Innehållsförteckning

Andra utgåvor av verket

Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Rosen
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Åldersgräns Tillåten från 7 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1984-09-28

Handling

En bruksort i Mellansverige. Orten har sett sina bästa dagar. Arbetslöshet är ett av de största problemen man brottas med.Byggmästaren Alexander presenterar ett projekt för det...

Visa hela handlingen

Press

Rosen beskrevs av storstadskritikerna nästan genomgående som välmenande, men naiv och töntig. I landsortspressen fick filmen däremot inte sällan välvilliga omdömen. Den fackliga pressen...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Konstnärlig rådgivare
Scripta
Inspelningsledare
B-foto
Stillbildsfoto
Elektriker
Passare
Ljussättare
Musikarrangör
Exekutör
Rekvisita
Kläder
Smink
Specialeffekter, ljud
Övrig medarbetare

Medverkande

Bolag

Handling

En bruksort i Mellansverige. Orten har sett sina bästa dagar. Arbetslöshet är ett av de största problemen man brottas med.

Byggmästaren Alexander presenterar ett projekt för det socialdemokratiska kommunalrådet Ove. Han vill bygga ett jättelikt shoppingcenter, Silversmeden, just där vägarna möts och där den gamla Folkets Hus-byggnaden, uppförd 1927, råkar ligga. Huset har inte använts under en längre tid och har fått förfalla. När Alexander bryter sig in, känner sig Ove illa till mods. Att riva det gamla Folkets Hus bär honom emot, men samtidigt har han svårt att tacka nej till de 400 arbetstillfällen som projektet innebär.

Oves 19-årige son Jonny besöker sin farmor Sara som han har ett särskilt förhållande till, inte minst sedan modern flyttade hemifrån. Föräldrarna är skilda. Han råkar skada en rosenbuske, vilket gör Sara ledsen. Ska vi byta ut den mot en ny?, frågar Jonny. Nej, svarar Sara, det är farfars gamla rosenbuske. Vi ska ge den nytt liv.

När Ove anländer, skäller han ut Jonny för att denne belamrar garaget så att Ove inte kan komma in. Jonny är arbetslös och hans stora intresse är det rockband som han är medlem av.

Hemma hos Ove är Alexander på besök. Denne försöker övertala Ove att driva projektet i de kommunala instanserna. Ove är mån om social trygghet för kommuninvånarna, medan Alexander hävdar att detta inte är möjligt att uppnå utan kapital och arbetstillfällen. Nu kan Alexander inte vänta mycket längre på besked från kommunen. Vid deras diskussioner känner sig Ove hela tiden i underläge, beroende på att Alexander under gymnasietiden petade honom från sitt tradjazzband till förmån för en stockholmsmusiker.

Ove tar ut sin frustration på Jonny och rockbandet som repar i garaget. Han kastar helt enkelt ut dem.

Hemma hos sin farmor Sara klagar Jonny sin nöd. Det är lika bra att lägga av att spela, menar han. Så lätt ska du väl inte ge dig, förmanar farmor, som är gammal sosseveteran med ett väggur i form av Per Albin och med ett SAP-standar på byrån.

I stället tar hon med honom till Folkets Hus dit hon har nycklarna. Hon sitter nämligen i styrelsen. Här finner de allehanda bråte, men också en byst av Per Albin och en annan av Branting. Det var Per Albin som grundlade det svenska folkhemmet, förklarar farmor. Vilken häftig scen! utbrister Jonny.

Arbetarkommunens representantskap. Ove lägger ut texten om projektet Silversmeden. Några är tveksamma, däribland Monica, Oves kvinna, samtidigt arbetarkommunens ordförande.

Jonnys tjej Pia spelar damfotboll och tränar dessutom pojklaget. Hennes pappa är polis och gammal boxare. För Pia förklarar Jonny att han inte har någon kontakt med sin pappa. Skälet till att han valde att stanna hos honom var att han ville stanna kvar i samhället hos kompisarna och så naturligtvis rockbandet.

Hemma hos farmor. Folkets Hus-föreningen säger OK till rockbandet, som planerar en invigningskonsert. Farmor överlämnar en kornett till Jonny. Det var din fars, säger hon. Har han spelat kornett? säger Jonny förvånat.

När Ove får kornetten av Jonny, berättar han att han var med i ett band i plugget. Vi hade "St. James Infirmary" som signaturmelodi. Men han vägrar att spela.

Ett ligistgäng krossar rutorna på Oves bil och gör repor i lacken. Det är hårdrockgänget, säger Jonny. Dom har ingenting att göra och har det trassligt hemma. Dom tror inte på nånting.

