland	Danmark Sverige Island
Produktionsbolag	ASA Film Production A/S (ASA Filmstudie) Music Artists of Europe AB (MAE) Edda Film
Utmärkelser	Hedersomnämnande Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Danska Svenska Isländska
Sverigepremiär	1967-08-14

Medverkande

Oleg Vidov
Hagbard, kung Håmunds son

Gitte Hænning
Signe, kung Sigvors dotter

Gunnar Björnstrand
Kung Sigvor

Eva Dahlbeck
Drottningen

Manfred Reddemann
Hildegisl, uppvaktande gäst

Birgitte Federspiel
Kung Håmunds änka

Visa fler

Handling

Handlingen tilldrar sig i fornnordisk tid omkring år 1000 i ett kargt men storslaget landskap nära havet. Hednatron har börjat smältas in i kristna symboler. Två kungasläkter ligg- er i...

Visa hela handlingen

Press

"Varför skulle man inte kunna tänka sig en nordisk vikingafilm, som hämtade märg och must ur de gamla sagorna, likaväl som den amerikanska Västernmyten gett upphov till en hel...

Visa all press

Handlingen tilldrar sig i fornnordisk tid omkring år 1000 i ett kargt men storslaget landskap nära havet. Hednatron har börjat smältas in i kristna symboler. Två kungasläkter ligg- er i fejd med varandra. Kung Sigvor har dödat kung Håmund och Håmunds söner söker hämnd. Starkast och tapprast bland dem är Hagbard. Tillsammans med sina två bröder utmanar han Sigvors tre söner till strid. Kampen pågår till häst från gryningen till kvällen utan att ett avgörande nås. Kung Sig- vor anländer med sitt följe och föreslår att släkterna slu- ter fred, vilket Hagbard och hans bröder går med på. De in- bjuds till Sigvors kungsgård där kvinnorna orosfyllda väntar på männens hemkomst. Särskilt gläder sig drottningen och do- ttern Signe åt att blodsfejden fått ett lyckligt slut. Håmu- nds söner blir väl mottagna, deras sår sköts om och de får tvätta sig i bastun. Därefter serveras en festmåltid i kung- asalen.

Hagbard och Signe möts och blir genast förälskade i varandr- a. Hennes utvalde är egentligen Hake men hon uppvaktas också av Hildegisl, en tysk gäst hos kungen. De ömma blickarna me- llan Hagbard och Signe väcker hans svartsjuka. Hildegisl up- psöker kungens gamle blinde rådgivare Bølvis och ber denne om hjälp att få bort Hagbard. Bølvis låter köpa sig för ett par guldstycken och utsår ny tvedräkt mellan Sigvors och Hå- munds söner.

Då Hagbard är på vargjakt med Hake inleder Sigvorssönerna en andra kamp och dödar Hagbards två bröder. Hagbard lockas ti- ll stridsplatsen av Hildegisl. Trots att han är ensam och u- tan brynja dödar Hagbard sina motståndare. Hildegisl, som i kampen vänt sig mot Hagbard, ser utgången och tillkallar ku- ngen, föregivande att Håmunds söner brutit freden. Hagbard förklaras fredlös och flyr.

Men Signe kan inte glömma den hon älskar och ber till den kristne guden att de skall återförenas. Förklädd till kvinna och in- svept i sin mors röda kappa kommer Hagbard till Sigvors gård. Signe känner genast igen honom och tar honom till sig över natten. Deras kärlek fullbordas. Med Hagbards svärd i sin hand inser till sist kungen vem som gömmer sig i dotterns kammare.

Efter en häftig strid övermannas Hagbard. Mot drottningens vilja kan inte kung Sigvor spara Hagbards liv och denne döms till döden. Som en sista önskan före hängningen ber han att först få den röda kappan upphissad i trädet. Signe ser den och tar den som ett tecken på att Hagbard dödats. Hon sätter eld på sin kammare och berövar sig livet med en dolk. När Hagbard ser lå- gorna slå ut från kammaren påskyndar han frivilligt döden i snaran. Det återstår för kung Sigvor att finna sin dotter död.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Varför skulle man inte kunna tänka sig en nordisk vikingafilm, som hämtade märg och must ur de gamla sagorna, likaväl som den amerikanska Västernmyten gett upphov till en hel filmgenre", frågade Mauritz Edström i Dagens Nyheter. Även de andra stockholmsrecensenterna antydde att här låg ett filmstoff väl värt att ta reda på. Göran Börge (AB) kände sig övertygad om att dessa sagor utgjorde "det storslagna materialet för inget mindre än en ny filmgenre - Vilda Norden." Ingen kritiker tyckte emellertid att den danske regissören Gabriel Axel lyckats göra något av stoffet. DN hade satt rubriken "Årets stolligaste film" och Edström motiverade i texten sitt avfärdande på följande sätt:

"Regissören Gabriel Axel - vars mest kända merit hittills är lustspelet "Bocken i paradiset" (dansk erotisk fars från 1962 som blev en stor publiksuccé) - saknar (-) totalt känsla för den isländska sagans drastiska och lakoniska spr- åk. Och förmågan att fylla ut den mäktiga isländska miljöra- men med något av mänskligt intresse."

