Äntligen! (1984)

Media (1 st)

Originaltitel	Äntligen!
Svensk premiärtitel	Äntligen!

Regi	Christer Dahl
Manus	Christer Dahl Ami Rolder
Producent	Göran Gunér
Produktionsledare	Johan Stenius
Foto	Bengt Danneborn
Musik	Sven-David Sandström
Koreograf	Victoria Kahn
Scenograf	Per Lamberg (som Tofte Per Lamberg)
Klippning	Göran Åslund
Ljudtekniker	Leif Westerlund Göran Carmback
Konstnärlig rådgivare	Bengt Forslund
Produktionsassistent	Madeleine Bååk Agneta J Bergenstråhle (som Agneta Jansson)
Pressinformation	Lars-Olof Löthwall
B-foto	Anders Cederholm Solveig Warner (4-5 juni 1983; ej krediterad) Lil Trulsson (3-4 september 1983; ej krediterad)
Stillbildsfoto	Lis Kløve
Elektriker	Ted Lindahl
Passare	Klas Engström Sten Valegren (2-4 juli 1983; ej krediterad)
Ljussättare	Hans Rinning
Negativklippning	Christina Jernström
Instrumentalist	Sam Bengtsson (basist) Rolf Alex (trummor) Karl-Erik Leppänen (gitarr) Ahmadu Jarr Bertil Goldberg
Scenografiassistent	Anneli Edström Lars Lundberg
Dekormålare	Annika Ottander
Kläder	Agneta Köhler
Smink	Helena Olofsson Agneta Jalmo (assistent)
Ljudläggning	Klas Engström Göran Åslund
Övrig medarbetare	Bertil Goldberg (musikrepititör)

Ami Rolder	Vita/Maria
Ulf Eklund	Gunnar
Kenneth Risberg	Peter
Emilie Gunér	Anna
Gudrun Brost	Rut
Thorsten Flinck	Fjodor
Thomas Oredsson	Gustav
Carin Ödquist	Annas mamma
Lennart Gustafsson	Mats
Roland Janson
Arne Tolgraven	Anders
Bengt Carlsson	varvsgubben
Marita Tirén	Agneta
Lena Wretblad	Irene
Christer Dahl	en joggare
Göran Gunér	en festdeltagare
Steffan Lockowandt	stunt
Eva Selin	stunt

Produktionsbolag	Athenafilm HB		(för)
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1984
Distributör i Sverige (inst. video)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Laboratorium	AB Film-Labor

På väggen i ett stökigt kök sitter ett vitt clownansikte perforerat av en kniv. Gunnar kommer hem. Han utbrister: "Maria!"

Maria vadar genom något som ser ut som vass. Hon träffar en liten flicka, Anna, som presenterar sig och frågar vem Maria är. Maria säger att hon inte vet. Anna kallar henne Vita efter en vit kanin hon haft.

Tillsammans börjar de bygga en koja i ett träd. Anna berättar att hennes föräldrar är skilda. Mamma har fått barn med en ny man.

De går hem till Anna, där Maria provar mammans vita klänning.

När mamman kommer hem, blir hon rasande. Vad gör den främmande kvinnan i hennes klänning?

Maria går längs en väg, iklädd den vita klänningen. En bil bromsar in. Det är Peter. Han är mellanstadielärare men kallar sig kommunal lekfarbror.

Hon är hungrig och följer med honom hem, där hon glupskt sliter i brödet och tuggar gurkan hel. Senare ligger de med varann.

De går på fest. Värden kallar Peter den förste revolutionären. Maria undrar om han var den andra.

Maria vill dansa med Peter. När han inte vill, bjuder hon upp en annan kille. Peter sliter in henne i en skrubb och anklagar henne för att kåta omkring med en annan snubbe. Han älskar henne, säger han. Men han vill inte att hon ska vara "så där". Han skakar henne. Hon springer därifrån. Maria gråter mot ett träd utanför ett hyreshus och faller ned på gräsmattan. En gammal kvinna, Rut, tar med henne in.

Ruts svärson ringer. Han vill att hon ska sälja sitt torp. Hon kan falla och göra sig illa därute. Maria lovar att hjälpa henne med torpet.

