Grundfakta

Media (3 st)

Originaltitel Stora och små män
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1995-09-15

Medverkande

Peter Engman
Folke Flodin

Fredrik Hammar
Karl-Otto

Thommy Berggren
pingstpastor Flodin, Folkes far

Sif Ruud
fru Sofia Eleonora Alm

Visa alla medverkande

Handling

En by i norra Norrland. 1930-tal. Tre unga män delar ett brinnande jazzintresse: den förtryckte och hämmade pingstpastorssonen Folke, som spelar gitarr, den gladlynte och okomplicerade...

Visa hela handlingen

Press

Några kritiker utsåg Åke Sandgren till vår kanske mest begåvade regissör och gav Stora och små män ett gott betyg med vissa marginalanmärkningar. Men de allra flesta recensenterna...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Alternativtitel
Videotitel i Sverige

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Ljuddesign
Regiassistent
Scripta
Specialeffekter
Biträdande producent
Platschef
Produktionsassistent
Inspelningsassistent
Rollsättare
Statistansvarig
Produktionsekonom
Produktionssekreterare
Pressinformation
B-foto
C-foto
Stillbildsfoto
Steadicamoperatör
Elektriker
Elassistent
Passare
Passarassistent
Ljussättare
Negativklippning
Musikkoordinator
Scenografiassistent
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Rekvisitaassistent
Attributör
Kläder
Sömmerska
Maskör
Smink
Chaufför
Byggledare
Klädassistent
Sminkassistent
Klippassistent
Ljudläggning
Specialeffekter, ljud
Övrig medarbetare
Tack till

Medverkande

Peter Engman Folke Flodin
Torgny "Kingen" Karlsson Gösta
Fredrik Hammar Karl-Otto
Thommy Berggren pingstpastor Flodin, Folkes far
Sif Ruud fru Sofia Eleonora Alm
Malin Svarfvar Inga
Petra Brylander Agnes
Roland Hedlund Hjälm
Palle Granditsky den svenske ambassadören i USA
Jens Okking fartygskaptenen på Atlantångaren
Peter Dalle Benny Landberg, skivstudioägare
Bertil Norström Rubensson, pantlånare
Margreth Weivers fru Rubensson
Ole Ornered Frank, medlem av bandet
Gustav Kling Göstas far (rollförnamnet Halvar nämns ej i filmen)
Christina Frambäck Astrid, Göstas mor
Richard Turpin Benny Lagergren (bandmedlem)
Anna Sise Andersson Millie, sångerska
Hilding Lindbäck vaktmästare i Missionshuset (rollnamnet Storm nämns ej i filmen)
Göran Engman busschaufför
Anna Björk flicka med lampa på fest
Joe Sarno polis i New York
Tom Younger äldre immigrationspolis i New York
Nick D'Avolio yngre immigrationspolis i New York
Sara Arnia Vera
Olof Röckner Gustav, Göstas bror
Ture Lindström Ragnar, Karl-Ottos far
Berit Berg Else, Flodins hushållerska
Rolf Carlsten pastor Cooper
Bob Rickets Gordon, färgad saxofonist
Mikael Odhag Krister
Karl-Ola Jonsson flottarbasen
Erik Dahlrot
Mats Helin Sture, trummis i bandet
Anders Norell Mogren, medlem av bandet
Claes Brodda Sigge, medlem av bandet
Bent Persson Kurt, medlem av bandet
Fredrik Pålsson rollingsregissör
Egil Röckner Gustav, Folkes bror som tionåring
Kimmo Rajala matros som slåss
Göta Grundström cittraspelare
Folke Asplund fiolspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Martin Lestander fiolspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Enar Hjulström dragspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Derek Huntsman pianist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Sammy Kasule basist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Gerrie Nnaddibanga trumslagare i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Mattias Murhagen saxofonist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Beverly "Glen" Sundel sångerska i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Chuck Anthony gitarrist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Sara Isaksson sångerska i orkestern Tvenne Hjärtan
Esbjörn Svensson pianist i orkestern Tvenne Hjärtan
Krister Sjöström trumslagare i orkestern Tvenne Hjärtan
Lars Halapi gitarrist i orkestern Tvenne Hjärtan
Anders Jerkérus klarinettist i orkestern Tvenne Hjärtan
Hans Backenroth basist i orkestern Tvenne Hjärtan
Peter Engman Folke Flodin, gitarrist i Folke Flodins Black Harlem Band
Johan Löfcrantz Leo, trumslagare i Folke Flodins Black Harlem Band
Joakim Milder saxofonist i Folke Flodins Black Harlem Band
Derek Huntsman pianist i Folke Flodins Black Harlem Band
Jerome Wells basgitarrist i Folke Flodins Black Harlem Band

