Gösta Cederlund

Media (87 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1917-1976) och regissör. Född Gustaf Edvard Cederlund i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Högalids församling, Stockholm. Riddare av Vasaorden.

-

Det finns ingenting som tyder på att Gösta Cederlund hade någon önskan, ännu mindre drift, att bli filmregissör, men när det under de första krigsåren i början av 1940-talet fanns ett stort behov av film - eftersom importen av utländsk film var starkt begränsad - var inte Cederlund den enda skådespelaren som fick rycka in i regifacket. Efter att ha medverkat i närmare 40 filmer, visste han ju vad det handlade om och mellan 1941 och 1945 signerade han sju filmer av vilka ingen går till filmhistorien av konstnärliga skäl.

Några fungerade dock bra, publikt sett, tack vare sina skådespelare, och Cederlund var nog ingen oäven personinstruktör. Resten fick duktiga fotografer sköta om - med rutinerade manusförfattare som faddrar, i sin tur styrda av mindre seriösa producenter (Svensk Talfilm, Lux, Imago, Svea Film) som visste vad de ville ha. Det började med två Elof Ahrle-filmer, varav den andra, Fransson den förskräcklige (1941) blev en stor succé. Söderkisen "Loffe" stod vid denna tid på höjden av sin popularitet och möjligen kan det ha varit han som föreslog Cederlund som regissör. 1939-1940 hade de spelat de mot varandra i fem filmer.

En framgång blev även komedin Som du vill ha mig (1943) med Karin Ekelund och Lauritz Falk och samma år kom två spekulativa filmatiseringar. Ivar-Lo Johansson roman "Kungsgatan", om statarflickan som kommer till storstan och blir prostituerad var först ut och följd av triangeldramat Brödernas kvinna med Viveca Lindfors. Bägge fick tveksam kritik, framför allt vad regin beträffade, och det är knappast en tillfällighet att man i den sistnämnda filmen mest framhåller Karl-Erik Alberts foto och menar att regiassistenten Arne Mattsson nog bör "ha äran för iscensättningens rent filmatiska vitalitet".

Han accepterade ytterligare två regiuppgifter - i manusarbetet var han aldrig inblandad - men bägge fick nedgörande kritik och här var man kallsinnig även mot historierna. De ansåg pekoralistiska och ligga på veckotidningsnivå.

Gösta Cederlund valde att återgå till skådespelaryrket. Det var ett klokt val.

Bengt Forslund (2011)

-

Efter handelsstudier i Dresden i Tyskland 1904-1907 började han arbeta på bank men därefter tog teaterdrömmarna över. Han fick undervisning för en talpedagog och tog lektioner för Konstantin Axelsson. I samband med detta hade han läst in Ibsens Samfundets stötter och när tillfälle gavs att göra ett inhopp i denna pjäs på Svenska Teatern i Stockholm 1908 kom han definitivt in på skådespelarbanan. Han förblev vid denna scen fram till 1917 och var därefter vid Lorensbergsteatern i Göteborg 1917-1926 varav det sista året som chef.

Han bedrev även teaterstudier i Frankrike, England och Tyskland. Därefter vidtog en mycket lång och omväxlande skådespelarkarriär med engagemang på scener som Oscars-teatern, i olika resande sällskap och från 1930-talet mestadels som frilans. Mot slutet av sin karriär var han även verksam vid Riksteatern. Han var teaterchef vid Svenska Teatern i Helsingfors 1924-25, Lorensbergsteatern i Göteborg 1926 samt Helsingborgs stadsteater 1926-29. Under 1940-talet var han även verksam som filmregissör.

Cederlund var en av våra mest auktoritativa skådespelare med rader av karaktärer från samhällets högre skikt som advokater, konsuler, högre militärer osv, mestadels med konservativ framtoning och varierande grad av sympatinivå. Detta är främst tydligt i 1930- och 40-talens filmer där han sålunda var flygskolechef med stor auktoritet i Ungdom av i dag (1935), arbetsgivare med det talande namnet Hård i Konflikt (1937), konsul med varmt hjärta i Åh en så´n natt (1939) eller advokat med skumma metoder i Herr Husassistenten (1939) för att nämna några. Hans strama kroppshållning och distinkta, myndiga stämma bidrog till att forma och ge tyngd åt dessa kararktärer. Han kunde dock även spela i andra fack, t.ex. i Hets (1944), där han var den humanistiske och humoristiske motpolen till skräcklektorn Caligula, eller rena resonörsroller som paraplymannen i Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek (1946).

P O Qvist (2004)