Folkets Hus kan bli ett riktigt musikpalats, hävdar Jonny, men Ove ställer upp olika formella hinder. Men Jonny ger sig inte och skickas runt i den kommunala byråkratin. Om det hade funnits missbruk med i bilden, hade det varit lättare, säger man på socialroteln. Därefter tränar Jonny boxning för Pias far.

Diskussion om Silversmeden i arbetarkommunen. Projektet går igenom, men ordföranden Monica är emot. Därefter tas beslut om genomförande av projektet i kommunstyrelsen. På dansrestaurangen, där man firar efteråt, kommer Ove i bråk med Alexander.

Farmor lamenterar: Var är de gamla idéerna om rättvisa, gemenskap och solidaritet?

Från Folkets Hus-föreningen hävdar man att även om kommunen äger marken, är det föreningen som äger huset. Kommunen svarar med hot om tvångsinlösen.

När rockbandet kommer till Folkets Hus, avvisas de av väktare. Farmor har tagit sig till sonen Ove på kommunalförvaltningen: Om detta genomförs, kommer ungdomen att vända ryggen åt rörelsen, säger hon.

Jonny, rockbandet och hårdrockarna övermannar vakterna och ockuperar Folkets Hus och annonserar samma kväll en rockkonsert.

Kommunalrådet Ove släpps inte in för att tala dem till rätta och inkallar då polis som i kravallutrustning utrymmer Folkets Hus. I kalabaliken skadar Jonny en polis utan att han blir igenkänd.

Jonny blir omplåstrad hemma hos farmor som säger att man löser ingenting med våld. Sen berättar hon om våren 1931 när det var strejk på bruket och farfar en av strejkledarna. Sedan bruket kallat in strejkbrytare, misshandlades en av dessa. En arbetare anklagades felaktigt för detta. Det var i själva verket farfar som var den skyldige. Denne anmälde sig sedan själv för polisen. Jonny tar farmors berättelse till sig och anmäler sig sedan själv för polismisshandel. Den polis han skadat var Pias far.

Hemma hos Pia säger hon att han kommer dömas till skyddstillsyn. Som hon ska svara för. Sen säger hon: Jag tror att vi kan rädda Folkets Hus, men inte på ditt sätt.

Nu hjälps alla åt att rusta upp Folkets Hus ¿ gammal som ung. Även hårdrockarna. Dessutom cirkulerar en lista med 3.000 namn i protest mot Silversmeden.

Bulldozers kör hotfullt upp framför Folkets Hus. Då anländer Ove som deklarerar: Det blir ingen rivning. Projektet är nedlagt. Stort jubel.

Alexander visar sig ha ett nytt och lukrativare projekt på gång.

Farmors rosenbuske frisknar till.

Hemma spelar Ove på sin gamla kornett "St, James Infirmary" och Jonny svarar med sin altsaxofon.

Censur / granskning

Censurnummer 124956
Datum 1984-09-11
Åldersgräns Tillåten från 7 år
Originallängd 2001 meter
Kommentar Aktlängder: 542-494-528-437 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Optisk mono
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 2001 meter
Längd i minuter 73 min
Akter 4 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Rosen beskrevs av storstadskritikerna nästan genomgående som välmenande, men naiv och töntig. I landsortspressen fick filmen däremot inte sällan välvilliga omdömen. Den fackliga pressen förhöll sig mestadels behärskat positiv.

Maaret Koskinen, DN: "Och som debattfilm för de redan troende är kanske filmen inte så oäven, bilderna av Branting och Per Albin-statyerna i nostalgiskt motljus upplevs säkert som vackra, och de många namnkunniga skådespelarna gör vad de kan av sina roller.

Men som biograffilm för hedningarna är filmen ganska påfrestande. Här formligen dryper allt av införstådd Betydelse. Farmors rosenbuske t ex, som i början av filmen slokar betänkligt, men när den rätta sidan vunnit slaget omedelbart kvicknar till! Eller ungdomsligisterna som äntligen får en uppgift och hjälper till med att rusta upp den gamla Folkets hus-byggnaden.

Och kanske är detta filmens mest osympatiska drag: detta att till varje pris göra alla avvikare - de må sen vara ligister, rockmusiker eller ungdomar - till "sina"; att med den repressiva toleransens alla medel få det som i grunden är emot "systemet" att arbeta för det. Bevare oss för optimismens tyranni och det utopiska helvetet!