Bolag

Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri (©)
Nordisk Film & TV A/S (Danmark)
TV4 Nordisk Television AB (©)
Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Nordisk Film- & TV Fond
Seneca Falls Productions
Distributör i Sverige (35 mm) Stiftelsen Svenska Filminstitutet 1996
AB Svensk Filmindustri 1995
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk) SF Video 1996
Distributör i Sverige (köpvideo) SF Video 1996
Laboratorium Swelab Filmlaboratoriet AB
Ljudläggning Nordisk Film Audio (ljudläggningsstudio)
Mixning Det Danske Filmstudie (mixningsstudio)
Övrigt bolag Nordisk Film A/S (inspelningsstudio)
AB Optical Vision (texter)
Owe Svensson Mix AB (överspelning)
FilmMixarna AB (eftersynkroniseringsstudio)

Handling

En by i norra Norrland. 1930-tal. Tre unga män delar ett brinnande jazzintresse: den förtryckte och hämmade pingstpastorssonen Folke, som spelar gitarr, den gladlynte och okomplicerade bondsonen Gösta, som spelar dragspel och trumpet, samt den föräldralöse och mytomaniskt lagde Karl-Otto, som spelar saxofon. Deras hunger efter musik är svårtillfredsställd i Norrland. Endast en knastrig kristallmottagare är deras ingång till den stora jazzvärlden.

Efter ännu ett av många dåligt lönade dagsverken de tre brukar utföra åt gamla fru Alm, får de en skiva med Louis Armstrong av henne som hon i sin tur fått med en försändelse från sin systerson Frederic Swanson, som bor i USA. Den ende i byn som har en skivspelare är emellertid Folkes far, pingstpastor Flodin, och Folke vågar inte be om lov att spela skivan.

Folke väntar därför tills fadern beger sig på en längre cykeltur till Sorsele, innan han samlar sina vänner i församlingshuset för att lyssna till skivan. Skivspelaren går dock på för hög hastighet, så de tre musikanterna har svårt att hänga med i tempot. Dessutom blir de förvånade över att höra en gäll kvinnoröst komma ut ur högtalaren, och tror följaktligen att Louis är en kvinnlig sångerska - Louisa.

Repetitionerna avstannar då pastor Flodin plötsligt gör entré. Han har fått bilskjuts nästan hela vägen från Sorsele och kommer mycket tidigare än Folke beräknat. Som straff beslagtar han skivan.

På ett församlingsmöte några dagar senare infinner sig en amerikansk trosfrände, pastor Cooper, med en elektrisk orgel som pingströrelsen i USA skänkt pastor Flodins församling. Under mötet passar också pastor Flodin på att demonstrera den nya tidens frestelse - jazzmusiken - genom att spela upp Folkes och hans vänners Louis Armstrong-skiva. Efter några takter griper pastor Cooper in och korrigerar hastigheten så att de tre unga jazzfanatikerna för första gången får höra hur han verkligen låter.

En tid senare dör fru Alm. I sitt testamente skänker hon sina kontanta tillgångar till Folke, Gösta och Karl-Otto, så att de kan föra hennes urna till USA, där hon vill bli begravd hos sin systerson. För pastor Flodin blir resan ett hot mot hans dominans över Folke, och han pressar denne hårt för att stanna hemma och i stället bli aktivt arbetande inom pingstkyrkan. Gösta har däremot inga problem med sina föräldrar och Karl-Otto ser sin chans att emigrera för gott.

Strax före avresan går Folke till den lokala dansbanan, där han träffar Gösta och dennes flickvän, Inga. Hon bjuder upp Folke till dans för att byta ord med honom utan att Gösta hör det. Det är tydligt att det finns en rivalitet mellan hennes kärleksförhållande och Folkes vänskapsförhållande till Gösta, och hon ber Folke att inte ta Gösta ifrån henne. Samtidigt antyder hon att även Folke skulle vilja ha ett förhållande med henne, om inte annat så bara för att Gösta har det.

Snart förbyts hennes lekfulla tonfall till bittra anklagelser då hon hånfullt påstår att Folke också kommer att bli pingstpastor, liksom far sin. Rasande slår han till henne och går hemåt.

