Mitt liv som hund (1985)

Media (4 st)

Originaltitel	Mitt liv som hund
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Lasse Hallström
Producent	Waldemar Bergendahl
Manus	Lasse Hallström Reidar Jönsson Lars "Brasse" Brännström Visa alla
Förlaga	Mitt liv som hund (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri FilmTeknik AB
Utmärkelser	Guldbagge Academy Award-nominering Golden Globe Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1985-12-12

Medverkande

Anton Glanzelius
Ingemar Johansson

Tomas von Brömssen
Gunnar, Ingemars morbror

Anki Lidén
Ingemars mamma

Melinda Kinnaman
Saga

Kicki Rundgren
Ulla, Gunnars fru

Lennart Hjulström
konstnären

Visa fler

Om filmen

Internationell succé där pojke med dödssjuk mamma filosoferar om rymdhunden Laika, inte kan dricka mjölk ordentligt och lindar brösten på fotbollskompisen som vill spela i...

Visa hela texten

Handling

Filmen, som utspelas i slutet av 1950-talet, är berättelsen om den 10-årige Ingemar Johansson, som bor i en sydsvensk småstad vid kusten tillsammans med sin lungsjuka mamma, sin några år...

Visa hela handlingen

Press

Lasse Hallströms film fick många lovord av kritikerna. Men det fanns också sådana som hade reservationer.Hanserik Hjertén, DN: ¿Det är mörkret under den morska ytan som gör...

Visa all press

Internationell succé där pojke med dödssjuk mamma filosoferar om rymdhunden Laika, inte kan dricka mjölk ordentligt och lindar brösten på fotbollskompisen som vill spela i pojklaget.

Det finns en scen i Mitt liv som hund som alla minns: Ingemar jagar sin hund genom lägenheten och in under sin sjuka mammas säng. Mamman blir hysterisk och Ingemar håller för öronen och rabblar ord utan mening för att inte höra hennes skrik.

Det kunde varit värre, säger hans berättarröst. Genom filmen upprepar han att det gäller att jämföra. Med mannen som lekte Tarzan och tog en elledning som lian. Med mannen som genade över Johanneshovs IP och fick ett spjut genom kroppen. Med prästen som fick en träklubba i huvudet mitt i en predikan.  Men allra mest med hunden Laika, som sköts ut i rymden utan mat.

Man måste ha något att berätta, säger han. Och berättelserna om allt som hänt hos morbrorn i femtiotalets Småland blir till en hel film. För när Ingemar slirat runt i pannkakssmeten en gång för mycket får han flytta till landet.

Morbrorn bor i en drömlik by där barnen åker rymdraket mellan ladan och gödselhögen och hönorna har skokartonger på sig för att klara strålningen. Ingen gör någon affär av att pilotens hår skiftar i grönt, eller att den bästa fotbollsspelaren i pojklaget egentligen är flicka. Det får inte synas, och när det blir straff får Ingemar hindra henne från att hålla för brösten i stället för skrevet.

Det är mycket med bröst i Mitt liv som hund. Ett manligt könsorgan fastnar i en flaska, men det får vi inte se. Fotbollsspelaren Sagas nakna bröst får vi se, ett bra tag. Morbrorn är besatt av "meloner". Glashyttans förman rasar över kannorna med bröst. "Ska dä här va KÖNST? Ett jävla SNUSK ä det!" Saga, som vill vara kvar i pojklaget, svär över att brösten växer. "Fan vad de putar ut. Jag kommer bli petad". Ingemar kommer på att de kan linda dem så att de inte syns.

Saga är byns boxningschampion och hon och Ingemar slåss vilt, i ringen och utanför. När en ryggdunk i slutet av en match går över i en öm kram, ropar kamraterna glatt "Ingo hånglar med Floyd!" Och när den riktiga matchen är i gång och hela byn hänger över radioapparaterna, har Saga och Ingemar somnat i famnen på varandra. Utanför vrålar en extatisk bybo filmens sista replik: "INGEMAAAR!"