Ute vid torpet hittar Maria en ung man med gitarr, Fjodor, som gömt sig i en skrubb. Han är ingen tjuv, försäkrar han, utan musiker, gatumusikant. Men han har aldrig spelat för någon annan än sig själv. Hon får honom att spela för henne och uppmuntrar honom. Nästa dag ska de in till stan och spela för folk.

Men väl inne i stan känns allt "fel". På en bro ser han en snigel och liknar människans situation vid en snigel. Han skiter i allt, säger han, och stampar ihjäl snigeln. Detta får henne att kasta sig upp på broräcket. Hon balanserar och håller på att tappa balansen. När hon slutligen hoppar ner på bron igen, faller han tacksamt ihop i fosterställning.

Hon tar gitarren och börjar spela. Efter ett tag faller han in. De sjunger om friheten. När de slutar, står barn och vuxna runt om och applåderar. En av dem visar sig vara Gunnar, Marias man.

Maria vaknar hemma på en soffa. Gunnar är där. De kastar sig på mattan och älskar.

Efteråt berättar hon om Peter. Gunnar blir rasande av svartsjuka. Hon konstaterar att de kan inte ha det som förut: Vi ska göra andra saker. Vi ska träffa människor. Vi ska sälja maskinen.

Gunnar säger att han slitit hela livet för att bli fri, men han blir aldrig fri. Nu är hon den starka: "Du kan allt! Jag älskar ju dig!"

Maskinen är en formpress för clownmasker i plast. I en liten lokal far Gunnar fram och tillbaka för att hinna med.

Maria har börjat studera för Rut. Gunnar jobbar ständigt vid maskinen. I längden kan hon inte låta honom slita ensam. Hon börjar hjälpa till. Resultatet blir att hon inte orkar med studierna. Hon bryter samman och springer iväg.

Det är vinter. Maria besöker platser där hon varit tidigare. Hon ser den halvfärdiga övergivna kojan uppe i trädet. Hon finner torpet övergivet. Allt är fruset.

Hon är hemma igen. Hon försöker slå sönder maskinen, men Gunnar hindrar henne. Han ger henne en örfil. Hon blöder näsblod. Hon springer ut ur huset, bort över bron, ackompanjerad av sång på temat "Äntligen fri".

Censurnummer	124828
Datum	1984-06-26
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	2483 meter
Kommentar	Aktlängder: 432-530-548-431-542 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2483 meter
Längd i minuter	91 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Pressreaktionerna var genomgående negativa. Kritikerna talade om en symbolik som krossade filmen i stället för att bära upp den.

S E O, Arbetet: "Jag tror jag väljer 'oförlöst' som värdeomdöme på Christer Dahls och Ami Rolders film. Det låter mer positivt än 'krampaktig', 'svårartat gymnasial', 'krystad' och annat som kan falla en betraktare i skallen under den myckna tid som paret lämnar till sin publiks helt fria förfogande. (-) Dessvärre är det först när filmen är över som man vill göra den stolta titeln till sin: Äntligen!"

Hanserik Hjertén, DN: "Äntligen är (-) den femtielfte filmen om frihet och självförverkligande, och kör för det! Problemet är att Christer Dahl inte vet hur han skall gestalta dessa företeelser.

Han tror det räcker med bilder av havsstränder, fågelsvärmar och en vit galopperande häst för att illustrera friheten, och hamnar i klichéer. Han tror man kan skildra självförverkligande med bara fraser, och hamnar i pinsamheter. Han tror han kan göra en film om det själsliga, och hamnar i nattstånden experimentfilm.

Allt detta är mycket beklagligt, och det blir inte bättre av att han i stort sett ger fan i personregin och låter en del aktörer hamna i svårartat amatörmässiga utspel.

Resultatet blir att man inte bryr sig ett barr om personerna i Dahls stycke."

Bernt Eklund, Expr: "Det handlar alltså om en flykt mot frihet men dessvärre på ett sätt som bra mycket liknar på stället marsch. Filmen har svårt att lyfta ur den förtvivlans sumpmark, där den har sin avstamp.