På vägen hem stannar han för att spela en stund på kyrkans nya orgel. Metodiskt lägger han psalmböcker över alla tangenterna så att en mullrande tonkaskad uppstår. Men de dåliga elledningarna blir överhettade av belastningen och börjar brinna. Snart är hela församlingshemmet övertänt och brinner ned till grunden, trots församlingsbornas försök att släcka elden. Mitt i faderns sorg och bedrövelse ser Folke äcklat hur denne njuter av sitt martyrium och den medömkan hans olycka framkallar hos byborna.

Dagen då de tre vännerna ska avresa låtsas först Folke acceptera sin fars vilja att stanna och arbeta i församlingen, men under frukosten lurar han ut fadern på ena sidan av huset så att han själv kan hoppa ut genom ett fönster på den andra sidan och springa upp till bussen, där Gösta och Karl-Otto väntar med fru Alms urna.

Efter en fasansfull överfärd i sjösjukans tecken anländer resenärerna till New York. Folke och Gösta skickar Karl-Otto att tala med immigrationsmyndigheterna eftersom han förespeglat dem att han kan engelska. Med sig har Karl-Otto Frederic Swansons sista brev till fru Alm, som han försöker använda som ett "Letter of invitation", dvs ett brev där en amerikansk medborgare garanterar att ansvara för immigrantens boende och försörjning.

Men immigrationspoliserna ser snabbt att brevet handlar om någonting helt annat, och stoppar ressällskapet. Folke och Gösta börjar nu förstå att Karl-Otto kanske inte kan någon engelska när denne inte förmår prata med poliserna, men Karl-Otto står på sig och säger att det är klart att de kommer in i USA.

De tre vännerna sätts i förvaring på båten tillbaka till Sverige med förbud att gå i land, och det enda de kan se av New York är en liten bit gata mellan två lagerhus på kajen. Karl-Otto står emellertid fast vid sitt beslut att emigrera. Han tänker smita i land under natten. För att få en skymt av någon annan New York-vy än gatstumpen framför relingen klättrar alla tre upp på fartygsmasten. Karl-Otto, som är högst upp, tappar greppet och slår ihjäl sig i fallet mot däcket. Folke och Gösta bestämmer att låta de amerikanska myndigheterna begrava honom i USA, eftersom han ville emigrera. De kommer också överens om att inte säga något om dödsolyckan i hembyn utan låtsas som om Karl-Otto bor i USA.

Av den svenska ambassadören får de reda på vad de redan anat, nämligen att Karl-Otto aldrig kunnat ett enda ord engelska. Fru Alms brev, som Karl-Otto sagt sig kunna läsa och påstått vara en inbjudan till den gamla tanten att komma och bo hos sin amerikanska släkting, visar sig bara handla om en adressändring. Nedstämda tvingas Folke och Gösta återvända till Sverige med fru Alms urna. Vid tågbytet i Stockholm hoppar dock Folke av för att försöka göra karriär som jazzmusiker i huvudstaden. Gösta tvekar först, eftersom hans älskade Inga väntar på honom i hembyn, men följer sedan sin vän.

Det dröjer inte länge innan de träffar på två jazzfrälsta stockholmsgrabbar: Frank, som spelar bas och dragspel, och Sture, som spelar trummor. Och snart börjar de fyra spela ihop på en jazzklubb i en rökig källarlokal. Folke får en chans att utveckla sin begåvning för låtskrivande och blir snart känd i jazzkretsar för hitlåten "Reasons", som också skivstudioägaren Benny Landberg vill spela in. Karriären verkar gå bra, när Inga en dag oförhappandes dyker upp på klubben för att återförenas med Gösta.

Det visar sig att hon inte ensam åkt till Stockholm. I pingströrelsens hus väntar pastor Flodin på att få tala med sin son.

Folke, som nu börjat knarka och blivit alltmer neurotisk, böjer sig än en gång för sin fars vilja och accepterar att återvända till Västerbotten med denne. Gösta, som följt med, blir bestört och utmanar pastorns herravälde över Folke. Pressad säger Folke slutligen nej till sin far.

Tillbaka i lägenheten, där nu Folke och Gösta har sällskap av Inga, blir triangeldramats svartsjuka Folke övermäktig. Under inspelningen av "Reasons" kommer han till studion med en ny låt och två svarta musiker: Millie, som han inlett ett förhållande med, och Gordon. Både Benny Landberg och de andra musikerna accepterar efter viss tvekan att i stället för "Reasons" göra den nya låten, "All These Years", med de nya musikerna. Folke gör dock klart att det inte finns plats för något dragspel i bandet. Gösta förstår att han inte längre platsar i bandet och går därifrån.

