Moskva tror inte på tårar (1980)

1958. Katerina, Antonina och Ljudmila reser från landet för att ta fabriksarbete i Moskva. De delar rum på ett arbetarhem. Antonina uppvaktas av den tröge Nikolaj. Ljudmila är fast besluten att "fånga" sig en rik och/eller berömd man. När Katerina ska passa sin farbrors lägenhet under en månad flyttar Ljudmila också in och övertalar Katerina att anordna en middag där de ska utge sig för att vara professorns döttrar. Bland gästerna finns hockeyspelaren Gurin med vilken Ljudmila senare har en affär, och Rudy, en tv-tekniker, som blir attraherad av Katerina. Flickorna återvänder efter månadens slut till hemmet. Tre månader senare; Antonina gifter sig med Nikolaj och flyttar ut på landet, Katerina upptäcker att hon är med barn men nämner inget till Rudy och Ljudmila får Gurin att fråga om de två ska gifta sig. Under en tv-inspelning där Katerina företräder fabriksarbetarna träffar hon Rudy. Hon berättar för honom att hon är med barn, men han vill inte ha med saken att göra. 20 år senare. Fortfarande är de tre vänner; Antonina är lyckligt gift med tre barn, Ljudmila är skild från den alkoholiserade Gurin och Katerina bor ensam med sin dotter, Aleksandra, och har blivit befordrad till fabrikschef. Efter en visit hos Antonina träffar Katerina Georgij på tåget hem och faller direkt för hans älskvärda sätt. När Katerina gör ett propagandaprogram för fabriken möter hon återigen Rudy och denne insisterar nu på att få träffa deras dotter. Men hon vägrar. Trots allt dyker han upp under middagen hemma hos Katerina. Då får Georgij veta att hon är fabrikschef och lämnar henne. Han som är skild skyller det misslyckade första äktenskapet på att hans fru tjänade mer än han. Katerina är förtvivlad, men Aleksandra ringer efter de två andra väninnorna, vilka hittar Georgij och övertalar honom att komma tillbaka.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Det är en söt historia. Den piffas också upp av pittoreska detaljer från ryskt liv i stad och på land och sällsamma inblickar i en ny sorts sovjettillvaro som ter sig rent västerländsk i sitt kretsande kring prylar och konsumtionsvaror som det stoff varav lycka vävs. Som ideologi i socialrealistisk förklädnad har filmen mindre att göra med sina ryskklassiska föregångare än med IKEA-katalogen från förslagsvis 1975.

Samma polerade yta får skildringen av de skuggsidor som solskensvärlden trots allt har. En ung man har alkoholproblem men avstår bara från spriten och så är det dilemmat löst. En annan hotas med gängstryk men räddas av idealjobbare Gosja som upplyser huliganerna om det ojusta i att slåss fem mot en. Inga sorger här som inte med några enkla handgrepp kan vändas i sin motsats.

Men hur ska det gå för Katerina? Följ med i Tjernyk/Mensjovs charmfulla kärleksroman. Med en Oscar inhöstad för detta första kapitel kommer det säkert att följas av flera. Mosfilm tror på tårar." Mario Grut i Aftonbladet

"Den senare delen är avgjort svagare än den förra. Det muntra raljerandet ersätts av ett romantiserat möte mellan den ensamma Katerina och ingen mindre än den sovjetiske idealmannen, som är ömsint, händig, kan laga käk och slåss och som bara lider av felet att vilja vara herre på hemmatäppan.

Om det nu ur regissörens synvinkel är något fel?

Riktigt besked får man inte, för ansatsen till könsrollsdebatt tar slut när den börjat, och filmens blandning av respektlös humor, känslosamhet och schabloninslag ger ingen säker ledtråd.

Men trots bristerina i filmen skall ni absolut se den!

Må vara att Mensjov lyser med lånta fjädrar, han också. Och må vara att den här allvarskomedin skrapar på ytan av en alltför obehaglig verklighet för att vi skall få se den i en rysk film.

Med sin innehållsrika bredd i berättandet känns den ändå som en uppfriskande upptäcktsresa i den sovjetiska samtiden." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Och även om historien ibland hotar att halka ner i tröttsam banalitet håller den intresset för sina huvudpersoner levande.

Men tonen är positiv, blandningen av humor och allvar lagom lättsam -- med den äkta ryska sentimentaliteten som garnering ovanpå.

Det är inte underligt att filmen fick Oscar i våras." Bern Eklund i Expressen

"Mensjov skyr inte klichéerna. Utan att skämmas låter han sålunda den gamle TV-filmaren dyka upp i slutperioden för att bekräfta att hut går hem. Men på något sätt behärskar han (Mensjov) ändå sina klichégubbar och styr dem om än i sista minuten bort från de värsta banaliteterna.

Den dramatiska konstruktionen är inte något perfekt räknestycke -- men här finns heller ingenting av perfektionismens torka. "Moskva tror inte på tårar" är en film präglad av ett lurvigt och godlynt regissörstemperament och man blir litet nyfiken på vad han skall göra härnäst." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se