Ove Tjernberg

Skådespelare. Född i Uppsala, död i Östhammar.

Han började först att spela teater i skolan och sedan studentteater i Uppsala 1946 trots han inte studerade vid universitet. 1948 kom han in vid Göteborgs stadsteaters elevskola, 1950 blev han premiärelev och därefter från 1951 fast engagerad vid denna teater fram till 1957. Därefter flyttade han 1958 över till Folkteatern i samma stad och kom 1960 till Stockholms stadsteater och 1966 till Dramaten. Där var han med sitt stora vänsterengagemang aktiv i utvecklandet av gruppteatern med föreställningar som Zigenare (1968) och ett par år senare NJA-pjäsen Nils Johan Andersson m.fl., som även framfördes i tv 1970.

Under denna tid var han också  vid tv-teatern. På 1970-talet var han engagerad vid Upsala stadsteater och senare i Borås. Sedan följde åter en period i Göteborg innan han 1987 kom till Norrbottensteatern. Däremellan växlande arbete för Riksteatern och en flitig medverkan vid tv-teatern. Han också skrivit pjäsen Tummen som också framförts i tv 1978 samt manus till filmen Ett sommaräventyr (1965).

I mer unga år fick han spela en del förste älskareroller men även osympatiska karaktärer som Knut i Synnöve Solbakken (1957). På 1960-talet hade han  en av sina största roller i agentserien för tv Operation Argus (1966), där han gav denna karaktär en viss strävhet. Sedermera förstärktes detta inbundna och något buttra drag när han spelade en annan bemärkt roll som kapten Borgman i beredskapsserien Någonstans i Sverige (1973), som trots sin yttre kärvhet ändå blev en figur med stort hjärta. Senare kom han att framställa en del härjade och livsmärkta karaktärer som konstprofessorn som inleder en ny relation med en ung sångerska i tv-serien Blank päls och starka tassar (1993), vilket blev en av hans sista roller. Snarlika var hans allra två sista roller som finansman i tv-serien Läckan och som journalist i Jägarna (1996).

Han var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz och senare skådespelerskan Lena Söderblom och är far till musikern Per Tjernberg.

P O Qvist (2004)