Warner Oland

Media (1 st)

Svensk-amerikansk skådespelare verksam i USA. Född i Bjurholm, Västerbotten. Död i Stockholm.

-

Warner Oland var en av de första svenska filmstjärnorna i Hollywood. Under en 25-årig filmkarriär spelade han mot bl.a. Garbo, Dietrich och Boris Karloff, och regisserades av von Sternberg, Curtiz och Wellman. På det sena 1920- och stora delar av 1930-talet var han mycket populär, framförallt för sina återkommande insatser som filmorientalerna Dr. Fu Manchu och Charlie Chan. Trots att han medverkade i kanoniserade milstolpar som Jazzsångaren (The Jazz Singer, Alan Crosland, 1927) och Shanghaiexpressen (Shanghai Express, Josef von Sternberg, 1932), är han fortfarande en parentes i svensk filmhistorieskrivning.

Under 1890-talet emigrerade en tonårig Värner Ölund med sina föräldrar från norrländska Bjurholm till den amerikanska östkusten. Familjen amerikaniserade sina namn och han blev Warner Oland. Efter skolgången började han studera teater i Boston. Scendebuten gjordes som 19-åring, och det kommande decenniet tillbringade han som turnerande skådespelare. Samtidigt hann han också med att göra de första översättningarna av Strindberg till engelska tillsammans med sin fru, porträttmålaren Edith Shearn, och översatte även dramer av Ibsen.

1912 filmdebuterade han som John Bunyan i Pilgrim’s Progress (regi: Francis Powers), men det skulle dröja fem år innan han på allvar återvände till filmen, då mot Theda Bara i Sin (Herbert Brenon, 1915). Under 1920-talet utmärkte sig Oland med sin stora kroppshydda och mörka drag i idel skurkroller, ofta med exotiska karaktärsdrag. Från Genom eld och vatten (Patria, Jacques Jaccard, Leopold Wharton, Theodore Wharton, 1917) och fram till och med Charlie Chan i Monte Carlo (Charlie Chan at Monte Carlo, Eugene Ford, 1937) gestaltade Oland rollen som oriental i drygt hälften av de runt 80 filmer han medverkade i under perioden.

1931 spelade Oland för första gången Charlie Chan i Charlie Chan Carries On (regi: Hamilton MacFadden). Han skulle upprepa rollen som den kinesisk-hawaiianska detektiven, skapad av författaren Earl Derr Biggers, hela 15 gånger. Olands ursprung och osvenska utseende blev föremål för intresse i USA. Även i Sverige var Oland tidigt populär. Redan 1921 gjordes reportage i Filmjournalen. Intressant nog påpekades Olands icke-normativa persona även där, men den här gången från en svensk synvinkel. När Charlie Chan på Operan (Charlie Chan at the Opera, H. Bruce Humberstone, 1937) hade svensk premiär i mars 1937, skrev SvD: "Warner Oland har i efterhand utarbetat sin detektivtyp till ett litet mästarstycke i sin art av suggestiv skådespelarkonst."

I samma veva rapporterade Stockholmstidningarna entusiastiskt att Oland planerade att komma "hem" till sommaren. Men hemkomsten blev allt annat än glamorös. 1937, under produktionen av "Charlie Chan at the Ringside", ursäktade sig Oland för att dricka ett glas vatten och försvann sedan spårlöst. Filminspelningen skulle bli hans sista. Det visade sig snart att Oland återvänt till Sverige. Hans hälsa var svag efter många års alkoholproblem. När han drabbades av lunginflammation lades han in på sjukhus i Stockholm. Där dog han under sensommaren 1938. Den avbrutna filmen skrevs om till Mr. Moto (Mr. Moto's Gamble, James Tinling, 1938) där Peter Lorre axlade rollen som orientalisk mästerdetektiv. Olands död blev en internationell nyhet. Han hyllades för sin skådespelartalang och förmågan att med små medel åstadkomma fascinerande förvandlingar. Denna fascination avspeglas till och med i filmerna. I Shanghai Express sätter en amerikansk affärsman ord på Warner Olands mystiska dragningskraft: "I can’t make head or tail out of you, are you Chinese or are you white or what are you?"

Kim Fahlstedt (2015)