Mitt liv som hund är oemotståndlig. Om nu en film om förlust och sorg kan beskrivas så. Det ska mycket till för att man ska komma undan med scener där barn snyftar om död och skuld, men det gör Lasse Hallström och Anton Glanzelius. Och tröst finns. "Vi får väl hålla ihop nu, du å jag. Nu när vi hart som vi hart. Livet ä svårt ibland. Dä ä ente lätt å ble över, ente." säger den gamla änkan Ingemar sover hos. "Hon säger rätt kloka saker, tant Arvidsson. Det gäller att glömma bara."

Filmen är en bearbetning av Reidar Jönssons självbiografiska roman. "Vad Lasse Hallström har gjort är att plocka bort de mörka, grymma sidorna. Dem var han rädd för. Filmen är därför mera utslätad. Den starka krisen i romanen saknas. Men Lasse menade att eftersom boken är skriven så finns det ett lyckligt slut. Därför ville han att filmen skulle ha ett lyckligt slut, och jag böjde mig för det argumentet." – Reidar Jönsson 1987

Maaret Koskinen, Chaplin: "Nu är denna förmåga till miljö- och karaktärsskildringar inte något ovanligt i svensk film […] Mer specifikt hallströmsk tycks mig då hans känsla för rytm. Det kan ligga i något så (skenbart) enkelt som i bildväxlingar. Så t ex i scenen där Ingemar klättrar upp på konstnärens tak i ett försök att genom ateljéfönstren se den yppiga Berit […] bara för att […] braka ner genom fönstret. Just här klipper Hallström till en översiktsbild av konstnärens röda hus, där det står vid skogsbrynet i den stilla sommarskymningen […]
     Glanzelius […] är ett mindre under. […] när han sitter på sin mors säng och berättar [om] Småland och hon plötsligt överfalls av en skrällande hostattack: sättet på vilket han stelt vänder sig bort och sedan stakande, tvekande, försöker fortsätta […]. Här handlar det inte om genvägar, om att klippa in i ett allvarligt barnaansikte och låta själva sammanhanget ladda det med betydelse; här handlar det om äkta skådespelarkonst."

Nina Widerberg (2016)

Filmen, som utspelas i slutet av 1950-talet, är berättelsen om den 10-årige Ingemar Johansson, som bor i en sydsvensk småstad vid kusten tillsammans med sin lungsjuka mamma, sin några år äldre bror och hunden Sickan. Han älskar att berätta drastiska historier för sin mamma. Normalt är det det bästa hon vet, men nu är hon trött och tärd av sjukdomen och söker hellre lugn och ro i bokens värld. Så uppfattar han det åtminstone. Hon störs också många gånger av hans små hyss och påhitt och blir rasande över allt vad han råkar ut för och ställer till med, vilket dock ofta är resultat av hans storebrors hårdhänta provokationer. Han är rädd för sin mammas vredesutbrott och söker många gånger tröst hos Sickan.

Dessutom har han en överlevnadsfilosofi: "Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre." Han tänker ofta på hunden Laika, som skickades upp i rymden utan tillräckligt med mat, som offrades för vetenskapen och, övergiven, svalt ihjäl i rymden. "Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra".

När moderns sjukdomstillstånd förvärras och hon tas in på sjukhus, sänds storebror till mormor, och Ingemar med tåg till sin morbror i Småland. Ingemar är orolig för Sickan men lugnas med att hon ska på hundpensionat. Morbrodern är en godmodig typ, full av skämt och upptåg. Han är gift med den snälla och vänliga Ulla, och Ingemar känner genast trivsel i deras gemenskap. Morbrodern arbetar liksom alla andra på ortens glasbruk som erbjuder en ny och sällsam miljö för honom.

