Valdemar Dalquist

Media (1 st)

Skådespelare, författare m.m. Född Carl Mauritz Valdemar Dahlqvist i Ås församling, Skaraborgs län, död i Oscars församling, Stockholm.

När han var 19 år gammal svarade han på en annons där man sökte, som det hette, en ung man med fallenhet för teater. Han svarade och blev antagen och gjorde sålunda sin debut troligen 1908 med det resande sällskapet Sundsvalls Tivoliteater, som enligt hans senare nedtecknade minnen var ett föga lyckosamt företag. Därefter följde flera år av turnerande med olika sällskap som Sigurd Sandbergs 1909-10, Nils Hjorts 1910-11, Harry Bergvalls 1913-14, Erik Bergmans 1914-15 och Allan Rydings 1915-17. Dessa var inte alltid särskilt solida företag utan man kunde gärna hamna strandsatt någonstans i landsorten.

Han kom dock med i mer etablerade sällskap som Karin Swanströms 1911-12, där han arbetade som inspicient, och här kom han för första gången i kontakt med Karl Gerhard. Det var vid en turné med ett annat sällskap som han i Linköping 1914 satte ihop en egen revy, Fräkniga Isaksson. Revyn blev en stor framgång, inte minst genom sångnumret Varför skola männskor strida?..., och innebar något av ett genombrott.

Från 1916 började han få mer stadig grund och verkade som konferencier på Läderlappen i Stockholm samt hos Ernst Rolf på Fenix. Hans stora tid vid revyteatern inföll framför allt under 1920-talet hos Karl Gerhard 1926-1931 på Folkteatern i Stockholm. På 30-talet var han något av revystjärna på Blancheteatern från 1933 till sin bortgång.

Han blev en mycket produktiv vis- och revyförfattare liksom av folklustspel (som medförfattare till Ett skepp kommer lastat 1924) samt gav även ut ett par diktsamlingar. Dikten Sista resan ingående i Vardagsvers 1936 hör fortfarande till det som citeras i dödsannonser. Han blev framför allt känd för sin stora slagfärdighet och improvisationsförmåga. På film gjorde han en del roller som mer betonade en form av torrolig komik som i Trötte Teodor (1931), Flickan från varuhuset (1933) eller farsen Annonsera! (1937). Hans roll som guide med stor munsvada i Brokiga Blad (1931) var kanske den filmroll som tydligast avspeglade revyaktören.

Hans liv innehöll en hel del tragik. Han led av en svår hjärtsjukdom som slog igenom även i hans agerande som innehöll både allvar och humor. Ture Nerman beskrev i ett minnesord honom som en skämtets konferencier som plötsligt förvandlades till en tragisk diktare och en i sin tragik heroisk människa. 1927 gav han ut sina minnesanteckningar under titeln Med håg och fallenhet för teater. Han var gift med skådespelerskan Carin Haggren och senare med artisten Karin Gardtman.

P O Qvist (2004)