Reyno! (1987)

Media (1 st)

En liten pojke kommer ridande längs en bygata. Det är Reyno, 11 år.

Så följer en havsbild och någon frågar Reyno om han sett havet någon gång. Det har han inte, men han säger sig vara rädd för hajarna i det hav som, enligt vad han har hört, ska vara grönt och salt.

Så ser vi honom när han vid inmönstringen till soldat i sandiniststyrkorna tillfrågas om sin ålder och var han är född. Klipp till en bild där han exercerar och gör vändningar lite som det faller sig. Klipp till Reyno som kommer gående med en skottkärra fullastad med vedpinnar och så förtexterna: Reyno! San Fernando, Nicaragua.

Vi får därefter följa Reynos liv i San Fernando, en liten bergsby i norra Nicaragua, där contrassoldaterna finns i närheten och läget är mycket spänt.

Reynos äldre bror har dödats av contras; i slutet av filmen ser vi Reyno gråta över den just stupade farbrodern.

Filmen ledsagar Reyno till skolan, där den stränga lärarinnan vägrar att ta emot Reyno om inte hans mamma ansvarar för att Reyno sköter sig bättre än förra terminen, då han var både olydig, ouppmärksam och oftast frånvarande.

Kameran fångar hans rädsla när hans trupp får eldkontakt med contras, en rädsla som kanske blir ännu mer närgånget granskad när Reyno blir behandlad på en mycket primitiv tandläkarmottagning.

I sin kamouflagemönstrade uniform leker han med sina småsyskon och sliter i kollektivets bönodling. Vi ser honom på marknadsplatsen, där han världsvant röker en cigarett, och följer honom till den butik i byn som säljer rom. Där köper han, motvilligt, en flaska åt sin pappa.

Då och då kommer Peter Torbiörnsson och intervjuar Reyno: han får berätta om hur han rymde hemifrån när han bara var tre år och Reyno anförtror också Peter Torbiörnsson att han är förälskad i en flicka som är mycket längre än han.

Också Reynos mamma intervjuas och talar om barnafödslar - hon har fött tio barn, varav åtta är i livet - medan Reynos pappa talar om hur mycket som blivit bättre sedan jordbrukskollektivet i San Fernando bildades. Han får också berätta att han då och då super sig full, och luftar sina något misstrogna synpunkter på p-piller.

Reyno spelar biljard i kollektivets fritidslokaler; han besöker en betydligt äldre kamrat som trampat på en mina och är inlagd på ett militärsjukhus; han följer med sina föräldrar till dans i kollektivet.

Innan han i filmens slut motvilligt återvänder till skolan, där han fridfullt somnar framför kameran, har vi fått se hur Reyno och hans lillebror Carlos äntligen får åka till havet, där de efter ett tag glatt badar, obekymrade om alla hajar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Hans Schiller, SvD "I Reyno har Torbiörnsson närmat sig fiktionen men står fortfarande med båda fötterna i verkligheten när han berättar om pojken Reyno som blivit vilsen i Nicaraguakrigets skugga, som hellre vill sitta på skolbänken. Det har blivit en mer positiv film än den tidigare. Men det är en film där regissören inte riktigt lyckas balansera den barnskildring som filmen rubriceras som med det outtalade fiktionskravet.

Det blir kort sagt alldeles för långt och det möjligen beroende på kravet att fylla ut en speltid på 65 minuter.

Men bortsett från längden och Torbiörnssons svårighet att riktigt bestämma sig för vad han vill utstrålar Reyno en hel del sympati och medkänsla."

Hanserik Hjertén, DN: "Peter Torbiörnsson känner vi som en känslig och oförvägen rapportör från kampens och lidandets Nicaragua. I Reyno återkommer han till ämnet, men nu från en liten grabbs horisont, och kanske har han aldrig kommit krigets mänskliga innehåll närmare än här. (-)

Lille kloke, rolige och varmhjärtade Reyno platsar inte i någon plakatfilm. Och inte heller hans pappa som gärna super till ibland och som dryftar familjeplaneringens problem för den spontana älskogen.

Torbiörnsson går dem inpå livet med kamera och bandspelare, visar leklusten, förälskelsen och glädjen liksom sorgen och fattigdomen i byn San Fernando, medan Reagans krig mullrar som ett hotfullt åskmoln vid horisonten. (-)

Torbiörnssons film är bara dryga timmen. Men innehållsrikare än de flesta!¿

Annika Gustafsson, SDS: ¿Reyno innehåller det som unga människor oftast nämner då man frågar dem vad som utmärker en bra film. Den ska vara både spännande och rolig och dessa krav uppfyller Peter Torbiörnssons vardagsnära och klarsynta bild, fri från alla choser, av denne lille charmige killes komplicerade tillvaro. (-)

Reyno är ingen renodlad barn- eller ungdomsfilm. De vuxna finns i bakgrunden och med sina intervjufrågor till mamman och pappan om striderna mot contras, jordbruksarbetet inom ett kollektiv, p-pillrets för- respektive nackdelar m m, vidgar filmaren perspektivet och ger, om än snabba, men väsentliga inblickar i den sandinisttrogna befolkningens vardag. På så sätt drabbar och roar Reyno den unga såväl som den äldre publiken."

Ingela Brovik, Arbetet: "Med ömhet och skärpa, men utan ett uns av sentimentalitet, gestaltas elvaårige Reynos liv i norra Nicaragua. (-)

Detta är en angelägen, vacker och dessutom rolig dokumentärfilm, som har fina spelfilmskvaliteter i sina intensiva porträtt av Reyno och människorna runt honom. Att den fick 1987 års pris av barnfilmsjuryn i Moskva är knappast förvånande.

I slutet av filmen påminner den mig om Truffauts De 400 slagen, när de fattiga små killarna med Reyno i spetsen ser havet, för första gången. Vågorna som slår emot pojkarna är något nytt för dem och solen, mångfalt större än här, går sakta ner över det gröna fräsande havet."

Kommentar Svensk filmografi

Peter Torbiörnsson (f 1941) tillhörde grundarna av forskargruppen Unga filosofer och tidskriften Kommentar.

Under militärkuppen i Chile var Torbiörnsson stationerad där som korrespondent för AB. Det var i Chile han gjorde sin första dokumentärfilm (tillsammans med Jan Sandqvist).

Till Nicaragua kom han första gången 1978 och året därpå gjorde han sin första film därifrån, Sandinos barn. 1980 kom Uppladdningen och sedan följde De brända husens land (1982) och långfilmen På gränsen (1985/19).

Av materialet i På gränsen klippte Torbiörnsson fram ytterligare två filmer, Hotet och Flykten, båda färdigställda 1986. Ytterligare en film från Nicaragua, San Fernando Tel 515, kom samma år som Reyno.

Vid den internationella filmfestivalen i Moskva 1987 blev Reyno belönad med barnfilmjuryns pris.

Torbiörnsson har därefter gjort Vapenvilan (1988) och BosnienTango Lima (1994).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se