Morbrodern är målvakt i ortens fotbollslag och lagledare för pojklaget, där Ingemar raskt tar en plats. Här lär han känna Saga, som är den bästa i laget, fast hon är flicka. Hon är också bäst i boxning som utövas i en ring man byggt på loftet i en loge. Han gör sig också bekant med ortens original, bl a Fransson, som jämt ligger och spikar på sitt tak, Tommy, en glasbruksarbetare som cyklar på lina, Konstnären som vill skapa en naken urmoder för torget i Kalmar, och kompisen Mannes farfar som konstruerat en originell linbana. Originell är möjligen också den morbroderns sängbundne svärfar, farbror Arvidsson, som bor i samma hus som svärsonen. För farbror Arvidsson idkar Ingemar på begäran regelbundet högläsning ur en postorderkatalog, men bara de sidor som beskriver bysthållare och korsetter "som smyger sig nära huden".

Ingemar hjälper morbrodern med bygget av ett lusthus i trädgården, allt under avhörande av Povel Ramels "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt", som driver Ulla till vansinne. Men helst vill han ju att mamma kommer hem igen, så han kan dra sina vilda "historier ur livet" för henne och få henne att skratta.

En dag får han besked att åka tillbaka hem. Men modern är nu nära slutet, och strax därefter dör hon.

När han kommer tillbaka till morbrodern, bor det greker i Arvidssons lägenhet, och han får bo hos tant Arvidsson, som sedan hennes man avlidit, bor ensam i ett annat hus.
Han blir på nytt bästa vän med Saga men blir besviken på henne, när hon, sedan hon visat hur hennes bröst vuxit, hånar honom för att han vägrar visa henne sin penis. Under en fest hemma hos klasskamraten Karin, som är förtjust i honom, kommer det till svartsjukescener mellan henne och Saga, som till slut drar iväg med honom för en boxningsmatch annonserad av Manne som den förestående VM-matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson. Under matchen hon säger vad alla redan förstått, nämligen att Sickan avlivats. Ingemar börjar då slåss som en besatt men faller ur ringen och ner på logen. Han kravlar sig upp och tar sig till lusthuset där han låser in sig. Han nekar att kommunicera med morbrodern, som han menar ha ljugit för honom om Sickans öde. Först på morgonen lockas han fram när Manne kommer och skriker att Fransson badar naken i den tillfrysta ån. Han försonas med Saga som föreslår att de ska lyssna på referatet från VM-matchen mellan Ingo och Floyd Patterson hemma hos henne.

Det är ljus sommarnatt i Sverige när matchen utkämpas i USA, och när Ingo segrat utbryter det stora jublet på bruksorten. Ingemar och Saga ligger på soffan hemma hos henne. De har somnat från matchfereratet.

Pressreaktion Svensk filmografi

Lasse Hallströms film fick många lovord av kritikerna. Men det fanns också sådana som hade reservationer.

Hanserik Hjertén, DN: ¿Det är mörkret under den morska ytan som gör intryck i Hallströms film, övergivenheten i en pojksjäl som göms i ett tappert hålligång och bara blottar sig i några halvkvävda repliker mot slutet.

Det är en rolig och rörande och lite otäck film. För de vildare svängarna i Jönssons roman har väl Hallström inte haft plats. Men han har hittat sin egen ton, en fin och osentimental och burlesk värme som gör historien uthärdlig.

Och hotar någon gång hans film att falla sönder i episoder, så lyfter Anton Glanzelius upp den på sina späda axlar. Han är allvarlig och lustig och smågalen och absolut äkta.¿

Maaret Koskinen, Chaplin: ¿Nu är denna förmåga till miljö- och karaktärsskildringar inte något ovanligt i svensk film; är det något svenska regissörer i allmänhet kan så är det just detta.

Och en hel del anvisningar finns säkert naturligt inbakade i Jönssons roman.

Mer specifikt hallströmsk tycks mig då hans känsla för rytm. Det kan ligga i något så (skenbart) enkelt som i bildväxlingar.