Något beror det på ett dialogmanus, där orden hela tiden är fyrkantigare än det som de ska uttrycka. Men framför allt har Christer Dahl och hans medskapare Ami Rolder (som också gör huvudrollen) svårt att få åskådaren att göra Maria sällskap på hennes väg. Överskruven i Marias verklighetsuppfattning är fjättrad vid en vardagsrealism som ger filmens surrealistiska sidor en ton mer pretentiös än äkta.

Berättelsen, som borde vara full av dynamik, har fått en stil som står stilla. Av 'en kvinnas väg till frihet' har bara blivit 'en småföretagarhustrus mardröm'."

Bo Ludvigsson, GP: "Filmen har också formproblem - att illustrera varje förändring i huvudpersonen Marias sinnestillstånd med inklippt vågsvall, molntappar, fågelsvärmar eller solstrålar på äppelblom med mera blir också för mycket. Självklart är det oerhört vanskligt att i bilder skildra en människas inre tillstånd och utveckling, men Dahls och Rolders metod blir inte framgångsrik när den inte tuktas."

Hans Schiller, SvD: "Christer Dahl har uppenbarligen velat göra en film om vårt hämmade samhälle där äkta känslor och kärlek inte har någon plats, velat förena sin gamla samhällskritik med en ny poetisk ådra som förmodligen hans medförfattare och musa i hög grad legat bakom.

Vägen mellan samhällskritik och poesi behöver inte vara lång - se bara på Alain Tanners I den vita staden - men för Christer Dahl har det uppenbarligen inte kommit naturligt och det känns som han tvingat in gottköpssymboler av en art som vi inte sett i svensk film sedan Kjell Grede gjorde Min älskade. Mannen i Gredes film var en norsk bokförsäljare med väskan fylld av besynnerlig litteratur, här är han en enmansföretagare som tillverkar plastmasker vilka hustrun sedan mycket lämpligt kan se i sina mardrömmar bland gyttja och förkolnade skogar."

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Man anar starka ambitioner och höga syften bakom denna film. Men resultatet blir tyvärr alltför ofta både överarbetat och påfrestande osäkert. Myten och vardagens verklighet smälter aldrig samman till en konstnärlig helhet. Det finns skimrande ögonblick av poesi och scener med dramatiskt sug. Men det räcker inte: den patetiska konstruktionen, bristen på spontant liv dominerar. Och det blir extra fatalt i en film som just vill vara något av en Livets Höga visa."

Maaret Koskinen, Chaplin: "Den scen som kanske bäst sammanfattar filmmakarnas inställning till det filmiska språket är den där Maria kommer gående längs en väg och grälar med ännu en nyfunnen skyddsling. Plötsligt får man i bildens vänstra hörn, i enormt vidvinkelformat, se en slemmig snigel komma krypande längs vägkanten.

Intresserat sätter man sig upp i biofåtöljen och undrar vad den kan ha med saken att göra. Man börjar lyssna på vad grälet handlar om och försöker pussla ihop den information som dialogen ger med den som bilden ger.

Men så när paret hunnit fram till snigeln händer det som inte borde hända: Killen stannar upp, ställer sig bredvid snigeln, pekar på den och förklarar högt och tydligt vad den betyder: "Se där den totala meningslösheten!" Varpå han trampar ihjäl meningslösheten så att inälvorna sprutar ut i biosalongen.

Dialogen är för övrigt ett kapitel för sig. Så t ex detta märkliga ord 'orkar' som dyker upp titt som tätt. I en scen, t ex, när Maria för första gången kysser läraren, avbryter han henne bryskt: 'Jag orkar inte', mumlar han. Det hela upprepas när de går på en fest tillsammans. Hon vill dansa, vilket gör honom synbarligen upprörd. Och så kommer det, naturligtvis, 'Jag orkar inte'!

Detta är kanske det märkligaste, för att inte säga svenskaste av svenska uttryck, och har ett användningsområde som det inte torde finnas motsvarigheten till i något annat språk. Uttrycket betyder ju ursprungligen att inte ha fysiska krafter nog, men används som en slarvig, urvattnad kod för alla möjliga sinnestillstånd: allt mellan att känna sig lite nere till den allra djupaste ångest och själsnöd.