På bandets stamställe samma kväll söker Gösta upp Folke för att tala ut. En av de andra bandmedlemmarna hånar Gösta för hans upprördhet och säger att han luktar fotsvett av nervositet. Han får dock svar på tal då Gösta stoppar ner sina strumpor i dennes ölglas. Utanför skäller Gösta ut Folke för hans brist på respekt, medan Folke försöker förklara att Gösta inte passar för ett liv som jazzmusiker utan hör hemma i byn i Västerbotten. Innan de skiljs får dock Gösta Folkes strumpor.

Några år senare, under andra världskriget. Gösta har flyttat tillbaka till hembyn med Inga. De har fått en son, Gustav, och flyttat in i fru Alms gamla hus. Folke kommer till dansbanan med sin orkester för en spelning. Han besöker sin far, nu en bruten man med förvirrade religiösa fantasier som odlar blommor i ruinerna av den gamla församlingslokalen i väntan på pengar att bygga upp sin kyrkolokal igen.

Spelningen på kvällen blir lyckad, men Gösta kommer inte dit. Efteråt dyker emellertid Inga upp, och Folke skickar en hälsning med henne. Men då bussen kör ut från byn tidigt på morgonen kommer Gösta på vägen. Bussen stannar. Folke går ut för att prata. Han bjuder Gösta till Stockholm för en jamsession, något som Folke beskriver som ett musikaliskt sätt att blanda blod. Innan de skiljs byter de strumpor med varandra.

Censur / granskning

Censurnummer 133397
Datum 1995-07-17
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Originallängd 3003 meter
Kommentar Aktlängder: 584-572-575-518-323-431 = 3 003 meter.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo Spectral Recording
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 3003 meter
Längd i minuter 109 min
Akter 6 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Några kritiker utsåg Åke Sandgren till vår kanske mest begåvade regissör och gav Stora och små män ett gott betyg med vissa marginalanmärkningar. Men de allra flesta recensenterna talade om svikna förväntningar på regitalangen bakom filmer som Johannes hemlighet (1985), Miraklet i Valby (1989/19) och Kådisbellan (1993/21). Och de hade många invändningar: bristande dramaturgi, ointressanta skådespelare i huvudrollerna, torftiga miljöskildringar i Stockholm och New York samt bristande psykologisk trovärdighet hos karaktärerna.

Jens Peterson, AB: "Stora och små män är en gammaldags historia, men mycket väl berättad av Åke Sandgren, en av våra mest begåvade regissörer. Filmen har dock ett problem. När vi befinner oss i Västerbotten, det andligt instängda, är bilderna öppna och landskapet fantastiskt. Gränslöst. Men när filmen flyttar sig ut i världen, till USA och Stockholm, talar bilderna ett annat språk. Instängt, avskärmat, som att vara inlåst i en källarskrubb. Det är väl pengar mer än konstnärlig vilja som gett den här paradoxen. Handlingen berättar om Folkes väg från det fastbundna ut i ljuset. Filmens bilder talar om motsatsen. Skådespelarna är mycket bra. De tre nya ansiktena spelar väl, även musikaliskt, och Thommy Berggren är en uppenbarelse som den strikte pastor Flodin. Som har en sårbar kärna av ömhet under den stränga fronten. Välgjord, med cool nyskriven musik av Peter R Ericson.

Annika Gustafsson, SDS: "Berättelsen om vänskapen mellan tre unga män från en liten by i södra Lappland på 30-talet, deras gemensamma intresse för jazzen och den misslyckade resan till USA, där de aldrig kommer av båten, faller sönder. Vissa avsnitt är lysande, framför allt de där Thommy Berggrens lågmälde, ogenomtränglige och magnetiske frikyrkopastor finns i bild. Hans makt över och prägling av den hypermusikaliske sonen, Folke, spelad av Peter Engman, blir en drivkraft för den unge mannens behov av att gå sin egen väg. Det framkommer inte ordentligt förrän i slutet men hör till det som berättartekniskt imponerar i dramat. Filmens början och slut, det vill säga den norrländska delen, har energi, atmosfär och hjärta. Gestalterna lever även om irritation uppstår då vissa genomgående talar norrländska medan andra glömmer sig i vissa meningar.

