Svensk regissör, manusförfattare, producent m.m. (filmer från 1971). Född Mats Hagmann i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Son till skådespelarna Ingrid Arehn och Palle Hagmann. Filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet 1997-1999.
-
Mats Arehn är ett av (minst) elva barn till den danske varietéartisten Palle Hagmann. Modern var skådespelaren Ingrid Arehn, som hade filmroller hos bland annat Karin Swanström och Arne Mattsson och medverkade i Hagmanns enda film som regissör, finländska
Tåg norrut (1947).
Arehns egen bana in i filmen startade i de sena tonåren då han efter ett par år som skeppskock gick Calle Flygares teaterskola med efterföljande assistentjobb på olika teatrar. Han gjorde egna kortfilmer, bland annat för Sveriges Television, och ett antal radioteaterpjäser för Sveriges Radio. Han var regiassistent hos Hans Abramson på den danskproducerade
Sonja – 16 år (1969), stod för manus på Yngve Gamlins tv-film
Elsa får piano (1973) efter Fritiof Nilsson Piratens novell, och regisserade själv en Piraten-historia,
Levande bilder (1973), för tv samma år.
Långfilmsdebuten begicks hos SF med
Maria (1975), efter Kerstin Thorvall-romanerna ”I stället för en pappa” och ”Hur blir det sen då?”, av flera recensenter utnämnd till en debut i klass med Roy Anderssons
En kärlekshistoria (1970). Arehn var nu del i SF-familjen – tillsammans med bland andra den jämnårige Lasse Hallström, som börjat samtidigt (faktiskt samma dag) i filmfabriken – ledd med varm järnhand av ”pappa” Olle Hellbom. Arehn var under kommande år fullt sysselsatt med Per Wahlöö-filmatiseringen
Uppdraget (1977), ett ambitiöst internationellt projekt med Fernando Rey, Christopher Plummer och Carolyn Seymour på rollistan, finstämda ”maj–december”-relationsdramat
En kärleks sommar (1979) och den lika rafflande som dråpliga
Mannen som blev miljonär (1980), det årets Guldbaggevinnare för bästa film.
I de två sistnämnda görs huvudrollen av Gösta Ekman, under dessa år Arehns kreative parhäst. Tillsammans utvecklade de den legendariske humorfiguren Papphammar, enligt många Ekmans största hit, tillkommen i stunden med minimala medel och stor skaparglädje. Tvärtom gick det med högbudgetfiaskot
Kalabaliken i Bender (1983), där idén med Ekman som Karl XII kan ha sett bra ut på pappret men filmen raserade bolaget Europa Films ekonomi. Parets sista samarbete,
Dödspolare (1985), var ett nervigt lägenhetsdrama med låg budget. Sådana begränsningar har han inte skyggat för – att förverkliga sina projekt har han genom åren varit bättre på än många.
1987 kom
En film om kärlek som befäste Sven Wollters mjuka virilitet. Den följdes av
Istanbul (1989), ännu ett internationellt projekt med bland annat Twiggy och Robert Morley som dock inget svenskt bolag ville distribuera på bio samt
Fiendens fiende (1990), en tv-serie efter Jan Guillous Hamilton-roman i samregi med Jon Lindström.
Arehns mest personliga film är
Vita lögner (1995), ett porträtt av fadern, initierat via femton kassettband intalade av modern och funna efter hennes död 1991. Bokversionen kom ut 1997 och Arehn har utöver den gett ut ett halvdussin både biografiska och skönlitterära tryckalster. Bland ett flertal förtroendeuppdrag inom svenskt filmliv märks föreläsare, handledare, dramaturg och filmkonsulent. Senaste filmen, den romantiska komedin
Bäst före (2013) var det första av flera planerade samarbeten med Brasse Brännström, omintetgjorda efter dennes död året därpå.
En yrkesstolt hantverkare, inte utan små auteur-drag kan vara en beskrivning han går med på. Själv ser Mats Arehn sig som ”någon form av humanist” som aldrig kommit in i det kulturella finrummet och aldrig varit uttalat politisk. Ett av hans egna favoritråd kommer från Olle Hellbom: ”Alla människor gör så gott de kan, var och en efter sina förutsättningar. Glöm aldrig det.”
Jan Lumholdt (2020)