Men priset tar nog ändå scenen där hårdrockgänget slåss vid kiosken och farmor kommer vankande med sitt - obs! - röda paraply. Resolut går hon fram och drar - med en hand - upp en av bråkstakarna och ser honom stint i ögonen - varpå hela gänget flyr sin kos.

Här ligger misstanken nära till hands att Hildebrand inte längre nöjer sig med att dramatisera konflikterna men också sätter upp handlingsmodeller för verkligheten.

Tanken är naturligtvis djupt förolämpande - inte minst mot Hildebrand själv. Alltså föredrar jag att inte tänka den till slut."

Björn Linnell, Expr: "Rosen är emellertid inte bara en film om en familjs lyckliga återförening, utan även - och i första hand - en av ABF finansierad debattfilm om svensk socialdemokrati och ungdomen i dag. Och som politisk film är Rosen förfärlig. De motsatspar som Hildebrand utnyttjar tillhör alla den känslosamma B-filmens standardrepertoar: ont mot gott, kyla mot värme, medmänsklighet mot buttrig omänsklighet. Och - inte minst - alla konflikter löses när de i hjärtat goda lär sig bejaka sina känslor.

Detta må vara effektiva inslag i berättandet av en medelgod snyftare. Som grund för skapandet av en någorlunda giltig film om svensk socialdemokrati och ungdomen i dag är uppslaget hopplöst. Vad förmår Hildebrand väcka för frågor kring SAP, arbetarrörelsen och dagens Sverige? Mer känsla i politiken? Fler snälla farmödrar åt frusna kommunalråd med goda söner? Gemenskap är bättre än ensamhet i rikedom?

De möjliga frågor som väcks av Rosen känns för mig lika meningsfulla som problemet om det var rätt av Lassie att rymma. Visst kan vi debattera även den frågan. Men är den viktig?"

Jan Aghed, SDS: "Staffan Hildebrand tycks mena så förtvivlat väl med sina filmer. Kanske är det just därför de blir så töntiga. Sedelärande intriger, moraliserande budskap och klichémässig karaktärsskildring för de hildebrandska fotoromanerna om folkhemmets problem snubblande nära pekoralet.

Det finns inte ett äkta tonfall, inte en scen som inte är uppstyltad (förutom fult komponerad och fotograferad) i Rosen, där Hildebrands reformomsorger gäller den socialdemokratiska Rörelsen splittrade i käckt idealistiska farmödrar som minns Per Albin och pragmatiska kommunalpampar med blind tilltro till marknadskrafterna. Miljön, en liten kommun någonstans i Sverige, är lika schematiskt tecknad som allting annat. Den styrande sossemajoriteten är kallsinnig till ungdomens behov av fritidsutrymmen. Sant nog. Men dialogen mellan generationerna är skriven av en folkbildningsmagister: knappt en enda replik utan ett belärande syfte."

Jurgen Schildt, AB: "Rosen berättar om i princip oförenliga världar. Det är en god för att inte säga trängande sak att övertyga den opolitiska eller apolitiska ungdomen om politiken, om ansvaret, om delaktigheten. Lika nödvändigt vore det att för vuxenheten beskriva den 80-talsungdom som spottat ut politiken till förmån för Sex Pistols, David Bowie och Ebba Grön.

Problemet med Rosen är emellertid, tror jag, att den ungdom Hildebrand i huvudsak riktar sig till upphört att tro på såväl storken som sagorna.

Rosen liknar nämligen en saga. En saga där replikerna ligger som grus i munnen. En saga med scenväxlingar som är irriterande i sin tvärhet. En saga där harmonierna överträffar disharmonierna. En saga där allting fixar sig i ett land där ändå åtskilligt flyttat på sig, framlänges och baklänges, sen Vilhelm Moberg döpt det till Idyllien.

30- och 40-talens socialdemokratiska valfilmer var visserligen inte upphetsande. Men jämförda med Hildebrands film var de explosioner."

Margareta Norlin, Chaplin: "Rosen är (-) en film som totalt går vilse bland de röda stugorna och de symboliska rosenbuskarna. För symboler och pekpinnar vimlar det av. Per Albin förekommer både som köksklocka och staty, den enda ljusstrålen som faller in i det dunkla Folkets Hus faller på ett gammalt SSU-emblem, den gamla kornetten får symbolisera pampens skrotade drömmar. På slutet får den nattliga duetten mellan far och son stå för drömmens uppvaknande. Allt är övertydligt som i det pedagogiska exemplet, och formellt håller filmen just den nivån på bildspråket.