Edström fann visserligen positiva inslag i "de omsorgsfullt arbetade miljöerna, framför allt det fint fotograferade is- ländska landskapet, som tonar fram i sköna grådisiga färger" och likaså "en målerisk puls" i några stramt behärskade ba- taljscener. "Men i övrigt", skrev kritikern, "är berättelsen ett pinsamt pekoral, gjord med spekulativa sidoblickar åt alla håll".

"Bara landskapet ser ut som det ska" skrev Göran Börge i Af- tonbladet och gjorde följande bedömning:

"När man nu äntligen försökt att med filmkameran närma sig denna genuint nordiska värld har resultatet dock blivit bedrövligt. Av släktfejd och svek, blodshämnd och kärlek starkare än döden har man lyckats åstadkomma ett prä- ktigt pekoral. (-)

Vad som framför allt hade behövts här vore en annan reg- issör. Dansken Gabriel Axels iscensättning är konventionell och kraftlös, helt renons på atmosfär och humor och poesi. Trots att dialogen skrivits av Frank Jæger, en i vanliga fall bra författare, klingar lakonismerna för det mesta fal- skt. Agerandet är stelt teatraliskt. Det är omöjligt att tro på dessa människor, på att de drivs av passioner. T o m en skådespelare som Gunnar Björnstrand är här nästan skratt- retande."

"Men Gitte Henning och ryssen Oleg Vidov är blonda och rara när de ligger på vargfällarna", tyckte kritikern och citera- de ett lyriskt replikskifte: "Vad ditt bröst är hårt och st- arkt säger hon. Och då svarar han: Och ditt är runt och mju- kt."

I Expressen kommenterade Lasse Bergström regissörens insats: "Han har eftersträvat en museal realism och har mycket rikt- igt hamnat i en dramatisk framställning som ger upp andan bara någon skådespelare öppnar mun. Detta gäller ryssen Oleg Vidov som inte talar med egen röst. Det gäller Gitte Henning som inte får sjunga. Det gäller Gunnar Björnstrand som är konungslig och låter som om han skämtade med sig själv."

Ulla-Britt Edberg i Svenska Dagbladet efterlyste atmosfärsk- apande detaljer och kallade filmen "ett tremiljonersmiss- lyckande i färg":

"Det är givetsvis försvarligt att ingenting behöver skildras realistiskt eller naturalistiskt. Men när sex stridsmän käm- par till häst och det sker mot bakgrund av helt påtagliga havsvågor och skrovliga bergytor så förundras man allt lite över att kombattanterna inte efter flera timmars strid blir åtminstone något echaufferade (svettiga). Och sällan har väl gästabudssalar skådats så hygieniskt dammfria som här. Och huvuden skils från kroppar helt riskfritt, lukt- och syntorrt.

Filmen förblir en ouppfylld dröm - omöjligheten att på ett abstrakt sätt konkretisera idéer klädda i människogestalt."

Kommentar Svensk filmografi

Den ödesdigra kärlekssagan om Hagbard och Signe berättas av den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (omkr. 1200) i dennes verk "Gesta Danorum" (Danskarnas bedrifter). Saxos förlaga var ett förlorat kväde från 1000-talet, vars miljö med sannolikhet var det danska Själland. Romeo och Juliamot- ivet inspirerade flera senare författare bl a den store engelske 1600-talsdramatikern William Shakespeare.

Produktionen av "Den röda kappan" var det dittills största samnordiska (Danmark-Sverige-Island) filmprojektet med en produktionsgaranti på 600.000 Dkr. från den halvstatliga danska Filmfonden med anledning av det historiskt och kultu- rellt värdefulla manuskriptet. I rollerna spelade svenska, danska, isländska och tyska skådespelare samt i huvudrollerna den sovjetiske skådespelaren Oleg Vidov (Hagbard) och den unga danska popsångerskan Gitte Hænning. Att producenten Bent Christensen lyckades kontraktera Vidov i Moskva var en unik händelse i filmvärlden.

Exteriörerna togs på Island dit färdigbyggd dekor transporte- rats från Danmark. Interiörscener inspelades i de svenska MAE-ateljéerna i Nacka (Stockholm) och kompletteringar sked- de vid ASA (Köpenhamn). Filmen dubbades på danska, isländska och svenska. Inspelningen pågick från mitten av juli till slutet av oktober 1966 och produktionskostnaderna uppgick till ca 3 miljoner svenska kronor.

Kritiken efter galapremiären i Köpenhamn med kungligheter och diplomatisk kår inbjudna var mycket hård men filmen in- bjöds trots detta till festivalen i Cannes 1967 som offici- ellt danskt bidrag. Det internationella mottagandet blev med vissa undantag, bl a i USA, inte bättre men filmen såldes på nordisk exotism och ett par nakenscener med Gitte Hænni- ng. Gitte Hænning ändrade sedermera sitt efternamn till Henning. Distribuerad i Frankrike under titeln "La Mante Rouge", i Tyskland kallad "Hagbard und Signe" och i USA "Hagbard and Signe" och "The Red Mantle".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se