Så t ex i scenen där Ingemar klättrar upp på konstnärens tak i ett försök att genom ateljéfönstren se den yppiga Berit som står ¿ eller snarare ligger ¿ nakenmodell, bara för att under skrik och glassplitter braka ner genom fönstret. Just här klipper Hallström till en översiktsbild av konstnärens röda hus, där det står vid skogsbrynet i den stilla sommarskymningen, alltmedan uppståndelsen fortfarande pågår därinnanför. Det ger en dråplig kontrasteffekt. Även i de lugnaste vatten...

Till allt detta kommer de fina skådespelarinsatserna. Anki Lidén som skickligt klarar av pendlingen mellan hysteriska utbrott och trött uppgivenhet. Eller Tomas von Brömssens frånvarande blick när han för sitt inre öga försöker frammana Berit naken i konstnärens lya, medan han kärleksfullt, bara alltför kärleksfullt, fyller sin pipa med pekfingret.

Och så förstås Anton Glanzelius som är ett mindre under. När han står bredvid Berit i glasfabriken och ser på henne är det med en blick som på en och samma gång lyckas vara blyg och full av ohöljd dyrkan: har förälskelsen ett ansikte så är det så här det ser ut.

Eller när han sitter på sin mors säng och berättar för henne om sina sommarupplevelser i Småland och hon plötsligt överfalles av en skrällande hostattack: sättet på vilket han stelt vänder sig bort och sedan stakande, tvekande, försöker fortsätta sin historia. Här handlar det inte om genvägar, om att klippa in i ett allvarligt barnaansikte och låta själva sammanhanget ladda det med betydelse; här handlar det om äkta skådespelarkonst.¿

Elisabeth Sörenson, SvD: ¿Regissören Lasse Hallström tar ett imponerande steg framåt med denna film, som är hans sjätte. En viss fallenhet för att blanda skämt och allvar har man väl alltid spårat i Hallströms komedier, men aldrig tidigare har han vågat satsa så djärvt på kombinationen som här. Mitt liv som hund är hans starkaste film, den mognaste och rikaste.

Det är en film som håller sig med marginaler och som lever och leker ända ut i sina ytterkanter. Det är sådant som gör det svåra uthärdligt ¿ och på tal om det svåra: valen och avvägningarna är gjorda med finess. Här finns, med sjukdom och död, ett stoff som kunde förleda en mindre känslig regissör att ge sig hän, men Mitt liv som hund är en film som respekterar sin huvudpersons integritet.

Smärtan finns på andra plan, till exempel när Ingemar försöker pigga upp sin sjuka mamma genom att berätta om sina småländska upplevelser ¿ bara för att inse att mamma inte längre intresserar sig ¿ eller inte längre vågar engagera sig ¿ för hans värld.

Unge Anton Glanzelius har en märklig förmåga att, ofta ordlöst, spegla barnets känslor och reaktioner. Han får oss att tro på rollfigurens förmåga att bygga upp något slags trygghet över desperationen. En hjälp för honom, såväl som för regissören och publiken, är Tomas von Brömssen som Morbror i Småland: vilken förmåga att plocka vardagen på dess genuina komik!¿

Sven-E Lindberg, GP: ¿Mitt liv som hund är en berättelse som pendlar mellan ytterligheterna, mellan djupaste smärta och ren, oförställd livsglädje. Det hela skulle, föreställer jag mig, lätt kunna urarta och bli smått patetiskt. Men Lasse Hallström klarar i allt väsentligt denna ömtåliga balansgång. Han förmår berätta om smärtan med så mycket hjärta att hoppet aldrig ger vika för vanmakten ¿ och det blir trovärdigt.

Hallström lyckas dessutom förbluffande väl ge liv och själ åt tidsandan så att man kan känna både dofter och stämningar. Och Anton Glanzelius är som klippt och skuren för huvudrollen. På bred göteborgska och med stadig blick fyller han sin roll med allt det allvar och all den humor som krävs ¿ och ofta lite till. Samtidigt som han backas upp förtjänstfullt av bl a Anki Lidén som modern och Tomas von Brömssen som morbrodern.