De symboliska inslagen blir ofta upptakten till små föreläsningar och kommentarer: om Per Albin och folkhemmets grundare, om ungdomens slit- och slängmentalitet eller farfar som strejkkämpe. Även musiken har i filmen en symbolisk roll. Ungdomens rock-kultur skildras som något lätt negativt, och i slutet av filmen får Jonny ta sitt förnuft till fånga och säga: - Vi måste spela sån musik som alla kan gilla! Och generationerna får mötas till tonerna av 'St James Infirmary'.

Om alternativet till den kommersiella kulturen är den här typen av övertydliga och klumpigt symboliska solskenshistorier så säger jag som ungdomarna: Hellre Hollywood!"

Hans Schiller, SvD: "Staffan Hildebrands Rosen är inte dålig men väl tråkig, platt och naivt berättad. Men värst av allt är nog ändå regissörens totala avsaknad av humor och självironi och detta kära cirkeldeltagare gör sammantaget Rosen till en film som är nästan rörande i sin oskuldsfullhet men samtidigt något oroande med tanke på den enkla världsbild och den politiska omognad som Hildebrand tillåts visa upp i rosens skugga."

Tore Nyström, GP: "Visst är Hildebrands film stundom lite töntig och kantig. Visst har han ibland svårt med övergångarna och symbolerna. Men ändå är den ett hedervärt försök att sätta fingret på den ömma punkten: hur överheten fjärmar sig från den vanliga människan i rörelsens regi."

Kommentar Svensk filmografi

Staffan Hildebrand (f 1946) fick idén till Rosen när han reste runt på skolor och fritidsgårdar för att diskutera filmen G (1983/5). Han upptäckte då att det var många ungdomar som ville prata om de problem som finns i samhället i dag. Sen testade han "historien på folk när jag reste runt till ungdomar, SSU-klubbar och politiker. Dessutom växte dialogen fram efter hand när vi jobbade med filmen, berättar Staffan Hildebrand som också fick hjälp med manusskrivandet av LO-ordföranden Stig Malm" (Michael Falk, GT 19.6.1984).

Rosen producerades av ABF till en kostnad av cirka 4,5 Mkr. Produktionen möjliggjordes genom olika former av stöd från organisationer och företag som Folksam, Folketshusföreningarnas Riksorganisation, Handelsanställdas Förbund, HSB, Hyresgästernas Riksförbund, Kommunalarbetareförbundet, Kooperativa Förbundet, LO, Metallindustriarbetareförbundet, Riksbyggen och Socialdemokraterna (Fönstret nr 10/1984).

Syftet med filmen var bl a att den skulle användas i studie- och mötesverksamhet. Karl-Olof Andersson, en av manusförfattarna, skrev en bok för cirkelstudier som följde filmen. Dessutom gav man ut ett särskilt ungdomsmaterial till filmen för användning i skolor och på fritidsgårdar. Video- och 16-millimeterskopior kunde beställas från Föreningsfilmo.

Rosen var den första socialdemokratiska långfilmen sedan Alf Kjellins Dom kämpade sig till frihet från 1948, som gjordes inför valet samma år.

Filmens Folkets Hus ligger i själva verket i Mölnbo, mellan Järna och Gnesta.

Visningar

Sverigepremiär 1984-09-28 Röda Kvarn Gävle Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Röda Kvarn Gävle Sverige 73 min
Sverigepremiär 1984-09-28 Kronan Göteborg Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Kronan Göteborg Sverige 73 min
Sverigepremiär 1984-09-28 Piccadilly Malmö Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Piccadilly Malmö Sverige 73 min
Sverigepremiär 1984-09-28 Grand Sandviken Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Grand Sandviken Sverige 73 min
Sverigepremiär 1984-09-28 Filmstaden 13 Stockholm Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Filmstaden 13 Stockholm Sverige 73 min
Sverigepremiär 1984-09-28 Facklan Åkersberga Sverige 73 min
Urpremiär 1984-09-28 Facklan Åkersberga Sverige 73 min

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ CRI-negativ
Bredd 35 mm
Längd i meter 2001


Typ Internegativ
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 35 mm
Längd i meter 2001


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100


Storlek Mindre än 850 x 400


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Fjärde versionen. Av Staffan Hildebrand.
Omfång 83 s.
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 10
Färg papper SET
Bakombild papper 2
Dia SET
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Övrigt tryck
Språk Svenska


Typ Övrigt tryck
Språk Svenska


Typ Reklamtryck
Språk Svenska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?