Visst kan man använda ett torftigt språkbruk för att karaktärisera och ge relief åt en fiktiv figur, i det här fallet läraren. Men med tanke på att även den supersensibla Maria uttrycker sig på precis samma sätt (t ex när hon gråter ut hos sin gamla väninna, som spelas av Gudrun Brost) ligger misstanken nära till hands att det torftiga språket snarare är ett uttryck för filmens torftighet.

Det är en torftighet som påminner lite om en femtonåring som plötsligt upptäckt att han/hon har en själ men ännu inte har hittat ett språk för det. Inget ont om femtonåringar. De har all rätt att pröva sig fram och förlora sig i stereotypernas och klichéernas värld. Av vuxna människor bör man dock kunna begära något mer.

Framför allt är det ironiskt att en film som så öppet utger sig för att pejla själsdjupen blivit så totalt ytlig. Den uttrycker inte tomheten i den svenska själen så mycket som är den."

Jan Aghed, SDS: "När det nu långt om länge, för första gången sedan Bergenstråhle De Geers Hallo Baby 1975 kommer en svensk kvinnoskildring på film med psykoanalytiska förtecken (-) då är den ett ädelpekoral som lämnar sin från åskådarens synpunkt centrala fråga obesvarad: Hur kan någonting så antikverat, taffligt och segt i långfilmsväg överhuvudtaget bli finansierat och producerat idag? (-) Egentligen är det en fräckhet utan like att Rolder & Dahl ska få inspelningsmiljoner, på bekostnad av filmprojekt som säkert kunde förvalta dem bättre, till att uppta 90 minuter av den intet ont anande biopublikens liv med en amatörmässig orgie i privatpsykologiserande självsvåld. (-) En möjligen alltför lättvindig förklaring till Dahls i sig rätt så häpnadsväckande omsvängning, från en kollektiv och solidarisk samhällsvision till narcissistisk flumterapi, från samhällskritisk realism till symbolistiskt kitsch, är att regissören blivit överkörd av sin primadonna, vars visuella självupptagenhet och instinkter i fråga om självbespegling i vilket fall som helst ter sig minst sagt hämningslösa - tyvärr utan några övertygande tecken på motsvarande uttrycksrikedom."

Kommentar Svensk filmografi

Inför premiären uttalade sig Christer Dahl (f 1940) i Stockholms-Tidningen (17.8.1984): "Christer Dahl är stockholmaren som övergav en lovande karriär som skridskoåkare och blev författare och filmare i stället. På 70-talet hamnade han i Göteborg och blev en i film- och författarkollektivet Kennet Ahl.

De gjorde TV-filmen Det löser sig (som belönades med Prix d'Italia i Montreux), och långfilmerna Lyftet och Sista budet.

- Vi hade en dröm om att kunna förändra världen. När vi gjorde Det löser sig trodde vi att alla svenska arbetslösa skulle sluta sig samman i en enda stor fackförening och revoltera. Vi fick uppmärksamhet och positiva recensioner, men vi fick ingen att stå upp och protestera, berättar Christer Dahl.

- I Lyftet tog vi till starkare medel och fick applåder men ingen samhällsförändring. Då tog vi till ordentligt och skrek till i Sista budet och det sa flopp... inget hände alls.

Då gled medlemmarna i kollektivet ifrån varandra och Christer började ett nytt filmprojekt tillsammans med skådespelerskan Ami Rolder som han levde ihop med.'

De fick idén efter att ha sett Dennis Hoppers film Out of the Blue våren 1982.

- Den var så fruktansvärt destruktiv att vi längtade efter att visa något positivt och framhålla människans inneboende krafter, sa Ami Rolder när resultatet, hennes och Christers film Äntligen! visades på filmdagarna i Malmö häromdagen.

- Jag tror att en ljus film om möjligheter är bättre än en mörk historia om oförrätter, säger Christer Dahl. Jag är inte någon predikant, bara en lustfylld regissör som vill berätta en optimistisk historia om människans inneboende möjligheter och om frihetens möjligheter.