Överhuvudtaget kan jag inte frigöra mig från intrycket att inspelningen har hastats fram. Det är slarvigt att inte ha kontroll över skådespelarnas tal. Och när dramat förflyttar sig över Atlanten till det som ska föreställa New Yorks hamn och väntan ombord på oceankryssaren blir filmen bara pinsamt dålig. Hur har Åke Sandgren kunnat acceptera sådana schablonbilder? Redan då Karl-Otto, spelad av Fredrik Hammar, ska läsa fru Alms brev hemma i Lappland förstår man att han är en bluff som inte kan engelska. Varför inser inte kompisarna Folke och Gösta, Torgny "Kingen" Karlsson, det?

Flera gånger klickar den psykologiska undertexten. Filmer där rollfigurerna saknar hemligheter blir ofta tråkiga och förutsägbara. Men man kan heller inte lämna åskådaren i sticket utan att försiktigt peka på tänkbara och trovärdiga psykologiska förklaringar. Det lite barnsliga och släta i Peter Engmans ansikte hjälper honom inte att bygga upp karaktären. Det är snudd på att hans stumhet och slutenhet förbryllar. Man får vara tacksam för öppenheten och naturligheten hos Torgny "Kingen" Karlssons Gösta. Den ger en välbehövlig skjuts åt åtskilliga av filmens scener."

Jeanette Gentele, SvD: "Åke Sandgren har valt att skildra det som man länge tror är inledningen till det stora äventyret relativt omständligt. Men Stora och små män visar sig i stället vara en historia om förhinder eller hur verkligheten sätter krokben för våra drömmar. Trion kommer av olika skäl aldrig i land i New York. De får lugnt stanna kvar på båten och drömma om nattklubbar och negrer. Folke och Gösta återvänder till Sverige försedda med ett par amerikanska skor, medan Karl-Otto 'blir kvar', vilket definitivt är ett dramaturgiskt felgrepp.

I Stockholm går karriären spikrakt. Spelningarna avlöser varandra på något som bör vara Nalen, skivkontrakt hägrar och motsättningarna mellan de två vännerna växer. Vilken sorts musik ska de spela, en dansanpassad eller en experimenterande? Men konflikten gestaltas inte utan illustreras mest med smågnabb om vilket instrument som kan anses vara mest lämpligt i ett visst sammanhang. Dialogen är liksom i många svenska filmer svårartat trivial, typ 'Är du orolig?' 'Nej!' eller aggressivt korthuggen, typ 'Var fan har du varit?' 'Måste jag redogöra för dig var jag varit'. Det vill säga, åskådaren ska föreställa sig vad personerna vill ha sagt men inte uttalar, vilket är tålamodsprövande i längden. För så oerfarna aktörer som Peter Engman och Torgny Karlsson blir svårigheterna att få fason på sina karaktärer med sådana torftiga repliker till slut också oöverstigliga.

Trots att Stora och små män handlar om något så utmanande, erotiskt och livsbejakande som jazz är filmen nästan helt i avsaknad av vitalitet. Det finns inte en enda scen där det verkligen svänger, där man känner att den här musiken är livet för de här pojkarna. De musikaliska avsnitten består mest av gnälliga repetitioner i tungfotat tempo. Man minns med saknad Stellan Olssons Sven Klangs Kvintett från 1976 [1976/13], som också handlade om ett dansband som blir jazzbitet, med sin kongenialt musikaliska sammansmältning av form och innehåll.

Grundkonflikten i Stora och små män blir i stället den mellan Folke och hans far pingstpastor Flodin, spelad av Thommy Berggren, den milde men obevekligt skuldbeläggande pappan som skall återföra sonen till den rätta vägen. Så fort den geniale Thommy Berggren är i bild får filmen det liv och det blod som den saknar i övrigt. Han fyller sina repliker med fängslande motsägelser, han låter ansiktets skiftningar avslöja en människa som slåss med sig själv. Thommy Berggren är den enda verkligt levande personen i hela filmen, men till vad nytta? Denna konflikt fader-son är något som bara pågår utan att utvecklas eller leda fram till något.