Svårt är det också att motstå suggestionskraften i Jörgen Perssons och Rolf Lindströms stämningsmättade bilder. Någon gång förlorar de sig måhända i skönheten, men det är en marginell invändning mot en film som det är mer än lätt att ta till sitt hjärta. För det kunde ju, som Ingemar säger, ha varit värre. Mycket värre.¿

Jurgen Schildt, AB: ¿Med förseglade öron kunde vi stundtals invaggas i misstanken att det är en bulgarisk film vi beskådar. Den lunkar. Den har sina betänksamheter när det gäller att hitta från start till mål. Den är lagom ljus, lagom mörk, lagom orytmisk, lagom social, lagom idyllisk, lagom uppbygglig. Dramatiskt sett förefaller den över huvud taget hemmahörande i landet Lagom. (-)

Och eftersom detta är en film och inte en adventskalender: fordras det inte också ett och annat i fråga om gestaltning, grupperingar, betoningar och så kallad vision?

Svaret är jakande, fast inte alltid från Hallströms sida. Han förskjuter tempot till förmån för det sega och aningen rörelsehämmade.

Så nog blir det ändå ett slags bulgarisk film vi ser; låt vara på göteborgska.¿

Kommentar Svensk filmografi

Mitt liv som hund är en fri bearbetning av Reidar Jönssons (f 1944) självbiografiska roman med samma namn (1983). Filmen skiljer sig i väsentliga avseenden från romanen, menade Reidar Jönsson i en intervju:

¿¿ Vad Lasse Hallström har gjort är att plocka bort de mörka, grymma sidorna. Dem var han rädd för. Filmen är därför mera utslätad. Den starka krisen i romanen saknas. Men Lasse menade att eftersom boken är skriven så finns det ett lyckligt slut. Därför ville han att filmen skulle ha ett lyckligt slut, och jag böjde mig för det argumentet.¿ (Oscar Hemer, SDS, 30.8.1987)

Filmen tilldelades en Guldbagge för 1985 års bästa film, och Anton Glanzelius belönades med en Guldbagge för bästa manliga skådespelare. Ytterligare ett svenskt pris kom filmen till del, Svenska Filmkritikerförbundets pris för årets bästa film 1985. Ingen hade dock förutsett eller anat den framgång som filmen skulle få internationellt.

Hallströms film blev mycket uppmärksammad utomlands och tilldelades en rad prestigefyllda priser. I Danmark fick den en Bodil för bästa icke amerikanska film 1987, i USA New Yorks filmkritikers pris för bästa utländska film 1987 samt Golden Globe-priset för bästa utländska film, utdelat av den utländska presskåren i Los Angeles. Filmen nominerades i klassen bästa utländska film av Directors Guild of America (det amerikanska regissörsförbundet) och oscarnominerades i klasserna bästa regi och bästa manus (annat än originalmanus).

I maj 1988 hade filmen fått biografdistribution i bl a Västtyskland, DDR, Grekland, Hong Kong, Storbritannien, Sydkorea, Argentina, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Brasilien, Bulgarien, Japan, Spanien, Australien, Frankrike, Uruguay, Canada, Belgien och Italien. Försäljningen startade vid Berlinfestivalen 1986, allt enligt uppgifter från SFs Catharina Stackelberg, citerad av Bengt Isaksson (Expr 9.5.1988). Totalt såldes filmen till cirka 30 länder.

I USA fick filmen beteckningen PG-13, innebärande att den var olämplig för barn under 13 år utan målsmans sällskap. Den visades textad. Trots detta var Mitt liv som hund 1987 den överlägset populäraste utländska filmen. 1988 fortsatte den att dra biobesökare och hamnade till slut på en tolfte plats. 1988 släpptes den i 50.000 kassetter i såväl en textad som en dubbad version.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se