- Äntligen! är olik det jag gjort tidigare. Jag har förändrats. Jag har muckat från den politiska och sociologiska värnplikt som jag gjorde på 70-talet, och jag hade en uppdämd längtan efter att få göra en sån här film.

Men den har kostat honom mycket. Han och Ami Rolder skrev manuset tillsammans, ville äntligen arbeta tillsammans efter att ha skilts åt av sina arbeten tidigare.

Men det gick inte. Filmarbetet var så påfrestande att deras relation sprack."

Efter premiären intervjuades Ami Rolder i Göteborgs-Tidningen (21.8.1984) av Gunnar Rehlin: "[Filmen] hade föregåtts av rykten om att vara mindre bra, och Ami säger:

- Jag hade en stor beredskap på att kritiken skulle kunna variera, jag hade väntat mig att det skulle finnas något konstruktivt i det som skrevs. Men det här närmast rabiata hatet - det gjorde mig alldeles chockad när jag läste tidningarna i lördags. Man vill att svensk film ska sluta vara stagnerad, men om man då sticker ut snoken - då klipper kritikerna till. (-)

Men kan hon då inte förstå kritiken? Äntligen! är ju inte någon bra film. Hon säger:

- Jag kunde förstå den kritik som kom innan recensionerna. Det finns mycket jag själv velat ha annorlunda. Jag tycker det var synd att den blev så svart, jag hade velat ha den mer utflippad i början för att sedan gradvis skruvas neråt in i realism. Men jag förstår inte det här där allting misstänkliggörs.

- Innan recensionerna kom ringde folk hem till mig för att prata om filmen. Nu är det dödstyst. Det verkar som man blivit nån sorts paria."

		Sverige	(samt fyra kompletteringsdagar - vinter, vår och höst)	1983-05-09	1983-07
Filmhuset	Stockholm		(ateljé)

Sverigepremiär	1984-08-17	Sandrew	Göteborg	Sverige	91 min
Urpremiär	1984-08-17	Sandrew	Göteborg	Sverige	91 min
Sverigepremiär	1984-08-17	Sandrew	Malmö	Sverige	91 min
Urpremiär	1984-08-17	Sandrew	Malmö	Sverige	91 min
Sverigepremiär	1984-08-17	Grand 1	Stockholm	Sverige	91 min
Urpremiär	1984-08-17	Grand 1	Stockholm	Sverige	91 min
Sverigepremiär	1984-08-17	Kista Bio 3	Stockholm	Sverige	91 min
Urpremiär	1984-08-17	Kista Bio 3	Stockholm	Sverige	91 min

Originaltitel	Danslåt på trummor
Kompositör	Ahmadu Jarr
Framförs av	Ahmadu Jarr

Originaltitel	En ny himmel ...
Kompositör	Sven-David Sandström

Originaltitel	Gloria
Kompositör	Sven-David Sandström

Originaltitel	Requiem
Kompositör	Sven-David Sandström
Textförfattare	Tobias Berggren

Originaltitel	Äntligen!
Kompositör	Bertil Goldberg
Textförfattare	Christer Dahl
	Bertil Goldberg
Sångare	Ami Rolder

DK Drama

DK Kärlek

DK Relationer, Samliv

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	2483

Typ	Duplikatpositiv Neutral bakgrund
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm
Längd i meter	2483

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2483

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 60 x 80 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Synopsis
Manustitel	Följebrev och personbeskrivningar till : Ja!
Omfång	21 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ja! Filmmanus av Ami Rolder och Christer Dahl.
Omfång	138 s. följebrev och personbeskrivningar (22 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ja! Filmmanus av Ami Rolder och Christer Dahl.
Omfång	138 s. följebrev och personbeskrivningar (22 s.) ingår
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ja! Filmmanus av Ami Rolder och Christer Dahl.
Omfång	108 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Filmmanus av Ami Rolder och Christer Dahl.
Omfång	129 s. följebrev och personbeskrivningar (21 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Dialoglista.
Omfång	26 s. + 3 s. musiktext, produktionsuppgifter och rollista.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	12
Färg papper	SET
Bakombild papper	2
Dia	SET
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck