Pelle Berglund

Media (1 st)

Svensk regissör, manusförfattare, producent och TV-programledare. Född Per-Olof Berglund i Hedemora. 1975-1980 filmfondhandhavare vid Svenska Filminstitutet. Verksam 1984-1985 vid Svensk Filmindustri.

-

Få svenska regissörer har idkat växelbruk mellan film och TV lika flitigt som Pelle Berglund. På TV var han dessutom i mitten av 1980-talet initiativtagare till och manusförfattare för mycket populära lördagsunderhållningar som Razzel och Nöjesmassakern, i den förra var han även en av programledarna.

Efter studentexamen 1959 studerade Berglund humaniora på universitetet men sökte sig snart till Filminstitutets då ganska nyöppnade filmskola. Här fick han 1966-1968 en utbildning i regi. Murkes samlade tystnad, examensfilmen efter Heinrich Bölls novell blev uppmärksammad och redan året därpå fick han chansen att långfilmsdebutera med en dokumentärt baserad spelfilm om den s.k. Salaligans härjningar på 1930-talet: Den magiska cirkeln (1970). Kurskamraten Stefan Jarl var medförfattare och producent. Filmen fick ett blandat mottagande, men kritikerna uppskattade ambitionen och den sociala medvetenheten. Brottslighetens bakgrund och samhällets ansvar skulle senare löpa som en röd tråd i Berglunds filmkarriär, även om hans nästa film var en fridfullare variant i genren, barnfilmen Ture Sventon - privatdetektiv (1972).

Nu lockade TV honom till sig, där han satte sin prägel som dramaturg med amerikansk dramaturgi som specialitet. Det fick Harry Schein på Filminstitutet att fråga om han inte skulle vara intresserad att komma dit som producent. Det blev fem lyckosamma år 1975-1980 med publikt framgångsrika filmer som Bo Widerbergs Mannen på taket och Stellan Olssons Sven Klangs kvintett.

Åter på TV regisserade han därefter de prisbelönta och populära miniserierna Dubbelstötarna, Dubbelsvindlarna och Studierektorns sista strid (1980-1986) efter Tomas Arvidssons romaner. 1983 stack han emellan med en Leif GW Persson-filmatisering, Profitörerna, följd av samma författares Goltuppen (1991). Båda var miniserier, men SVT gjorde experimentet att först lansera Profitörerna som långfilm på biograf. Kritiken var positiv, framför allt uppskattade man skildringen av det realistiska polisarbetet som betraktades som något nytt.

Genom Persson fick Berglund även kontakt med Jan Guillou och för bio filmatiserade han de första Hamilton-filmerna, Täcknamn Coq Rouge (1989) och Den demokratiske terroristen (1992). Parallellt med den förra signerade Berglund en av TV-teaterns verkliga pärlor, pjäsen Förhöret, byggd på ett avsnitt ur Guillous Carl Hamilton-roman "Fiendens fiende" Stellan Skarsgård briljerade i alla tre och fick en Guldbagge för den första.

1994 kom Polis polis potatismos, en av sex filmatiserade Sjöwall/Wahlöö-böcker ur "Roman om ett brott"-sviten som producerades främst för TV åren 1992-1995, med Gösta Ekman som Beck och Rolf Lassgård som Gunvald Larsson. 1995-1996 följde Berglund upp den med de första filmatiseringarna av Henning Mankells deckare om Wallander. Mankell hade själv valt Berglund som regissör och Lassgård som Wallander och samarbetet inleddes med TV-serien Mördare utan ansikte i tre avsnitt, följd av biofilmerna Hundarna i Riga och Den vita lejoninnan.

Ingen av Pelle Berglunds biofilmer blev någon konstnärlig fjäder i hatten för honom. De har bra spel men är visuellt torftiga. TV-formatet var det som passade honom bäst. Tveklöst måste dock Berglund räknas som en av pionjärerna i den s.k. Nordic noir-genren som framförallt i bok- och TV-serieform blivit så populärt även utanför Norden under 2000-talet med bl.a. mängder av nya Beck- och Wallander-filmer. Då och då med inhopp av Berglund som dramaturg.

Bengt Forslund (2015)