Åke Sandgren är en begåvad regissör och man hade innerligt önskat att Stora och små män hade blivit ytterligare en succé efter Kådisbellan. Producenten Waldemar Bergendahl borde ha bett manusförfattarna Åke Sandgren och Lars Lindström skriva igenom sitt opus ett par gånger till, strukit och stuvat om innan han satte igång inspelningen men framför allt borde han ha tvingat dem att bestämma sig för vad det är de vill berätta. Att filmen inte totalhavererar är den säkre fotografen Göran Nilssons förtjänst, framför allt i de atmosfärrika Västerbottensavsnitten där spelet mellan ljus och mörker, andlighet och köttslighet tas väl tillvara medan New York- och Stockholmsdelarna aldrig får någon markkänning."

Kommentar Svensk filmografi

I ett inspelningsreportage , DN 4.8.1994, pratade Åke Sandgren om Stora och små män:

"Filmen är ett slags summering av hur man själv hade det. Ett slags cocktail på mina egna och andras upplevelser av just den speciella vänskap som uppstår bland män, särskilt i tonåren. Men den handlar även om den osäkerhet och separationsångest man kan få när man inte längre har sina tonårsvänner omkring sig. (-) Jazzen betydde ett så purfärskt uppbrott. Den liknar rock- och punkuppbrotten, men eftersom jazzen kom först var brottet större och nyare och alla moralbegrepp ställdes helt och hållet på huvudet. Jazzen innebar ett helt nytt språk, ett slags mysticism och ett nytt land. (-)

Manliga vänskapsrelationer kan nästan vara som kärleksförhållanden om man utesluter det erotiska. Det baserar sig på trygghet. Problemet är bara att män inte uppsöker vänskapens sanna ögonblick på samma sätt som kvinnor gör. Man säger aldrig att du är min bästa vän. Och på det sättet tror jag att tjejer kör med rakare puckar."

De tre huvudrollsinnehavarna gjorde sina biograffilmsdebuter i Stora och små män. Peter Engman (f 1963) gick på Teaterhögskolan i Göteborg vid tiden för inspelningen. Torgny "Kingen" Karlsson (f 1968) sjöng och spelade piano och munspel i en rhythm'n blues-trio men hade ingen annan scen- eller filmvana. Fredrik Hammar (f 1964) var den som hade synts mest av de tre. Han var kontraktsanställd skådespelare på Dramaten och hade bl a medverkat i Ingmar Bergmans uppsättningar av Goldbergvariationer och Misantropen. Bland hans TV-meriter märks roller i Fiendens fiende, Kvällspressen och Den vite riddaren samt den på video släppta Sjöwall-Wahlöö-filmen Polismördaren (1994).

Stora och små män, som hade en budget på 24 Mkr, släpptes i 17 kopior men blev ingen publikmagnet. Under de första två veckorna såg endast cirka 7.000 personer filmen, dvs 50 personer i medeltal per föreställning.

För sin prestation i Stora och små män tilldelades Sif Ruud Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll.

Inspelning

Saxnäsbyn Sorsele Sverige 1994-06 1994-10
Stockholm Sverige
Köpenhamn Danmark
New York USA

Visningar

Sverigepremiär 1995-09-15 Göta Göteborg Sverige 109 min
1995-09-15 Palladium Malmö Sverige 109 min
1995-09-15 Röda Kvarn Stockholm Sverige 109 min (samt ytterligare 14 platser)
TV-visning 1999-11-28 TV4 Sverige 105 min
2001-01-07 TV4 Sverige 105 min
Videorelease 1996-03 Sverige 105 min

Musikstycken

Originaltitel Reasons
Kompositör Peter R. Ericson


Originaltitel All These Years
Kompositör Peter R. Ericson
Textförfattare Peter R. Ericson


Utmärkelser

Guldbagge Stockholm 1996 Bästa kvinnliga biroll Sif Ruud (för denna film och i Pensionat Oskar)
Guldbaggenominerad Stockholm 1996 Bästa manliga biroll Thommy Berggren
Stockholm 1996 Bästa foto Göran Nilsson

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm
Längd i meter 2994


Typ Kopia
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm


Typ Duplikatpositiv
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm
Längd i meter 3003


Typ Printmaster
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Jam (ny arbetstitel) av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. Version 3. Januari 1994.
Omfång 148 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Whiskers'. Åke Sandgren. Version 1. København 29 juni 1993.
Omfång 111 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Jam av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. Version IV. Feb. 1994.
Omfång 141 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Stora och små män av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. 9 maj 1994.
Omfång 119 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Stora och små män. Svensk dialoglista av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. 1995.
Omfång 49 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel All humans great and small.
Omfång 51 s.
Språk Engelska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 5
Färg papper SET
Bakombild papper 16
Dia 4
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?